Bokbloggar . nu » Recensioner

Bitterljuvt

Bokstävlarna — Fri, 10 Sep 2010 12:52:56 +0000

Audrey Niffenegger kan konsten att ta en helt osannolik intrig och få den att bli fullkomligt trovärdig, nästan vardaglig. I ”The Time Traveler’s Wife” var det Henry som hade en sällsynt genetisk sjukdom som fick honom att resa i tiden, ofrivilligt och oplanerat, vilket i sin tur ledde till en hel del praktiska problem.
I ”Her Fearful Symmetry” förekommer inga tidsresor, men däremot ett ganska förrvirrat och vilset spöke. Hon försöker komma underfund med sin spökliga existens och sina begränsningar, men framför allt försöker hon lista ut hur hon ska kunna kommunicera med de levande. Mötet mellan fantastik och lågmäld realism är lika fint här som i Nigffeneggers debutroman, även om det inte är det enda som gör den här boken så bra.

Spöket i fråga heter Elspeth Noblin. Hon lämnade sin lägenhet vid anrika London-kyrkogården Highgate till sina amerikanska systerdöttrar, tvillingarna Julia och Valentina. Tvillingarna, som inte ens visste att de hade en moster förrän de ärvde lägenheten, flyttar till England och in i Elspeths förra hem och det dröjer inte länge innan de börjar nysta i familjens mörka hemligheter.
Efter att tvillingarna har flyttat in i lägenheten lär de också känna sina excentriska grannar. Julia blir raskt vän med korsordskonstruktören Martin, en man som lider av svårartat tvångssyndrom. Han lider också av att hustrun Marijke har flyttat tillbaka till Holland för att hon inte orkar med alla begränsningar och problem som Martins sjukdom medför.
Valentina utvecklar i sin tur en djup vänskap med den andra grannen Robert. Han är historiker, guide vid Highgate och var dessuom Elspeths älskare. I Valentina ser han många av Elspeths bästa sidor, och snart börjar ett slags kärlek växa fram emellan dem. Men ingen av dem vet ännu om att Elspeths spöke finns kvar i lägenheten och att hon svartsjukt bevakar den sprirande kärleken.

Det är svårt att göra intrigen rättvisa genom att försöka återberätta den lite snabbt. Det kan låta lite banalt, men Niffenegger är som författare allt annat än banal. Hon lyckas ta en ganska komplicerad och omständig historia och väva den till en fantastisk roman, som rör sig åt de mest oväntade håll, mycket på grund av de intressanta sidorintrigerna.
Martins historia är nog min favorit. Han är en karaktär som i någon annan författares händer lätt hade kunnat bli reducerad till comic reflief, men som tack vare Niffenegger blir en ytterst älskvärd och sympatisk person. Han är fångad som i en bur av sin oresonliga skräck för smuts och kaos, och skildringen av hans kamp mot tvångssyndromet är stark.

”Her Fearful Symmetry” är en sträckläsningsframkallande bok. Niffeneggers språk är, precis som i debuten, både skimrande ljuvt och vardagligt konstaterande om vartannat. Hennes historia är fascinerande att följa, även om den kanske inte är lika obönhörlig som debuten så är den absolut inte sämre. Men mer komplex och mer bitterljuv.

Jag vill inte spoila för de lyckliga som har den här läsupplevelsen kvar, så jag ska undvika att gå in på diskussioner om slutet. Som jag gillar, men som kändes lite abrupt (så mycket får jag väl ändå avslöja?).
Men för er som har läst, vad tyckte ni om slutet? Och om den sista delen av boken? Blev ni besvikna av händelseutvecklingen där mot slutet eller tycker ni att den var bra?

