Det var faktiskt på gränsen till pinsamt att erkänna på bloggen att jag, som den vampyrfantast jag är, inte läst vampyrböckernas vampyrbok – Dracula. Men nu behöver jag aldrig mer göra det för nu är den minsann läst! Och riktigt, riktigt bra var den dessutom.

Att greve Dracula inte är någon tonårssuktande, pannrynkande hunk vet väl de flesta och det är en del av det som gör mötet med boken så befriande. Dracula är Dracula helt enkelt – sofistikerad men djurisk, ett människotörstande, livsfarligt monster. Och det blir rent av riktigt, riktigt läskigt emellanåt. Boken har formen av en dokumentsamling där dagböcker blandas med brev och tidningsartiklar som alla berättar berättelsen om Draculas ankomst till London och de ansträngningar som gjordes för att förinta honom. Huvudpersoner är Jonathan Harker, hans hustru Mina, Doktor Seward, Van Hellsing och några till.

Det jag tycker om är att en kvinna, Mina, får vara stark och beslutsam. Mot slutet är det hon som mer eller mindre bär den smått nervösa gruppen av vampyrjägare. Sen finns det ju andra inslag – som det faktum att Mina länge hålls tillbaka av alla männen och betraktas som allt för delikat och ren för att få ta del av verkligheten. Och hela skildringen av Lucy och hennes (enligt romanen) läskigt naturvidriga sexualitet tillhör väl inte de feministiska höjdarna men hej! boken är skriven 1897 så man får ju förlåta en del. Efter att ha sett Nosferatu, en film från 1922 som baserats på Dracula, framstår dessutom kvinnoporträtten i Stokers roman som hejdundrande moderna.

En annan vampyrklassiker är Carmilla som ofta anges som Stokers Dracula-inspiration. Carmilla skrevs av Joseph Sheridan Le Fanu redan 1872. Berättelsen utspelar sig på ett slott i Österrike där en ung flicka, Laura, får besök av den mystiska Carmilla som efter ett tag visar sig mer enigmatisk och skrämmande än vad som kan anas vid första anblick. Carmilla är en bok med kvinnor i de två bärande rollerna – förvisso är den utlevande och (homo-)sexuellt öppna Carmilla boven i dramat men det är ändå uppfriskande att möta kvinnor som är starka och egensinniga i äldre litteratur. Det homoerotiska temat i Carmilla är dessutom intressant och väcker en hel del tankar kring bristen på kvinnliga vampyrer i såväl äldre som nyare vampyrlitteratur. Lesbiska vampyrer är förstås ännu svårare att hitta och den enda som dyker upp i mitt huvud just nu är Pam i Sookie Stackhouse-serien.

Sexualiteter är ju alltid intressanta men jag vill nog mena att andra aspekter av såväl Carmilla som Dracula är minst lika spännande. Le Fanus berättelse är dessutom väldigt lättläst vilket man inte alla gånger kan säga om Stokers skapelse. För en vampyrnörd som jag är det oerhört givande att få försjunka i gamla klassiker men jag inbillar mig att det också kan vara härlig höstläsning för mer normala individer

~Dracula, Norton Critical Edition, 1996

Carmilla, Createspace, 2008~

I Miss Mary Bennets självständighet av Colleen McCullough får hon slutligen sin upprättelse. Tjugo år har gått. Modern, mrs Bennet dör och Mary, nu en dam på trettioåtta år, begråter sin mor enligt den tid konvenansen kräver, och drar sedan en lättnadens suck. Äntligen fri! Vår dam hoppar ur sorgedräkten och världen, i synnerhet den manliga, får upp ögonen för Mary, förlåt -  miss Benett, som motvilligt låter sig beundras. Och varför skulle de inte det? Hon har mognat till kropp och själ - such a more approved and accomplished woman! Alla dessa ytliga obetydligheter rör inte Mary i ryggen. Efter att ha tänkt igenom sin sitation en gång (det räcker!) bestämmer hon sig för att bryta upp och ge sig ut i världen. Inspirerad av en journalist, som skriver under pseudonymen Argus, börjar Mary odla revoltionära tankar. Och rätt vad det är befinner hon sig i en droska påväg till Sheffield (eller var det kanske Nottingham..?) i full färd med att skriva en bok. Ingen kärleksroman i tre band om väna jungfrur som blir inlåsta i ensliga slott, utan en serös - om de fattigas villkor. Hennes nära och kära tappar hakan av bestörtning. Ska de nu bli till offenligt åtlöje bara för att presuffraget har fått någonting på hjärnan?

