Bokbloggar . nu » roman

Rosa elefanter – Karin Brunk Holmqvist (CD)

Ango — Fri, 03 Sep 2010 17:36:00 +0000

"Magnetarmband och drömfångare kryddar den skånska myllan i Karin Brunk Holmqvists nya roman. Selma och Artur Jacobsson bor på en liten gård i Tommarp. De har några år kvar till sjuttio, och lever stillsamt med smågnabb som enda spänning i vardagen.

En dag börjar det lysa i Nils Bloms fönster, eller rättare sagt Nils Bloms dotter Disas fönster. Rökelse och drömfångare fyller det lilla huset, Disa har bestämt sig för att bosätta sig där permanent, eftersom hon fått elallergi. Selma och Artur har fått nya grannar längre upp på vägen också, Hernemos, som spelar hög religiös musik och har rest ett stort tält i sin trädgård.
Det blir en tid av oro för Selma och Artur, på ena sidan vägen frireligiösa tältmöten, och på den andra Disas trevliga men mycket new age-inspirerade sällskap. Efter diverse turer, komiska missförstånd och dramatiska spaningsuppdrag lägger sig lugnet över den skånska myllan. Och alla inblandade är lite klokare och har kommit ett steg längre i sina liv."

Det här är den senaste boken av Brunk Holmqvist, och man känner direkt igen hennes stil. Som vanligt handlar boken om äldre människor. Äldre lite udda människor. Den här gången är det ett par vi får följa. Paret är av samma karaktär som de andra äldre personerna vi fått följa i tidigare böcker.

Humorn och värmen är som vanligt det som genomsyrar handlingen, och jag gillar det här, precis som jag har gillat hennes tidigare böcker!

Betyg:

4 av 5

Bokfakta:

Författare: Karin Brunk Holmqvist

Förlag: Storyside AB

Uppläsare: Johan Rabeus

Utgivningsår: 2010-04-01

ISBN: 9789170365232

Bokrecension: Medicinen

Creutz — Fri, 03 Sep 2010 16:50:00 +0000

Medicinen är skriven av Hans Koppel, pseudonym för Petter Lidbeck. Lidbeck lät själv sin mask falla hos Adlibris häromveckan, och det visade sig, att bakom den cyniska, skarpsynta Koppel doldes en barnboksförfattare.

Jag recenserade Lidbecks Vi i villa för ett tag sedan, och rosade den ordentligt. Nu är det dags att rosa Medicinen.

Medicinen handlar om Johanna, ensamstående mamma med två barn, småfet, hackkyckling där hon jobbar och allmänt kuvad av sina omständigheter. När hon blir snuvad på en solsemester hon erbjuds i egenskap av skribent på resetidning och en arbetskamrat med barn får åka istället funderar hon på hur hon ska kunna hålla sitt löfte till sina egna barn om en resa. Hon ställer upp på ett medicinskt experiment för att tjäna lite extrapengar: att pröva en medicin mot munsår under sextio dagar. Nå, detta får vissa konsekvenser i hennes liv, och de omständigheter hon satt fast i kommer inte längre att vara cementerade.

Lidbeck skriver en mycket rapp och lakonisk prosa, utan att verka korthuggen. Man talar ibland om böcker man inte kan lägga ifrån sig. Om jag någonsin kommit i närheten av en sådan volym, så kan läsningen av Medicinen mycket väl ha varit ett sådant tillfälle. Jag läser långsamt, men Medicinen läste jag ut på en kväll. – Men så är det inte mer än drygt 160 sidor, med generös punktstorlek på typsnittet...

Medicinen utvecklas till en riktig feel good-historia, där man märker att man sitter och hejar på huvudpersonen. Lidbecks porträtt av henne och de omkring henne är mycket träffsäkra; dialogen är stilistiskt utsökt, och mycket naturlig i sin korthet.

Förutom att vara en skildring av ett enskilt människoöde, blir boken även en skildring av svensk medelklass och en alltför snäll persons roll i denna medelklass, där avund är förbjudet, men alla ska glänsa mer än andra. Man vill tidvis skratta igenkännande, och tidvis får igenkännandet mig att bli arg över hur överdjävligt låga människor faktiskt kan vara. Medicinen är en fullträff som underhållningslitteratur.
– – –
Medicinen, Hans Koppel, Månpocket 2010. ISBN: 978-91-7001-753-7.

Farahad Zama ”Mr Alis äktenskapsbyrå”

Anna Nygren — Thu, 02 Sep 2010 22:00:37 +0000

För att slippa vara sysslolös efter pensionen startar Mr Ali en äktenskapsbyrå. Hit kommer människor som söker en lämplig make eller maka till sitt barn eller någon annan släkting. Och det är inte lätt i Mr Alis Indien. Det ska vara rätt kast, förmögenheten ska vara den rätta, längden, hudfärgen, bakgrunden, framtidsplanerna et cetera. Affärerna går fint men Mr Alis privatliv krånglar till sig. Samma öde möter hans assistent Aruna.