Audrey Niffenegger – Her Fearful Symmetry (Vintage Books, 2010)

Filed under: Recensioner

Dan Brown: Den förlorade symbolen

Cecilia — Fri, 10 Sep 2010 07:00:00 +0000

Harvardprofessorn i religiös symbolik, Robert Langdon, kallas i sista stund in för att hålla en kvällsföreläsning i Capitolium, Washington. Men bara minuter efter hans ankomst hittas ett märkvärdigt föremål i byggnadens rotunda. Det är dessutom kryptiskt kodat med fem olika symboler. Langdon förstår att budskapet är en uråldrig åkallan, menad att locka dess mottagare in i en sedan länge förlorad värld av hemlig visdom. När Langdon inser att hans mentor, Peter Solomon – filantrop och framstående frimurare – brutalt kidnappats, förstår han att det enda sättet att rädda sin väns liv är att hörsamma den mystiska uppmaningen och följa den vart den än leder honom.

Jag har gillat Dan Browns tidigare böcker även om de är banala – det är något med hans kombination av spänning, religion och mystiska och mytiska symboler som tilltalar mig. Det var därför med stor förtjusning som jag högg tag i Den förlorade symbolen, Browns senaste bok om professor Robert Langdon. Även om jag vill att även Den förlorade symbolen ska vara lika spännande som exempelvis Änglar och Demoner, så är den inte det. Långt ifrån.

Boken börjar bra, med en intressant gåta som Langdon tvingas lösa under press – men under vägen tappar jag intresset. De olika spåren om vad som hänt Solomon blir för många, symbolerna och de hemliga sällskapen blir för yviga och näst intill omöjliga att hålla rätt på. Ibland frågar jag mig själv vad boken egentligen handlar om – där Da Vinci-koden och Änglar och demoner hade tydliga religiösa huvudspår känns Den förlorade symbolen bara rörig. Det är frimurare, amerikansk arkitektur, CIA, kristendom och en drös andra religioner och sällskap om vartannat. När slutet kommer har jag tappat intresset, och även om slutkapitlen innehåller intressanta vändningar lägger jag ifrån mig boken med ett “jaha” i hjärtat.

Betyg: 1.5 out of 5 stars

Förlag: Bonnier Pocket
Antal sidor: 617
Utgiven: 201009
ISBN: 9174291211

Köp boken på Adlibris eller Bokus (sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Shadow Hills av Anastasia Hopcus

Sara — Wed, 08 Sep 2010 18:13:00 +0000

His love captivated her... his secrets might kill her.

Since her sister’s mysterious death, Persephone “Phe” Archer has been plagued by a series of disturbing dreams. Determined to find out what happened to her sister, Phe enrolls at Devenish Prep in Shadow Hills, Massachusetts—the subject of her sister’s final diary entry.

After stepping on campus, Phe immediately realizes that there’s something different about this place—an unexplained epidemic that decimated the town in the 1700s, an ancient and creepy cemetery, and gorgeous boy Zach—and somehow she’s connected to it all.

But the more questions she asks and the deeper she digs, the more entangled Phe becomes in the haunting past of Shadow Hills. Finding what links her to this town…might cost her her life.

Den här boken är väldigt bra, och jag tycker om den väldigt mycket. Den är fylld med intressanta karaktärer, en intressant handling. Det är en intressant berättelse helt enkelt. Detta är en väldigt bra debutroman, och jag hoppas verkligen att förlaget kommer ge ut fortsättningen, som det verkar som författaren jobbar på, delvis.

Phe är en bra huvudkaraktär, och jag tycker om henne, såväl som de flesta andra karaktärerna. som alla är väl utvecklade. Jag gillar verkligen att den har ett paranormalt element som inte är något av det vanliga. Det finns inga vampyrer, inga varulvar, inga älvor osv. En blandning av vetenskap, magi och mytologi, kan man säga.

Jag tycker även väldigt om det faktum att Phes och Zachs relation inte tog över hela historien, som i många andra böcker nuförtiden. Romansen var precis lagom mycket.

