Jesper Tillberg: Kapten Svea: De ondas blommor (2009)
B Wahlströms

Jakten på farmoderns mördare går vidare. Svea får veta mer om sina krafter, sin superhjältesläkt och att det finns en hel värld hon inte kände till med hjältar och skurkar som för en evig kamp.

De ondas blommor är helt klart en uppryckning jämfört med Skatans nyckel, den första boken om Kapten Svea. Jag har fortfarande svårt för att eländet i skolan med mobbning och annat skildras som något normalt, men i denna bok har dosen mobbning minskat och andelen äventyr ökat, och det är bara till fördel tycker jag. Vad gäller Svea är hon både svag och stark på samma gång; i ena stunden självständig, i nästa sällskapssjuk och avundsjuk på det populära tjejgänget. Det kanske är medvetet från författarens sida och tänkt att förklaras med åldern hon är i, men jag upplever det som något inkonsekvent karaktärsskapande.

I vilket fall. De ondas blommor innehåller mycket av det jag saknade i första boken, typ uppgörelser och sköna skurkar. Språket har måhända inte det bästa flytet men det fyller sin funktion, och små humordetaljer uppskattas.

Det handlar om Morris, från tidig skolålder upp till fumlig gymnasiedito under åttiotalets första hälft. Första skoldagarna, första runket, första flickvännen osv osv. Allt ackompanjerat av tidsmarkörer som den barbröstade Samantha Fox som testar motorcyklar i tidningen OKEJ (jag minns det också). Ibland får jag lite jaja, vi har läst det förut, t ex beskrivningen av skolan och dåliga lärare, stökiga klasser och några som blir värstingar för att de har det så tufft hemma. Ibland saknar jag den här typen av skildringar men med en helt normal skolgång. Fast det kanske inte blir lika bra litteratur av det, jag vet inte. Jag tänker bara att ibland måste ju de klasser som liksom bara var, med lärare som var helt normala och duktiga och vanliga, också bli synliga. Morris hade ju inte behövt gå i stökklass för att den här boken skulle kunna fungera till exempel.

Men i övrigt, mycket mys, mycket igenkänning, och härliga funderingar från den lille tänkaren Morris. Jag tycker också om den varma relationen mellan Morris och pappan, det känns väldigt fint att läsa. Att det är en pappa för en gångs skull, sällan det är pappor i den här typen av skildringar, oftast mamma som bär familjen på sina axlar osv.

I Hittebarnet av Katerina Janouch får vi för tredje gången träffa barnmorskan Cecilia Lund. Jag har skrivit om de två första böckerna här och här. Jag skulle vilja säga att detta är den bästa av de tre. Okej, det är ett lite smörigt slut, men vägen dit är riktigt bra.

Cecilia Lund är en riktigt trevlig person att läsa om. Hon har ett spännande jobb och ett familjeliv som skildras på ett väldigt bra sätt av Janouch. Fyrabarnsmamman som haft trassel i äktenskapet står nu inför en rejäl utmaning, då ett femte barn finns i magen. Även på jobbet står ett speciellt barn i fokus, hittebarnet som lämnas utanför förlossningen. Ett barn som kryper innanför huden på Cecilia och vars mamma hon verkligen bestämt sig för att finna. Vi får veta en del om den ensamma mamman och det är läsvärda passager. Tyvärr följs detta spår inte upp helt, men det kanske fortsätter i nästa bok?

För Cecilia själv blir det inga dramatiska äventyr i denna bok och det är ganska skönt, men hon får i alla fall vara med i tv och prata om fallet. Sviterna efter överfallet i del 2 och dessutom sviterna förälskelsen på avstånd i polismannen Per Nilsson präglar bokens handling. Cecilias graviditet och hennes dubbla känslor inför den får också stort utrymme. Bloggen däremot hamnar lite i skymundan och det är rätt skönt, Facebook-delen känns också lite onödig, men visst är det så att vi alla fastnat där, så varför inte Cecilia. Dramatik saknas inte, men spåren är färre och handlingen tätare än den var i Systerskap. Janouch utvecklas dessutom sina karaktärer och gör att jag lär känna dem bättre. Det är jag glad för.