Farahad Zama säger att hans viktigaste influenser är Alexander McCall Smith och Jane Austen, och att hans bok är som ett ”äktenskap” mellan dessa. Och eftersom jag slukade de första fem böckerna om Mma Ramotswe med enorm hastighet (sen infann sig ett slags mättnad) och eftersom jag ständigt återkommer till Stolthet och fördom (en av de få böcker jag läst flera gånger) så tänkte jag att det här skulle bli en ny favoritbok. Men efter några kapitel kände jag mig rejält besviken. Äktenskapsbyråns affärer är helt mysterielösa, och historien påminner visserligen om Damernas detektivbyrå, men saknar den där lilla extra knorren som gjorde att jag gillade de böckerna. Och Austen, ja, Austen är ju Austen och en kopia är aldrig lika bra som originalet. Även om en del karaktärer hade passat i Janes värld så är stämningen inte riktigt den rätta. I början är det riktigt torrt och eländigt, men mot slutet blir det bättre, mer romantiskt och dramatiskt. Men en bit av tråkigheten sitter igenom hela romanen.

Vad som kanske är allvarligare är temat arrangerade äktenskap. Jag vet inte om jag tycker att det ska vara mysigt. Är jag fruktansvärt negativt inställd till andra kulturer om jag tycker att man ska gifta sig av kärlek? Visserligen kan man diskutera i all oändlighet om den ensamstående mamman med fem äktenskap bakom sig är lyckligare än hemmafrun som gift sig med en man som familjen ansett vara lämplig. Men jag tycker ändå det känns fel.

Även en hel hög andra indiska fenomen som får mina varningsklockor att börja ringa beskrivs relativt okritiskt. Kort sagt romantiseras det indiska samhället rejält. Och det gör att jag nästan kallsvettas lite under allt rosa fluff som författaren öser över mig med sina söta historier.

Å andra sidan kan jag ibland verkligen gilla stämningen och beskrivningen av hur saker och ting får ta tid. Av hur man hinner bry sig om vänner och hur samtal med brevbäraren får vara en självklar del av vardagen. Men som sagt, jag tror nog att även den delen av det mysiga är ganska grovt romantiserad, säkert är väldigt många fattiga indier rejält stressade av att aldrig kunna slappna av och alltid behöva oroa sig för om maten ska räcka, vad de däremot saknar är lyxen att kunna må dåligt av det.

Det här är en lagom trevlig bok. Fylld av spännande maträtter, lättsamma religionsdiskussioner, indisk visdom och småmysig, inte alltför passionerad kärlek. Så länge man kan koppla bort det kritiska tänkandet och bara fokusera på historien så är den ungefär som chaiteet i Åmål, lite för sött, lite för slätstruket och inte lika perfekt som det jag en gång för länge sen drack på Starbucks i Barcelona.

To Kill a Mockingbird – Harper Lee

Lisa — Thu, 02 Sep 2010 18:44:00 +0000

När jag började läsa To Kill A Mockingbird någon gång i juli tänkte jag: "Wow, jag förstod aldrig innan att den var så bra!" Jag valde mellan den och The Great Gatsby i min systers bokhylla med kurslitteratur (hon har alltså läst engelska...) med tanken att när jag nu tyckte att Lyckan är en sällsam fågel var så i det närmaste oläslig, så skulle jag istället ta en av de ännu olästa "klassikerna som man bör ha läst". Jag visste väldigt lite om boken -- knappt mer än att jag sett den på alla klassiker-listor, och jag läste någon artikel om Harper Lee för inte så länge sedan (det var först då jag förstod att det var en kvinna), som väckte mitt intresse lite.

Historien berättas av flickan Scout, som bor i en liten stillsam stad i den Amerikanska södern. Hon fördriver dagarna med att leka med sin ett par år äldre bror Jem, och den jämnårige pojken Dill. Scout och Jems mamma är död, men deras pappa, som är advokat, har ett nära förhållande till sina barn. Det här är ett samhälle med mycket strikta uppdelningar mellan svarta och vita; exakt hur strikt förstår man först när Scouts pappa får i uppdrag att försvara en svart man vid en mycket uppmärksammad rättegång.

Tänk att jag har läst littvet och ändå känner mig skeptisk mot "böcker man måste läsa"-listor! (Ofta finns ju böckerna där av en anledning, vilket jag är väl medveten om.) Men det här är definitivt en bok som är en njutning att läsa. Ämnet/skeendet är naturligtvis bitvis hemskt -- hela den djupgående vidden av rasismen skrivs inte läsaren på näsan men gestaltas med obönhörlig effektivitet genom barnperspektivet. Samtidigt är det en helt förtjusande barndomsskildring och ett fint porträtt av syskonkärlek och varma band mellan barn och vuxna... Det finns många enskilda detaljer som är bra med boken och jag borde nog ha skrivit det här för en månad sedan istället när jag läste ut boken, men kort sagt var det en riktig slukarbok. Läs den!

Den svenska titeln är Dödssynden.

Bret Easton Ellis ”Imperial Bedrooms”

Björn Waller — Tue, 31 Aug 2010 22:00:58 +0000

“Life turns out like a TV serial”, sjöng Elvis Costello. De gjorde en film om oss en gång, inleder Clay sin berättelse den här gången, 25 år efter att Bret Easton Ellis först lät honom komma till tals i debuten Less Than Zero. Clay är inte nöjd med den boken heller, den där fjantige wannabeförfattaren från östkusten gjorde ju honom till någon sorts zombie –

I became the handsome and dazed narrator, incapable of love or kindness. That’s how I became the damaged party boy who wandered through the wreckage, blood streaming from his nose, asking questions that never required answers. That’s how I became the boy who never understood how anything worked. That’s how I became the boy who wouldn’t save a friend. That’s how I became the boy who couldn’t love the girl.