Boken är bra skriven, fylld med bra beskrivningar etc. Jag tyckte som sagt väldigt mycket om den. Den var även ganska beroendeframkallande. Jag tycker den avslutas på ett riktigt bra sätt. Tillfredsställande, men så att man ändå gärna vill veta vad som händer härnäst.

Pure genius

Bokstävlarna — Wed, 08 Sep 2010 14:39:53 +0000

Liv Strömquist är en synnerligen cool kvinna och begåvad serieskapare. Hon har förmågan att samtidigt vara sjukt rolig och djupt seriös, att få sina läsare att skratta samtidigt som de blir lite lätt besvärade. Det är en skicklig balansgång, som få lyckas göra utan att ramla över åt något håll.

”Prins Charles känsla” heter Liv Strömquists nya album. Titeln förklaras redan på den allra första sidan, där Prins Charles, tillsammans med sin nyblivna fästmö Diana, får frågan om han är kär och ger det något kryptiska svaret:
”Yes. Whatever ‘love’ means.”
Albumet är en undersökning av kärlekens villkor och motsägelser. Det är som ett långt ifrågasättande av normer, vanor och föreställningar och manligt och kvinnligt. Det kan tyckas vara tvära kast mellan de olika kapiteln, men Strömquist lyckas hela tiden återkomma till de grundläggnade frågorna: Vad är kärlek? Och vad gör den med oss egentligen?

Jag skrattade högt flera gånger när jag läste ”Prins Charles känsla”. Det kan tyckas vara ett ganska meningslöst omdöme, men det ska rätt mycket till för att jag ska börja skratta spontant när jag läser något istället för att bara fnissa lite stillsamt för mig själv.
Kanske beror det på att jag inte läser särskilt mycket uttalat humoristiska böcker? Jag skrattar rätt mycket när jag ser film eller tv-serier, eller när jag spelar tv-spel. men just när det gäller böcker så har jag en förkärlek för dysterhet och svärta framför lättsam humor, så det här med att skratta högt är såpass ovanligt att min make frågade mig vad det var jag egentligen höll på att läsa.
För att inte komma allt för långt från ämnet så kan jag helt enkelt konstatera; ”Prins Charles känsla” är rolig. Mycket rolig. Jag önskar att jag kunde visa upp den bild där en pytteliten Carrie Bradshaw har fjättrat en gigantisk Mr Big-jätte på marken på klassiskt liliputmanér, det är bara en av alla inslag i boken som fick mig att skratta.

Boken innehåller inte bara humor, utan också en del nattsvart allvar. Delen som handlar om Whitney Houston och hennes ganska obegripliga kärlek till Bobby Brown är både sorglig och stark. Samt en av de snyggaste kapitlen, rent grafiskt sett.

Om jag skulle komma med någon invändning mot den här boken så är det att Strömquist citerar lite för många olika forskare och teorier. Många av de teorier hon citerar är oerhösrt intressanta, och kontrasten mellan bild och text är ofta helt fantastisk. Men vissa avsnitt blir rätt texttunga och får mig att längta efter Strömquists egna drastiska formuleringar istället för ännu fler akademiska utläggningar av någon forskare.
Men den här invändningen är egentligen bara en liten parantes.
”Prins Charles känsla” är ett så bra album att inga invändningar alls biter på dess storhet – den här boken är helt enkelt bara pur genialitet från början till slut.

Liv Strömquist – Prins Charles känsla (Galago, 2010)

Filed under: Recensioner

”Radhusdisco” – Morgan Larsson

Johanna Ö — Wed, 08 Sep 2010 11:25:48 +0000

Det var lite av en slump som jag plockade upp den här boken och började bläddra i den. Men jag ångrar det inte! Jag får helt klart Torbjörn Flygt-vibbar under läsningen. Det ska man ta som positivt, Torbjörn är en av mina favoritaugustvinnare genom tiderna. Nu kanske ”Radhusdisco” inte riktigt är på Augustprisnivå, men det är en helt klart godkänd romandebut.