Hittebarnet är en bra bok, en välskriven och läsvärd historia med ett bra driv. Mer vardaglig än sina föregångare och det gillar jag. Dessutom får Cecilias yrkesliv ännu större utrymme, vilket också är trevligt. Jag läste att det ska bli sju böcker till om min favoritbarnmorska och varför inte. Några gånger till återkommer jag gärna till Cecilias värld. Jag vill veta hur det går med barnet, med Per och med Marcus. Jag är inte heller redo att släppa den charmiga och kloka mormor Sonja som är en av mina favoriter.

Jesper Tillberg: Kapten Svea: Skatans nyckel (2009)
B Wahlströms

Svea går på mellanstadiet. Hon har inte många vänner, men en farmor som hon älskar. När farmorn, som också heter Svea, dör på mystiskt vis visar det sej att både den gamla och unga Svea inte är den alla tror. Farmor var nämligen superhjälte och nu är det upp till unga Svea att (bokstavligen) axla manteln.

Det är väldigt kul med en svensk superhjälteroman för unga, men särskilt mycket superhjälteaktiviteter ägnar sej inte Svea åt i denna bok, den första delen i Jesper Tillbergs serie. Merparten av tiden går åt till att beskriva livet i skolan och den mobbning Svea utsätts för, både från sminkdrottningen Lorena med posse och bråkstaken Linus. Dessutom blir hon offer för attentat från någon okänd person. Det behöver inte vara fel att skriva om mobbning, men här väntar man sej rafflande äventyr och får istället elände och åter elände. Jag undrar, är denna mobbning den "Södermalmsvardag" texten på bokens baksida syftar på? Det är en tragisk vardag författaren tror unga har isåfall.

Men visst blir man nyfiken på att läsa mer. Man vill veta hur det går för Sveas jakt på farmoderns mördare. Det är också en ganska intressant mytologi som Jesper Tillberg byggt upp - precis som det ska vara i superhjältesammanhang.

Den är bara 121 sidor tjock, men ändå har den tagit mig många veckor att läsa. Jag talar om Den röda soffan av Michèle Lesbre, som just kommit i pocket. Ett vackert omslag och en blurb av Lyrans Noblesser gjorde att boken kändes lockande redan innan jag slog upp första sidan. Och sedan började äventyret.

Det är ett äventyr i ultratrapid där ingenting och allt händer samtidigt. Egentligen en enkel historia om Anne som åker Transsibiriska järnvägen för att leta efter sin gamla kärlek Gyl i Irkutsk, men också så mycket mer. Som reseskildring är Den röda soffan väldigt fin.  Jag som alltid drömt om att åka tåget till Sibirien får både dofter, ljud och upplevelser som berättade för mig hur resan skulle kunna vara. Mer än en reseskildring är boken en kärlekshistoria och en dessutom en bok om vänskap. Om kärlek som drivkraft och kärlek som hinder för att leva fullt ut.  Om livet som måste gå vidare och om drömmar som man kanske måste glömma.

Hela boken är förresten som en dröm. Ibland otydlig, inte sällan snårig och svår att följa med om, men trots sin dimmighet återstår efter läsningen en känska av att ha varit med om något fantastiskt. Något utöver det vanliga som är så otroligt svårt att återberätta när man vaknat. Jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag tyckte om Michèle Lesbres bok väldigt mycket. Den som verkligen naglat sig fast i mitt minne är Clémence, den gamla kvinnan som sitter i sin röda soffar och berättar om sitt liv. Kvinnan som Anne berättar historier för och som alltid vill höra om Milena som simmade över Moldau för att nå sin älskade. Kvinnan som inte alltid vet vem hon är eller hur hennes liv varit, men som ofta lever i en tid som flytt.  Både Clémence och Anne söker efter sin förlorade kärlek och istället för att leva, väntar de på att det liv de drömmer om ska starta. För Clémence är det kanske för sent, men för Anne finns det många chanser kvar.

Den röda soffan må vara tunn, men det är inte en bok man klämmer på en timme eller två. Istället kräver varje ord eftertanke och min läsning av Lesbres fina bok gick väldigt, väldigt långsamt. Jag antar att ni inte blir mycket klokare av att läsa dessa rader, men jag kan inte ge er mer. Den röda soffan kan inte beskrivas med ord, den måste upplevas.