Men vem kan stoppa Mary? Varken mr Darcy eller nevön Charlie lyckas i sina övertalningskampanjer. Inte ens den nyvunne vännen Angus (som vet mer om Argus än han vill erkänna…). Och varför oroa sig? Allt verkar ju gå ganska bra. Men så är olyckan framme. Vips, så befinner sig Mary i sin alldeles egna kärleksroman om tre band. Rånad av en stråtrövare och inlåst i en cell inuti en vindlande grotta av en fanatisk munk. Oh, ve! Tur då att det finns riktiga gentlemän. Charlie (försedd med sin lojale mentor Owen) och Angus ger sig av för att leta rätt på äventyrerskan.

OK, vi befinner oss i ett konstruerat och romantiserat England. Fruktkakan och teet föregås av långa promenader genom ett storslaget landskap. OK, vi möter en uppoppad och upphottad hjältinna, en anakronism som går mot all rim och reson.  OK, historien är enkel, berättad på ett rakt, friktionsfritt sätt - en klassisk kärleksroman, som hejdlöst flirtar med feel-good à la Hollywood. Men berättelsen leks ändå fram med glimten i ögat och ironiserar milt över såväl sin egen genre som den viktorianska litteraturen och Jane Austens litterära värld. Riktigt hela vägen ut fungerar det inte. Ibland balanserar McCollugh på gränsen till smetig äventyrsromantik och hade historien hållts i lite stramare tyglar skulle läsningen bli mer av ett åh! och mindre av ett ääh!. Austen vänder sig säkert i sin grav både en och två gånger, men jag, jag väljer att skratta gott.

Och visst, när tiden är mogen inser ju självklart Mary att man visst kan ha förnuftet i behåll - även om känslorna skenar ibland. Då kväser den stolta ungmön sina fördomar om äktenskapet som ett fängelse och säger , inte helt utan övertalning, ja.  För det är ju en erkänd sanning att en ung kvinna (ja, OK då, förhållandevis ung), med en hyfsad inkomst, måste vara på jakt efter en man.

Similar Posts:

• Skönlitteratur med vägval
• Välkommen till klubben!
• Biografi som tänker själv
• “Bennets and Bingleys and Bitches. Oh my!”
• Kärlek och materia

Huvudperson i boken är Morris som läsaren får följa från det att han börjar mellanstadiet tills han går ur nian. Det är kärleksproblem, klassfester, inte passa in-noja, movieboxar och tidstypisk musik för hela slanten. Och det handlar om igenkänning. Morgan Larsson är född 1970 och växte upp i Trollhättan medan jag är född 1977 och växte upp i en håla i värmländska skogarna men igenkänningen funkar på mig också. Jag skulle dock tro att det finns de som kan känna igen sig ännu mer. Jag har exempelvis aldrig upplevt någon moviebox (oklart om det beror på min ungdom eller min placering i obygden ). Tracksband har jag dock spelat in och kärleksbekymmer har jag förstås haft och det är i det senare som det riktigt fina med Radhusdisco ligger. Inte bara kan jag förstå Morris (nästan) helt och fullt och relatera till hans problem jag minns också helt plötsligt hur jävligt och ibland underbart det var att vara i den där åldern. Och tack Morgan Larsson för att du påminner mig så att jag kan försjunka i glädjen över att ha tagit mig därifrån!

Radhusdisco är en fin bok om en älskvärd kille som går igenom det där som vi alla går igenom för att få bli vuxna. Det är särskilt kul att få läsa om en kille och inse att det faktiskt är så som jag brukar hävda – att det inte är så stor skillnad mellan killar och tjejer i den åldern heller. Ångesten, rädslan, glädjen och längtan är i princip densamma.

Morgan Larssons debut är alltså en lättsam och trevlig bok som då och då tar upp lite allvarligare ämnen. Hade jag fått önska en sak så vore det att boken varit lite kortare för mot slutet går den lite på tomgång emellanåt. Sammanfattningsvis är det dock en mysig läsupplevelse av den lättare varianten.

~Piratförlaget, 2010~

I stallet som Tess har sin vackra, smäckra Sally bor också fjordingen Ludde, hans ägare Majsan är Tess bästa vän, eller hennes enda vän. För Tess är ny i skolan och känner bara Majsan som har blivit mobbad för alltid, och om Tess är vän med Majsan vill ingen annan vara vän med henne. Tess slås mellan att vilja vara ärlig och en riktig vän mot Majsan och att få vara med bland de andra. För Majsan kanske inte är den vän som Tess hade valt om hon kunnat välja.