Det handlar om Morris, från tidig skolålder upp till fumlig gymnasiedito under åttiotalets första hälft. Första skoldagarna, första runket, första flickvännen osv osv. Allt ackompanjerat av tidsmarkörer som den barbröstade Samantha Fox som testar motorcyklar i tidningen OKEJ (jag minns det också). Ibland får jag lite jaja, vi har läst det förut, t ex beskrivningen av skolan och dåliga lärare, stökiga klasser och några som blir värstingar för att de har det så tufft hemma. Ibland saknar jag den här typen av skildringar men med en helt normal skolgång. Fast det kanske inte blir lika bra litteratur av det, jag vet inte. Jag tänker bara att ibland måste ju de klasser som liksom bara var, med lärare som var helt normala och duktiga och vanliga, också bli synliga. Morris hade ju inte behövt gå i stökklass för att den här boken skulle kunna fungera till exempel.

Men i övrigt, mycket mys, mycket igenkänning, och härliga funderingar från den lille tänkaren Morris. Jag tycker också om den varma relationen mellan Morris och pappan, det känns väldigt fint att läsa. Att det är en pappa för en gångs skull, sällan det är pappor i den här typen av skildringar, oftast mamma som bär familjen på sina axlar osv.

Alexander Mc Call Smith: Vackra flickors lott

Bea — Tue, 07 Sep 2010 07:00:56 +0000

Jag gillade Damernas Detektivbyrå, den var annorlunda charmig och mysig och framför allt ett ovanligt berättarspråk för en deckare. Vackra flickors lott är den tredje boken om Mma Ramotswe som driver Damernas detektivbyrå i Botswana tillsammans med sin sekreterare Mma Makutsi. Boken är som vanligt väldigt tunn och tyvärr blir handlingen där efter. I denna bok är Mma Ramotswe fortfarande inte gift med J.L.B. Matekoni som hon förlovade sig med i första boken och nu beter han sig så konstigt. Hon bestämmer sig för att använda all sin kvinnliga list och detektivkunskap för att utreda varför den blivande maken bara sitter hemma och grubblar och låter de två odugliga lärlingarna sköta den välkända verkstan.

Eftersom Mma Ramotswe ägnar sig åt privatspaning samt ett fall ute på landsbygden så får Mma Makutsi förutom att rycka in som övervakare åt lärlingarna i verkstan åta sig ett stort uppdrag. Hon skall ta reda på vem av de fyra kandidaterna till Miss Botswana som är mest lämplig. De har haft skandaler bland vinnarna förut och vill under alla omständigheter inte att det upprepar sig. Mma Makutsi använder sitt alldeles egna sätt för att lista ut vem av de vackra kvinnorna som är den sanna vinnaren.

Mycket mer än så händer inte i boken. Intrigerna är inte direkt besvärliga utan det handlar snarare om vardagsproblem som förenklas för att hitta den mest sannolika lösningen. Boken är precis som den första fylld med humor och värme och sen försöker väl Alexander Mc Call Smith som vanligt klämma in lite livsfilosofi här och där. I denna får vi veta lite om depression och vad Mma Ramotswe anser om bantning. Min favoritkaraktär är Mma Makutsi henne är det lite tåga i och hon är extremt lojal sin gamla sekreterarutbildning. Hon är så torr att det blir humor.

Det är väl snarare en gemytligt feelgood-bok än en deckare. Det råkar bara finnas ett mysterie att lösa också.

Men jag bli så trött på språket, i första var det charmigt i sin enkelhet nu i denna bok retar det mig till vansinne. Tänker de och pratar i så där korthuggna meningar i Botswana? Jag får en känsla av att det är barn hela tiden och det irriterar mig och med irritation blir det inte feelgood.