Jag har just läst ut Himmel och helvete av Jón Kalman Stefánsson från Weylers förlag. En bok som definitivt vinner på att njutas långsamt. Trots att det är emot mina principer vek jag hundöra efter hundöra för att kunna återgå till de speciellt välformulerade passagerna. Språket är vackert, texten fylld av kommateringar men ytterst få punkter. Effekten blir att texten böljar fram och tillbaka precis som havet som måste sägas spela huvudrollen i denna vackra bok. Havet och en bok med dikter så gripande att de orsakar död och förtvivlan.

I centrum av händelserna står Pojken. Han arbetar som fiskare och har därför gett sig av från Köpingen till ett fiskeläge. Där bor han tillsammans med andra fiskare och delar säng med Bárdur. Bárdur drömmer om att blir något mer än fiskare och bär ständigt med sig en bok. Det är Miltons diktverk Det förlorade paradiset som indirekt orsakar hans död. Han är nämligen så upptagen med boken att han glömmer att ta på sig sin kjortel och det får konsekvenser när det lugna havet förvandlas till ett svart och hotfullt. Efter den ödesdigra fisketuren beger sig pojken till Köpingen för att föra Det förlorade paradiset vidare till den som nu är dess rättmätiga ägare.

Sommarljus som var den första boken jag läste av Jón Kalman Stefánsson och den räknar jag till en av förra årets bästa läsupplevelser. Himmel och helvete är bra, men når inte riktigt samma klass. Myllret av människor är inte lika mäktigt och de kryper inte innanför skinnet på mig på samma sätt. Kanske för att huvudpersonen Pojken tecknas väl opersonligt, vilket med tanke på namnet säkert är medvetet. Det är också svårt att följa med i alla tids- och perspektivbyten. Tänk dock på att en lärares hjärna är allt annat än utvilad i slutet av april och därför kanske har lite svårt att ta till sig alla nyanser i boken. Den är bra, definitivt bra, men inte lika fantastisk som sin föregångare. Svårt att leva upp till mina förväntningar märk väl.

Jag avslutar med ett av de passager jag markerade under läsningen som handlar om diktens makt:

”Vissa dikter tar oss dit inga ord kan nå, inga tankar, de låter dig följa med till själva kärnan, livet stannar upp för ett ögonblick och blir vackert, det blir kristallklart av saknad och glädje. Vissa dikter förvandlar dagen, natten, ditt liv. Vissa dikter får dig att glömma, glömma svårmodet, hopplösheten, du glömmer skinnkjorteln, frosten kommer till dig, det säger klapp och du har dött.” (s.91)

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-04-24 och nu behöver jag länka till den i alfabetsfrågorna som kommer lite senare idag.

Sånt man bara säger är nog Helena von Zweigbergks bästa bok hittills. Jag skriver nog då jag även tyckte om Ur vulkanens mun, men jag tror ändå att den nya är snäppet bättre. Ärligare och naknare. Inte lika hysteriskt ångestfylld, men helt utan ångest är den knappast.

Vi får möta Susanne, en storasyster och duktig flicka som flytt sitt gamla liv och bosatt sig i sin sommarstuga mitt ute i ingenstans. Arbetet har hon lämnat och nu lever hon på det avgångsvederlag hon fått. I den tysta och stilla miljön ska hon i lugn och ro hitta tillbaka till sig själv. Det blir dock sällan som man tänkt sig och snart får hon sällskap av sin systerson Jonas då hennes lillasyster Louise ställt till det för sig själv och dessutom värre än vanligt den här gången. Hela Susannes väsen skriker NEEEEEJ, men istället säger hon att systersonen självklart kan bo hos henne ett tag. En syrlig underton finns det så klart och något som lillasyster tolkar som storasysters vanliga översittarfasoner, men hon ställer upp som vanligt.

Jonas och Susanne är ett riktigt udda par. De lever i samma hus utan att egentligen prata alls, men sakta, sakta får de kontakt. Båda vill helst vara ifred, men samtidigt tycker de någonstans att det är skönt med sällskap. Båda funderar de över ur deras liv ska se ut framöver och båda längtar de efter Louise. När hon inte hör av sig och Rita på socialtjänsten börjar jaga henne via Susanne klämmer Jonas till slut ur sig att han vet var hon är. Det udda paret packar och reser iväg.