Mobbning är inget lätt ämne att skriva om, inte heller att uppleva. Det som gör mest ont är inte alltid det som verkar värst. Men framförallt är mobbning något som pågår, länge. Och perspektivet av den tiden som måste gå är svår att fånga in i en kort ungdomsroman på 200 sidor. Ändå känns det som att de trakasserier och det våldet som Tess och Majsan blir utsatta för är verkligt och nära. Det gör ont och sätter spår trots att det är veckor och inte terminer som passerar. Och det är befriande att det finns ungdomar som vågar berätta och att det finns vuxna som vågar ta på allvar och handlar efter det.

Sen är det Jonathan, som Tess tillslut blir alldeles pirrigt tonårsförälskad i. Det är att vilja men inte kunna lita på helt ut, men ibland finns det vänner mitt ibland alla ovänner. Det finns ofta en yta som inte avslöjar något om den sorg och det som hänt innan, som ingen kan veta något om, i alla fall inte när man är nyinflyttad som både Tess och Jonathan är. Det visar sig att Jonathan har haft en häst förut, som han tvingades sälja. Och först där kommer hästarna i riktigt fokus.

Trots att Vänner tar upp många ämnen och vill vara med överallt i Tess liv och därför tenderar att bli lite splittrad är det framförallt en bok om Tess. Och Tess är precis som i de tidigare böckerna en väldigt modig tjej. Hon rider sin Sally trots att Sally har skyggat och skenat, hon vågar hoppa över hinder, sätta sig emot skolans värsta mobbare och bli kär i Jonathan.

Ändå saknar jag den enorma glädjen och det enorma ansvaret det innebär att ha en häst. Jag vill inte att allting ordnar sig bara för att hon blir kär och kanske till och med ihop med Jonathan, jag vill att Tess ska finna styrka och vänskap i Sally, i alla fall att hon ska vara en del av den. Men det kanske är så att hästar är fantastiska djur men att de ändå inte kan ersätta en vän.

Similar Posts:

• Drömmen om en egen häst
• “Varför skulle jag skriva sämre bara för att jag skriver om hästar?” - Intervju med Pia Hagmar
• Vit hingst vinnare
• Barndomens skattkammare
• Ruskigt söta spöken

"Men ska man ge ett enda råd, så var noga med vilka föräldrar du väljer."
"Tack, det ska jag komma ihåg."
Verner höll kvar sin blick mot fönstret. "Det är mycket som ska växa till sig dom där första åren, i skallen också, när föräldrarna är allt man har att lita till."

Det är en bedrift av Fosse att få de täta textkvadraterna att sjunga med en sådan lätthet och luftighet. Trots att sången handlar om mörker. Mörker i det karga norska, arketypiska kustlandskapet, och mörker i människorna.

Men det finns hopp också. Ljus. Huvudpersonerna i de två berättelserna lyckas trots all jävlighet bevara sin mänskliga värdighet intakt. Som en av dem formulerar det för sig själv: ”allt blir mörkt och så flammar en låga till, så blir det mörkt igen, så flammar en låga till igen, men lite lägre nu, så blir det mörkt igen och så flammar en låga till ännu en gång”.

I första berättelsen, Det är Ales, sörjer en kvinna sin avlidna man Ales. För tjugo år sedan försvann han på havet. Nu återupplever hon den sista dagen. Hon ser sig själv i köket, hur hon pratar med honom, försöker övertala honom om att stanna hemma ikväll. Det är hård vind och vågorna är höga.

Samtidigt som hon i en slags mässande ritual – där samma enkla meningar går runt i det oändliga – frammanar det förflutna, exponeras ytterligare ett tidsplan. För länge sedan drunknade en annan Ales, en liten pojke, på samma plats som hennes man. Berättelsen växer nu till en komplex väv av olika verkligheter och medvetandenivåer. Det är dröm och vaka, liv och död, förflutet och nutid. Allting samlat i denna ensamma kvinna, en människospillra vars inre låga var gång den kvävs på nytt flammar upp.

Sömnlösa är en variation på berättelsen om Josef och Maria. Ett ungt par, Asle och Alida, lämnar sitt fattiga hem för att söka lyckan i stan (Bergen). Alida är gravid och Asle måste hitta ett jobb för att kunna försörja dem. Tyvärr verkar ingen vara beredd att erbjuda dem en sovplats. Omständigheterna skalar av alla möjligheter, och i slutändan finns bara en kvar: våldet, tvånget. Det handlar om den rena existensen.

Similar Posts:

• Engagerat utan stavningskontroll
• Platt och pretentiöst, men lite snyggt ändå.
• Automatisk sexualitet
• Stackars dig och stackars mig
• Klassiker som fortfarande fascinerar

Jessica på Ord och inga visor har utlyst en tegelstensutmaning för hösten som går ut på att du ska läsa minst två romaner som är klart tjockare än genomsnittsberättelsen. Tidsgränsen går vid terminsslutet i sann gammal skolanda, vilket såklart tilltalar en lärarjävel som jag själv. Klart jag hakar på!