– men boken höll sig åtminstone till vad som faktiskt hände honom, medan filmen blev till en parodi, en pastellfärgad antidrogpredikan där varken Clay eller någon annan kunde känna igen sig. Men åren gick, och nu är det Clay själv som gör filmerna. Eller ja, manusen till dem. Ibland får han till och med vara med och sköta rollbesättningen. Så när han nu, precis som i den första romanen, återvänder hem till Hollywood från östkusten och en ganska usel skådespelerska erbjuder honom sin kropp för en roll i “hans” film – varför inte? Och alla hans gamla “vänner” är ju fortfarande här, och så är cirkusen igång igen, och bisarrt nog börjar handlingen se smått bekant ut …

Precis som i Ellis förra roman (och till viss del i alla hans romaner) är det alltså en del meta här: Imperial Bedrooms-Clay är inte Less Than Zero-Clay, menar han själv i alla fall, och det är ju han som är berättaren så då måste det väl vara så. Alltså finns här inte samma handlösa, fumlande frifall som i föregångaren, utan tvärtom är det kanske Ellis mest strukturerade roman någonsin; här finns ett solklart noirdeckarfall, med en femme fatale och en mäktig man som kan göra vad han vill och barndomsvänner som behöver hjälp. Och en hjälteroll för Clay att spela, om han bara kan vara nykter länge nog, och om spökena slutar störa honom, och om han tillåts …

Att skriva en uppföljare till en generationsroman så här långt efteråt är inte lätt – fråga Klas Östergren. Man måste på något vis göra den till något utöver bara en enda lång epilog, en roman som säger något nytt utan att förstöra originalet. Och i sina bästa stunder är Imperial Bedrooms också riktigt bra, en elak slapstick om ett Hollywood där allt förtvivlat klamrar sig fast runt ett enda recyclande, med plastikoperationer för att dölja att det fortfarande är samma tomma människor som styr som var unga 1985 och nu lyfter fram Paris Hilton som ett ideal. Där allt och alla som hotar störa idyllen kan skrivas ut utan spår eller mördas för att föra handlingen framåt. Där man inte kan göra en trovärdig 80-talsfilm eftersom alla unga skådespelerskor är 10 kilo lättare och två behåstorlekar större än de skulle varit då.

I don’t recognize Rip at first. His face is unnaturally smooth, redone in such a way that the eyes are shocked open with perpetual surprise; it’s a face mimicking a face, and it looks agonized.

Och mitt i alltihop står Clay, berättaren, manusförfattaren, mannen som lägger orden i mun på både sig själv och på de allra största skådisarna, och den som styr i Hollywood styr världen … men hela tiden måste han också anpassa sig till förlagor, till skådisars nycker, till producenters allsmäktighet. En liten kugge i en drömmaskin som alltid gör samma story och som inte kan annat än att mala.

Men ändå. Trots intressanta detaljer håller helheten inte riktigt. 1980-talet fick folk att leta efter djup i Huey Lewis-låtar, skrev jag i recensionen av Less Than Zero. Eller, om man vill vara lite elak, i Bret Easton Ellis-romaner. Hans fans och kritiker har alltid kunnat enas om att karln skriver om det moderna samhällets ytlighet, materialism och innehållslöshet, de är bara inte helt överens om huruvida hans böcker är en träffsäker satir av det eller ett av de värsta exemplen på det. Jag misstänker att han är rätt nöjd med den tvetydigheten, och han har mjölkat den rätt rejält - ofta framgångsrikt. Men här mal han lite för ofta på tomgång, påpekar solklarheter som vi såg redan i Sunset Boulevard, knackar på öppna dörrar, och stoppar nästan pliktskyldigt in våldsscener. Lite för ofta känns Imperial Bedrooms som de flesta av Hollywoods uppföljare, en historia som vi kommer ihåg varför vi gillade, men som mest bara kan understryka det som förlagan redan gjorde bättre.

Bret Easton Ellis ”Less Than Zero”

Björn Waller — Tue, 31 Aug 2010 22:00:46 +0000

“Everything means less than zero”, sjöng Elvis Costello. Jag läste Bret Easton Ellis debutroman Less Than Zero för första gången efter att jag läst och förälskat mig i American Psycho, och det var några år sedan. Så innan jag läste hans nya uppföljare till den tänkte jag att jag skulle göra ett återbesök i Los Angeles 1985 – för ärligt talat mindes jag inte mycket av vad som händer i den.