Jag tycker mycket om skildringen av de två systrarna. De har verkligen fastnat i roller som de inte trivs med och de kan inte umgås utan att säga elaka saker till varandra. Samtidigt är en syster alltid en syster. De hinner omvärdera en hel del ju längre tiden går. Är blod tjockare än vatten, eller är släkten bara ett jobbigt gäng individer som det är extra svårt att bli av med?

Även medelålders kvinnor kan utvecklas och Sånt man bara säger är definitivt en utvecklingsroman, om än en ovanlig sådan. Det är också en historia om kärlek, vänskap och allt man är beredd att göra för de människor som faktiskt betyder mest trots allt. En känslosam, men samtidigt totalt osentimental historia som jag rekommenderar er att läsa!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-12-08 Nu finns boken i pocket utgiven av Norstedts.

Även för föräldrarna hemma är läget förvirrat, då mångfald och integration diskuteras, och när det som verkar vara självklart och enkelt visar sig ha fler sidor.

Boken tar upp ett väldigt intressant tema tycker jag. När blir man svensk och vill man egentligen bli det? Vem ska bestämmer vad som är svenskt?  Vilket är viktigast, att anpassa sig eller värna om sitt ursprung? Eller båda, och hur ska det gå till? Boken ger inga tydliga svar, och det är dess styrka.  Det finns också en del små spännande sidohistorier som fascinerar, en del är riktigt dråpliga. Särskilt stark tycker jag skildringen från Teheran är, och flickornas förvåning och rädsla på resan. För mig är det den yngsta dottern som känns tydligast när man tittar närmare på karaktärerna, de andra har jag svårare att få grepp om. Som kattägare blir jag dessutom stormförtjust över perspektivglimtarna som bjuds från familjens katt, som döps till det helsvensktklingande namnet Albin. Fånigt av mig, jag vet…

En annorlunda läsupplevelse och jag läser gärna mer av Marjaneh  Bakhtiari.

Det skulle visa sig vara svårt att få tag på denna klassiker (tillfälligt slut på förlaget och utlånad på biblioteket) så vi var bara några få bland pinglorna som kunde ta oss an denna roman. Personligen har jag länge varit nyfiken på denna omtalade berättelse och jag  måste erkänna att den bild jag genom åren haft av Lolitaberättelsen var något mer romantiserad än den jag fick av boken. Den bild som växer fram under läsningen är allt annat än trevlig. Det är stundtals mycket obehagligt att följa denna mans sjuka tankar och desperata försök att vinna Lolitas kärlek.

Speciellt första delen av boken påverkade mig starkt då han mycket noggrant beskriver sin förälskelse i denna unga flicka och lockelsen han känner till hennes ännu ej fullt utvecklade kropp. Med egna barn omkring mig som befinner sig i samma ålder som Lolita var det ofta med rysningar och stark olust jag tog del av hans fantasier. Samtidigt är det fascinerande att följa en så sjuk mans tankar och ångest och han är ju faktiskt hela tiden medveten om att det han känner är fel. Det är också märkligt att försöka förstå sig på flickan Lolita, eftersom man på samma gång som man tycker så fruktansvärt synd om henne även kan känna en enorm irritation över hennes sätt att dra nytta av situationen hon befinner sig i. Det är två mycket skadade människor vars livsöden man får ta del av.

Tyvärr så avtar den första fascinationen efter ungefär halva boken då berättelsen utvecklas till en utdragen ”road movie” där vi får följa paret på en resa genom USA. Här tappar historien tempo och läsningen blir seg och tungrodd för min del. Jag kan förstå att det måste ha varit en utmaning att översätta då språket är mycket stilistiskt med många språkliga utvikningar och inslag av framförallt franska ord och uttryck. Det är väl också vad jag förstår just den enligt många kritiker höga  litterära kvalitén som på något sätt fått ”ursäkta” det tabubelagda ämnet.

Intressant läsning har det varit men kanske inte helt igenom njutbar läsning. Nu ser jag dock fram emot att få läsa Sara Stridsbergs version av Lolitaberättelsen i hennes ganska nyligen utkomna Darling River (Albert Bonniers Förlag). Vi får bara vänta tills den kommer på pocket!