Nu återstår problemet att välja titlar, för antalet författare med svårigheter att begränsa sig äro otaliga. Jag har funderat på “Vredens druvor” av John Steinbeck, “Pickwickklubben” av Charles Dickens och “Blonde” av Joyce Carol Oates. Ibland har jag tagit ett riktigt och djupt andetag och viskat “Moby Dick” för mig själv, men sedan gått och tagit ett glas kallt vatten, för den boken är ju, som ni alla vet vid det här laget, min litterära nemesis.

Nu skulle man kunna tro att detta beslut är det stora och viktiga, men det är fel. Det stora och viktiga beslutet är nämligen redan taget. Igår kväll började jag läsa den första av mina två tegelstenar och i morse fick jag bära den i en separat papperskasse för att kunna läsa på bussen eftersom detta härke till bok inte ens får plats i väskan. Håll i er nu - fanfar á la melodikrysset - jag har börjat läsa “Det” av Stephen King. En bok som vänner och bekanta samt trogna läsare av bloggen vet är en av de böcker som närmast definierat mig som människa. Tidigare inlägg ger bakgrundshistorien. Ännu har jag bara hunnit fyrtio sidor eller så och rent obejktivt har de inte varit läskiga alls, men jag vågar ändå inte ha boken brevid sängen får då kommer Pennywise the dancing clown med hundra procents säkerhet att studsa ut från bokens pärmar, väcka mig genom att tuta i någon gammal gummituta och sedan slita av mig armarna. Jag har väckt monstret. Nu kan vad som helst hända. Någon som kan rekommendera en prisvärd terapeut? 

När en bok omnämns som en ”blivande klassiker” blir jag alltid lite skeptisk, men faktum är att vi har sålt så många Niceville på engelska (The help) i sommar att jag är beredd att tro att det är sant. Nu har den kommit på svenska.

”Societetsflickan Skeeter tycks förutbestämd att gifta sig fint och leva det liv hennes släkt har levt i generationer. Men hon har författardrömmar och reagerar allt starkare på de orättvisor hon ser omkring sig. Tillsammans med två svarta kvinnor – Aibileen och Minny – bestämmer hon sig för att skriva en bok som skildrar verkligheten i staden som de kallar Niceville. De skriver om hur de svarta har förnedrats och diskriminerats, men också om deras drömmar, sorger och glädjeämnen. Det är ett farligt projekt som kommer att förändra deras liv för all framtid. Niceville är en läsupplevelse utöver det vanliga – en blivande klassiker om kvinnlig vänskap, mod och kärlekens kraft.”

”Vad hände egentligen Tucker Crowe? Den frågan har aldrig upphört att sysselsätta Duncan Thomson, trots att det är mer än tjugo år sedan den kände musikern oförklarligt tystnade. Själv ägnar Duncan mesta möjliga tid åt en hemsida tillägnad idolen. Så mycket tid att flickvännen Annie börjar undra om detta är allt relationen har att erbjuda. Annie längtar efter barn och familjeliv, men efter femton är med Duncan inser hon att det kanske aldrig kommer att bli verklighet. När Duncan en dag erkänner att han varit otrogen får hon plötsligt anledning att fatta ett beslut. Det visar sig enkelt och dagen därpå flyttar Duncan ut. Sedan händer det oväntade – Tucker Crowes skivbolag släpper en ny version av Crowes mest kända album. Duncan bestämmer sig för att det är ett mästerverk och skriver en glödande, positiv recension på hemsidan. Annie är dock av motsatt åsikt och kontrar med en mer kritisk recension. Till Annies förvåning för hon gensvar på recensionen – från Tucker Crowe själv. Detta blir inledningen på en mejlväxling med allt större förtrolighet. Och snart börjar Annie ana vad som egentligen ligger bakom Tuckers långa tystnad … Nick Hornbys nya roman är en varm, humoristisk och inkännande berättelse om ensamhet, besatthet och kreativitet, och om kärlekens överraskande vägar.”

Jag har ju läst både ”Vi i villa” och ”Medicinen” och nu då även ”Kungens födelsedag”. Bok 1 var jag kanske inte överförtjust i, men den berörde mig iallafall, bok 2 gillade jag mycket mer även fast den var rätt lättviktig och nu för bok 3 så ställer jag mig faktiskt tyvärr helt likgiltig inför den. Visst, den är ju kanske inte så mycket mer än en långnovell egentligen, men det gör att persongalleriets alla människor känns tråkigt endimensionella. Raka motsatsen till ”Freedom”, men det är såklart en väldigt orättvis jämförelse att göra.