Vilket inte är så konstigt, det händer ju faktiskt inte så väldigt mycket alls, åtminstone inte på ytan. Less Than Zero är inte i närheten av den våldsporrexplosion som dess skandalösa storebror blev, men det är ändå en roman som kan läsas för chockvärdet. Clay är 18, född och uppvuxen i Kalifornien med rika föräldrar, och kommer precis hem från första terminen på universitetet för att fira jul i L.A. I fyra veckor gör han inte mycket annat än att gå på en ändlös radda med fester, snorta koks, sola, knulla med allt som rör sig, undvika varje samtal som hotar att dra mot något meningsfullt men hela tiden flyter ut i ett enda långt vem-ligger-med-vem-dealar-till-vem-är-död. Som alltid hos Ellis är det mycket yta, men den sortens glitziga, glamorösa yta som så uppenbart är en satir att både läsaren och huvudpersonen knappt ens vågar fundera på vad som saknas under den.

“But you don’t need anything. You have everything,” I tell him.
Rip looks at me. “No. I don’t.”
“What?”
“No. I don’t.”
There’s a pause and then I ask, “Oh, shit, Rip, what don’t you have?”
“I don’t have anything to lose.

… OK, där har vi både temat och romanens stora fel. Ellis var 19 när han skrev Less Than Zero och allt annat än subtil. Och visst har vi hört allt det där om tomheten under 1980-talets succéjakt och materialism (Ellis böcker är amoraliska; Ellis själv är ganska rejält konservativ på många punkter), men det som ändå gör romanen till en jävla läsupplevelse är själva berättandet: ett fritt fall genom en generation som inte har något att hålla sig fast vid. Clay talar i korta, frenetiska kapitel, som en detektiv som fått ett fall att lösa och gör allt för att hålla sig borta från det, gör allt för att undvika att ta ställning. Lustigt nog kommer jag att tänka på Thomas Pynchons griftetal till 60-talet, Inherent Vice, som utspelar sig 15 år tidigare och skrevs 25 år senare. Clay är född 1967, the summer of love, målet för Amerikas tåg västerut, där allting fastnade på stillahavskusten och rökte på och sålde sin själ. Nu är det bara horror vacuii kvar – och jag menar horror: här finns varulvar, spöken, vampyrer mellan raderna. De finns inte på riktigt, förstås. Men detta är ju Hollywood; ingenting finns ju på riktigt här.

And before I left, I read an article in Los Angeles Magazine about a street called Sierra Bonita in Hollywood. A street I’d driven along many times. The article said that there were people who drove on the streets and saw ghosts; apparitions of the Wild West. I read that Indians dressed in nothing but loincloths and on horseback were spotted, and that one man had a tomahawk, which disappeared seconds later, thrown through his open window. One elderly couple said that an Indian appeared in their living room on Santa Bonita, moaning incantations. A man had crashed into a palm tree because he had seen a covered wagon in his path and it forced him to swerve.

Så ska det låta, ja; unge herr Ellis kunde skriva. Allt Clay och hans så kallade vänner lärt sig är yta, de har inget språk för något annat, de kan inte förklara varifrån desperationen och den namnlösa gråten kommer. Den bara finns där. Hur vaknar man från en mardröm om den är allt du drömt om? Då börjar du, förr eller senare, leta efter djup i Huey Lewis-låtar. Men under det finns ändå en sån jävla närvarokänsla, som varken moraliserar eller förenklar. Ellis är en cyniker, en våldsam svart humorist, men på gott och ont har han ingen ironisk distans. Less Than Zero betyder, just då, allting.

Josefin Palmgren ”Engångsligg”

Anna Carlén — Mon, 30 Aug 2010 22:00:53 +0000

Att ligga eller inte ligga. Att inte vilja eller kunna ligga. Att ligga mycket och att ligga med många, fast bara en gång. Det är vad man skulle kunna tro att Josefin Palmgrens Engångsligg handlar om. Men inget av detta kan egentligen kallas för romanens utgångspunkt eller projekt. Engångsligg är, kort och gott, inte så mycket annat än en titel på ett chic lit-fladdrigt omslag och säger inte mycket alls om boken i sig.

I Expressen har Nils Schwartz skrivit en ganska gubbig recension av Engångsligg och i DN har Jens Liljestrand skrivit en där han önskar att huvudpersonen Klementin ska ”porra loss” mer. Därför vill jag väldigt gärna gilla Engångsligg. Vill bli positivt överraskad, se något de inte sett, inte vara gubbig och sur. Så jag anstränger mig.

Huvudkaraktären, som alltså heter Klementin, är en 20-årig, kreddtörstande, lite vilsen tjej som praktiserar på reklambyrå och flaxar runt mellan Stureplanskrogar, halvförhållanden och fyllekompisar och flyter med livet i största allmänhet. Livet, där det finns två viktiga saker – att ha kul och att ligga. Ganska tidigt i handlingen får vi så veta att Klementin har svamp i underlivet och därför är förbjuden av sin gynekolog att ligga fram till julafton. Detta tänker jag mig som positivt, ty gynekologiska problem som hindrar kvinnor från att ha sex är, precis som Liljestrand också nämner i sin recension, inte tidernas mest omskrivna ämne. Jag får också en förhoppning att det här med att hon inte kan ligga ska bli något av en konflikt, att det ska skapa en drivkraft som leder Klementin genom boken, men detta händer tyvärr inte.

Klementin fortsätter sturskt att ragga på krogen, stöta ihop med både nya och gamla vänner och slösurfa på sin reklambyrå. Problemet med svampen verkar inte bekomma henne så mycket. Åtminstone är det inget som görs tydligt eller får fokus i boken. Faktum är att det inte är särskilt mycket som får det. Klementin gör en massa saker, men inte mycket av det verkar ha någon betydelse och inte heller är det många händelser eller ögonblick vi får stanna i. I stället blir romanen som en ängslig blogg där skribenten vacklar mellan att avslöja sitt deppiga innersta och vara en glammig modebloggare som ger läsarna bilder av sin fantastiska vardag. Varje gång vi får närma oss Klementins rädslor bryts texten av i ett försök till lustighet eller lämnas för ett nytt stycke och ny scen.

Kontentan blir att jag önskar att Josefin Palmgren ska låta sina karaktärer, kanske inte ”porra loss”, men väl blotta lite mer hud. Vara mer i det där sorgsna som finns någonstans i bokens undertext, våga lite på att där finns något att säga och fokusera på det. Då blir nästa bok något mer än underhållande bloggroman i chic lit-förpackning, och det ser jag fram emot.

Acting up av Melissa Nathan

Hundöra — Sun, 29 Aug 2010 08:21:04 +0000

Som filmen Clueless är till Jane Austens Emma är Acting up till Jane Austens Stolthet och fördom. Jazz är både bokens Elizabeth Bennet och spelar Elizabeth Bennet i välgörenhetspjäsen Stolthet och fördom som den folkkära och snygga skådespelaren Harry Noble regisserar. Till hennes belåtenhet verkar Harry Noble vara lika motbjudande som hon trott, vilket innebär mycket bra material till hennes kolumn i kvinnotidningen Hoorah!.

Det är inte den bästa boken jag har läst, men jag älskar den ändå. Författaren har verkligen lyckats göra en riktigt bra modern bearbetning av Jane Austens Stolthet och fördom. Man känner hela tiden igen sig och ett fånflin sitter som fastklistrat på läpparna igenom hela boken. Boken är för de som läst Stolthet och fördom. Jag tror det är svårt att uppskatta boken om man inte har läst den. Jag har redan börjat tjata på Syster H att läsa boken för att få höra vad hon tycker.
Betyg:
Utläst: 2010-08-28

Snabbfakta

Originaltitel: Acting Up
Förlag: Arrow Books Ltd
ISBN: 9780099505792
Antal sidor: 384
Inkommen: 2010-01-30

Borta bäst

Barbabok — Thu, 26 Aug 2010 21:04:00 +0000

Sylvia har begått ett stort misstag, ett misstag som kostat henne familj, bostad och jobb. Det enda hon har kvar är sin älskade lilla bil och lite kläder och toalettartiklar. Hon sover i bilen och använder ikeas toaletter och äter andras lämnade mat i restaurangen. Så småningom träffar hon nya männinskor, personer som hon skulle fnyst åt i sitt tidigare liv blir nu oumbärliga vänner.

Jag sträckläste Sara Kadefors Borta bäst på semestern. Den är en historia som inte står still och där man verkligen måste veta vad som händer härnäst. Spännande och annorlunda!

titel BORTA BÄST författare SARA KADEFORS förlag POCKETFÖRLAGET (2010)

Inte så läskig spökhistoria

Emma med boktipsen — Wed, 25 Aug 2010 16:56:00 +0000

Nu vet jag vart jag måste åka nästa gång jag kommer till London: Highgatekyrkogården! På och kring den utspelar sig "Her Fearful Symmetry" ("Själens osaliga längtan") av Audrey Niffenegger. De amerikanska tvillingarna Julia och Valentina ärver en lägenhet intill kyrkogården efter en moster, som de aldrig träffat. De flyttar in och börjar lära känna omgivningarna och husets övriga invånare, bl.a. den man som var mosterns älskare. I lägenheten finns också mostern kvar, som ett mer och mer påtagligt spöke! Jag är inte alltid så förtjust i övernaturligheter i böcker, men jag tycker det är motiverat när det förekommer som ett uttryck för längtan att få kontakt med en älskad avliden (som i "Vi faller" och " Nattfåk"). Så är det även i "Her Fearful Symmetry" och det här spöket har dessutom humor, så skräckeffekten är inte så stor. Jag sträckläste denna spännande och romantiska saga, som handlar om döden, olika slags kärlek och identitetsskapande. Person- och miljöskildringarna är dessutom härliga. Betyg: EEEE+

P.S. Läs också "The Mesmerist"! Inga spöken, men lika härlig Londonskildring.

Om sport

mathias — Tue, 24 Aug 2010 12:10:32 +0000

För några veckor sedan läste jag Sherman Alexies ungdomsroman The Absulotely True Diary of a Part-Time Indian. Det som imponerade mig mest med boken var partierna som handlade om huvudpersonens engagemang i skolans basketlag. I några fina och oanat spännande kapitel handlar det faktiskt om själva spelandet. Alexie skriver om passningarna, dunkarna, screenarna, spänningen i benen medan man står i huk och försvarar korgen mot motståndarlagets skickligaste spelare.

Spokane-indianen Sherman Alexie är väl värd en koll, annars, om man inte läst honom tidigare. Han har fått mängder med litterära priser, och New York Times utmärkte bl.a. honom som Best Writers Under 40, och annat smått och gott.

Det är sällan jag läser sportskildringar. Jag kan faktiskt inte komma på en enda bok jag läst under det senaste året som skulle handla om sport. Det skulle vara första fjärdedelen av Philip Roths American Pastoral i så fall, där det handlar om huvudpersonens ungdom som all-American-stjärna – men inte ens där handlar det om själva sportandet, utan mer om den sociala status som superidrottsmän omges av.

Svinhugg, av Marianne Cederwall

En bok om dagen — Mon, 23 Aug 2010 18:58:00 +0000

"Svinhugg går igen" är ett uttryck som exakt fångar det som pågår i den här boken. Det är bara metoden som är lite oväntad. ;-)

Det här är dock ingen deckare. Det är inte heller någon kärleksroman. Det är en roman som handlar om en kvinna som behöver se till att rättvisa skipas. Hon har blivit utsatt för brott och hon hade inte en chans att klara sig undan. Hon vill att de som har gjort henne ont ska få lida - men hon är inte beredd att gå så pass långt som att mörda. Mirjam, som är den som blivit utsatt för en orättvisa, har en väninna vid namn Hervor och denna Hervor har talanger utöver det vanliga. Hennes tankekraft är mäktig; mäktigare än man kan tro. Och tankens kraft kommer väl till pass då man ska utkräva hämnd, utan att bloda ned sina händer.

Intressant! Och roligt! Jag tyckte väldigt mycket om Potensgivarna, då jag läste den, och dessa båda böcker har en del gemensamt. Svinhugg utspelar sig på Gotland i en liten by, och damerna i Potensgivarna bor ju också på landsbygden. Huvudpersonerna är inte helt purunga kvinnor, även om de är något yngre i Svinhugg än i Potensgivarna. Och så det där svårdefinierbara; det där som inte riktigt går att sätta fingret på... En känsla som infinner sig - den känns igen. (Sen finns det förstås en hel del skillnader också, men de förbigår jag med tystnad just nu.) ;-)

Jag gillar det där med tankens kraft; att det finns saker som inte går att se och som inte går att förklara så alldeles enkelt. Jag gillar också att det här är en berättelse som utspelar sig både i det väldigt nutida (med outsourcing och datanät som visar allt om någon) och i det ursprungliga, tidlösa med allt det som Hervor och hennes hembygd representerar. Jag gillar tillbakablickarna som visar varför och som ger en fyllig bild av Mirjam. Egentligen gillar jag faktiskt hela boken. Läs den!

Jag hittade min bok på Kupan för en femma. Ut och leta! Eller gå till biblioteket. ;-)

Motsatsen till kärlek

Barbabok — Sun, 22 Aug 2010 22:11:00 +0000

Amerikansk chick-lit med en kvinnlig jurist - Emily - med hjärtesorg i huvudrollen. Det känns som att man har läst den här boken förr. Det som utmärker Motsatsen till kärlek är i så fall den härliga personligheten Ruth som är en väninna till Emilys farfar.

titel MOTSATSEN TILL KÄRLEK författare JULIE BUXBAUM originaltitel THE OPPOSITE OF LOVE översättning MARIANNE MATTSSON förlag POCKETFÖRLAGET (2009)

The Voyage Out – Virginia Woolf

Lisa — Sun, 22 Aug 2010 10:55:00 +0000

Ja, nu är det kanske dags att jag uppdaterar den här bloggen! Man skulle ju kunna tro att jag inte tyckte om The Voyage Out eftersom jag inte har skrivit om boken trots att jag läste ut den för ungefär en månad sedan. Så är inte fallet. Det är inte heller så att det inte finns något att säga om den! Medan jag läste fick jag många tankar... men jag skrev ingenting under tiden, och kanske är det så att man kan få lite (onödig!) prestationsångest av böcker som är skrivna av ens favoritförfattare? Som att: "nu måste jag skriva något riktigt djupt/analyserande/intressant....." Och visst är det så att jag tycker om att skriva om böcker, men samtidigt står det mig naturligtvis fritt att vara hur kortfattad och intetsägande jag vill i min egen blogg! Suck. Det är ju knappast så att någon kommer att skriva "Väl godkänt! Fortsätter du så här kommer du att få VG på hela kursen." Och inte heller raka motsatsen. (Och det är ju tur, för det är väl ytterst få texter här som ens liknar ett ordentligt PM i alla fall...)

Alltså. The Voyage Out är Virginia Woolfs debutroman från 1915 (inte översatt till svenska förrän nyligen). Den brukar inte räknas in bland hennes mästerverk -- men detta säger mer om Woolfs utveckling till en viktig författare än om själva boken, för den är också bra. När jag började läsningen var jag osäker på vad jag skulle komma att tycka, för jag mindes inte särskilt mycket av när jag läste boken första gången sommaren 1999. Mitt omdöme den gången bestod till största delen av "den var bra" och "stackars Rachel", och vem vet -- tänkte jag nu inför omläsningen -- om jag inte på den tiden ännu var så nyförälskad i Virginia Woolfs skrivande att jag bara ville att allt skulle vara i min smak även om det inte var det? Jag vet inte, men jag upptäckte till min lättnad att jag faktiskt tyckte om boken. Jag tror också att jag tyckte mer om den nu än då -- eller åtminstone att jag förstod den bättre nu.

En sak som jag inte förstod helt (men som kanske belyser föregående mening) är Angelica Garnetts förord. (När ska jag lära mig att inte läsa förord förrän efteråt?) Eller snarare, jag tror man måste ta det som en helt personlig kommentar. "Var min moster Virginia Woolf verkligen en stor författare?" börjar texten, och sedan pratar hon ett tag om att det var hon ju, fast Garnett hade svårt att förstå romanerna som ung flicka. Hon skriver även att "The Voyage Out is not a novel to be enjoyed by those who cannot tolerate a certain distance between themselves and the subject. Self-identification with Rachel, Helen or Terrence will only bring disappointment since, not being super-human, they cannot translate us into that condition. With the possible exception of Helen Ambrose, they are the most ordinary of people."

Vad exakt menar hon med det? Det är möjligt att jag missförstår någonting, men jag tror att frågan om identifikation eller inte är helt upp till läsaren. Man behöver inte identifiera sig med romankaraktärer för att bry sig om dem eller tycka att boken är bra, och det behöver inte vara så att man tycker att en roman är fantastisk bara för att man identifierar sig med huvudpersonen. Men hur man kan påstå att man inte kan identifiera sig med någon av dessa personer, det förstår jag inte. Däremot tror jag att jag faktiskt inte kunde känna igen mig själv i någon av dessa personer som nittonåring; jag tror till och med (om jag försöker minnas mitt sätt att tänka och reagera rent allmänt på den tiden) att vissa saker gav mig en viss känsla av besvikelse, eftersom jag hade önskat att personerna hade sagt/gjort/känt andra saker; att handlingen hade utvecklat sig på ett sätt som jag som nittonåring hade tyckt var mer tillfredsställande enligt mitt överromantiska sätt att kanske inte se på livet men önska, drömma om och föreställa mig det. Jag ville att det inte skulle vara så komplicerat, att lyckan skulle vara mer lättillgänglig, att alla tvivel skulle förbytas i ett "så levde de lyckliga i alla sina dagar." Rachel? Ja, hon var kanske inte så lätt att tycka om, och visst var det synd om henne, men hon hade i alla fall kunnat vara lite gladare medan hon hade chansen. Typ så? Ja, jag tror nog att Angelica Garnetts påstående stämde in på mig som nittonåring. Men detta för att jag knappast hade tillräckligt med självdistans för att se vissa likheter mellan mig själv och Rachel -- eller åtminstone inte för att erkänna dem -- och faktiskt uppskatta Woolfs sätt att fånga dessa "vanliga" personers sätt att tänka och vara. Rachel går omkring och tänker och grubblar ganska mycket, men hon försjunker också ofta i ett mer ogripbart (för henne själv) betraktande. Det finns något drömskt, vagt och passivt över henne. Som nittonåring hade jag kanske hellre sett någonting mer liknande övermänniskor, men nu uppskattar jag realismen i hur hon porträtteras. Över huvud taget är alla människor (romanen innehåller en hel del) om inte helt begripliga så i alla fall intressant skildrade; samtalen och samspelet dem emellan.

Huvudpersonen Rachel Vinrace är tjugofyra år; hon har levt ett oerhört skyddat liv tillsammans med sina två fastar. Hon har en väldigt begränsad kunskap om livet/världen, hon tycks inte ha särskilt många drömmar och ambitioner. Hennes största, för att inte säga enda, intresse är att spela piano. Romanen handlar om en resa som hon gör till Sydamerika tillsammans med sin pappa (som är affärsman), sin moster Helen och dennes man. Senare går hon iland tillsammans med dessa medan fadern fortsätter upp för Amazonfloden; Helens bror har en villa som de får disponera. I närheten av villan finns ett hotell till stor del befolkat av turistande engelsmän, och snart börjar Rachel och Helen umgås med en del av dessa -- det blir utflykter, baler, diskussioner och tedrickande och frågor väcks om vem som kommer att bli förälskad i och förlova sig med vem. Två av hotellgästerna är de unga männen St. John och Terence, den förre är mycket intelligent, spränglärd och allvarligt lagd. Rachel tycker först inte om honom (han tycks sarkastisk och kritisk) men han är helt enkelt inte så "social" av sig, och allra minst har han någon vana av att umgås med unga kvinnor. Mellan honom och Helen uppstår ett nära vänskapsförhållande; han har aldrig mött någon som gett honom så mycket förståelse förut, någon han kunnat tala så öppet med. Ytterligare ett exempel från nittonåringens horisont: "det var synd att det inte blev något mellan Helen och St. John" -- det kan man kanske tycka om detta är ens fokus, och om man dessutom missar de subtila men inte helt otydliga signalerna om att St. John är gay. Det som däremot "blir något" är Rachel och Terence, och kärlekens natur avhandlas en del.

Med på en del av resan finns även paret Dalloway. Både Richard och Clarissa gör ett starkt intryck på Rachel, som sällan eller aldrig har träffat så fascinerande, världsvana, pratsamma, vänliga människor. Vid ett tillfälle, strax innan han och hans fru ska gå i land, befinner sig Richard med Rachel i hennes hytt. När båten kränger till och föser dem mot varandra tar han tillfället i akt att kyssa henne, eftersom han inte kan låta bli -- hon är ung och fräsch och faller i hans armar, så varför skulle han inte. Sedan ger han henne knappt en enda blick innan han försvinner. Jag fruktar att jag första gången såg något romantiskt i denna scen -- eller i alla fall en önskan om något romantiskt. Rachel vet inte om hon ska gilla eller ogilla det hela; om hon ska ta det som att han tycker om henne eller inte, om hon tyckte om att kyssas av honom eller inte... samtidigt som hon vet att hon förmodligen aldrig kommer att få se honom igen. Vilket väl även jag visste, men kanske att jag den gången var så mycket i Rachels huvud att jag helt delade hennes förvirring utan att kunna se hans tölpaktighet -- hon ramlar, vilket han ser som en självklar sak att utnyttja, utan att fråga sig (eller henne) vad hon tycker om det.

Det här är i sig inte så betydelsefullt, men en annan sak Richard Dalloway säger (innan detta) är att han aldrig tillåter sin fru att prata om politik. Han är politiker och det är ansträngande -- därför är det viktigt för honom att hon lever sitt skyddade liv med barn och hushållsbestyr, och att han kan komma hem till denna oskuldsfulla, ombonade värld när dagen är slut. Det vill säga, en sorts låtsasvärld egentligen, men en värld som de flesta män och kvinnor i dessa personers situation tar för given. Något som diskuteras av alla genom hela romanen är synen på manligt och kvinnligt -- verkliga eller inbillade, naturgivna eller skapade, skillnader och likheter och personlighetsdrag som ska förklara kvinnans underordning. Rösträtt för kvinnor diskuteras mer eller mindre eldigt, och så väl män som kvinnor uttrycker argument för och emot. Motargumenten uttrycks som självklara sanningar trots att de -- naturligtvis -- är mycket lätt punkterade ur läsarens perspektiv. Genom diskussionerna hör man Virginia Woolfs indignerade budskap: "Kvinnor är också tänkande och kännande människor!!", och det är med lättnad man konstaterar att ingen här och nu kan säga emot henne.

Handlingen är enkel utan mysterier och dramatik (föutom det tragiska slutet, men även den dramatiken är stillsam), men med tankeflöden som ibland blir en aning långrandiga -- men oftast känner jag mig närvarande och intresserad. Med reservation för att jag aldrig har varit i Sydamerika, tycker jag att Virginia Woolf beskriver miljön med trovärdighet och elegans. Nåja -- det är detaljrikt, men inte på den nivån att platser och arter nämns, men hon målar upp en stämning av grönska, hetta och något totalt annorlunda... samtidigt som människors tankar och reaktioner är helt eller nästan helt de samma som var som helst. Över huvud taget fäster jag mig vid beskrivningar och formuleringar. Små iakttagelser kan bli till långa, vackra betraktelser och historier. Hennes berättarröst och språkmelodi pekar framåt mot de kommande romaner som de flesta nutida läsare förmodligen läser innan de tar sig an The Voyage Out.

Uppgraderad chicklitt

Emma med boktipsen — Sun, 22 Aug 2010 09:30:00 +0000

Jag började läsa "The Emperor's Children" av Claire Messud utan att veta mer om den än att den utspelar sig på Manhattan, men med höga förväntningar efter att ha läst gott om den. De förväntningarna uppfylldes tyvärr inte. Romanen utspelar sig i början av 00-talet och har tre trettioåriga vänner i centrum: den vackra och självupptagna men också lite vilsna Marina, den intelligenta och duktiga Danielle och den homosexuelle libertinen Julius. I kretsen runt dem finns bland andra Marinas berömda journalistpappa, en karriärlysten, australiensisk medieman och Marinas unga kusin från landet. För mig kändes det här lite som uppgraderad chicklitt (som är en genre som jag inte gillar), fast med bättre språk och mindre humor. Efter ca 150-200 sidor tänkte jag lägga ifrån mig boken, men sen väcktes återigen ett svagt intresse för hur det skulle gå för personerna, så jag läste ut bokens 430 sidor. Nu i efterhand känns det onödigt och jag ångrar faktiskt att jag lagt en veckas lästid på den här. Betyg: EE

P.S. Såg att regissören som gjorde filmen "The Squid and the Whale" ska filma denna bok. Förhoppningsvis kan filmen bli bättre än boken!

Bokbloggar . nu » roman

Rosa elefanter – Karin Brunk Holmqvist (CD)

Bokrecension: Medicinen

Farahad Zama ”Mr Alis äktenskapsbyrå”

Similar Posts:

To Kill a Mockingbird – Harper Lee

Bret Easton Ellis ”Imperial Bedrooms”

Similar Posts:

Bret Easton Ellis ”Less Than Zero”

Similar Posts:

Josefin Palmgren ”Engångsligg”

Similar Posts:

Acting up av Melissa Nathan

Snabbfakta

Borta bäst

Inte så läskig spökhistoria

Om sport

Svinhugg, av Marianne Cederwall

Motsatsen till kärlek

The Voyage Out – Virginia Woolf

Uppgraderad chicklitt