Betyg: Betyg: 2.5 out of 5 stars

Förlag: Damm Förlag
Utgiven: 2008
ISBN: 9789173512336
Antal sidor: 222

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

”Egoboost” – Isabella Löwengrip

Johanna K — Mon, 06 Sep 2010 20:21:09 +0000

Ganska många av mina vänner hänger i den så kallade bloggsvängen. De läser bloggar och är intresserade av att prata om det de läser. Med dem kan jag ibland prata om Blondinbella, som om jag faktiskt kände henne. Det gör jag ju inte, men av någon anledning har jag läst hennes blogg mer sporadiskt eller mindre regelbundet i flera år. Hon har under den här tiden hunnit träffa sin pojkvän Nils, ta studenten, starta ett klädföretag, ha en tv-show och skriva en bok. Jag har även en stor andel vänner som inte läser särskilt många bloggar alls och när jag berättar om någonting som Isabella Löwengrip har gjort eller citerar någonting som hon har sagt, känner jag mig lite som Lee Fiora. Bloggar är i sig en väldigt intressant företeelse, bloggar som i princip mest handlar om en vanlig (eller ovanlig) tjejs vardagsliv finner jag ännu mer intressanta. Hur man ”lär känna” personen bakom dem, även om man som sagt inte känner dem alls.

Hursomhelst: Löwengrip är sjukt målinriktad och ett exempel på det är hur den här boken kom till. Hon kontaktade Abbe Bonnier och presenterade sin bokidé, nu finns hennes första bok ”Egoboost” att köpa och hon planerar redan sin nästa bok, en chick lit.

Boken är väldigt schematiskt uppbyggd (som förespråkare för den australiensiska genrepedagogiken där man arbetar mycket med förebildstexter är jag förtjust!). Isabella tar itu med ett bekymmer/område i taget, hon bjuder generöst med sig av sina egna erfarenheter, driver med sig själv ibland, samlar ihop och avrundar varje kapitel med ett par eller många konkreta råd. Med samma engagemang och allvar tar hon sig igenom varje avsnitt, oavsett om det gäller kärlekssorg, personliga varumärken eller sexuella övergrepp.

Jag är drygt tio år äldre än Isabella Löwengrip och visst tycker jag att det märks när jag läser ”Egoboost”. Icke desto mindre läser jag till en början med stor fascination. Men faktum kvarstår: den här boken är inte till för 30-åringar, även om det visst finns saker som man kan ta till sig också om man är född innan 1985. För den stora majoriteten 16-åriga tjejer, däremot, tror jag att den är nästintill ovärderlig läsning. Löwengrip vill alla unga tjejer så himla väl. Hon har skrivit det tusen gånger på sin blogg: om det finns någonting hon vill göra här i livet, så är det att hjälpa unga tjejer, och jag tvivlar inte på det när jag läser den här boken (även om jag önskar att hon kunde följa ett par av sina egna råd ibland, som det där med höga krav på sig själv till exempel).

Konklusion: jag är positivt överraskad av ”Egoboost”, även om jag kunde ana det att döma av kommentarerna från de som läste boken innan jag. Det finns ännu mer lämpliga böcker i genren för oss trettiåriga kvinns, men för tjejgrupper runt om i Sverige borde ”Egoboost” vara en utmärkt plattform att utgå från i diskussioner och tjejsnack.

”Kungens födelsedag” – Hans Koppel

Jessica — Mon, 06 Sep 2010 09:30:14 +0000

Coolt att vi hade en kommentator som gissade rätt på vem Hans Koppel var redan i november 2008, men eftersom jag inte är så bevandrad i barn- & ungdomsutbudet så sa det mig inte så värst mycket. Det var nog ett rätt smart grepp att han använde sig av en pseudonym då det garanterar ordentligt med uppmärksamhet.

Jag har ju läst både ”Vi i villa” och ”Medicinen” och nu då även ”Kungens födelsedag”. Bok 1 var jag kanske inte överförtjust i, men den berörde mig iallafall, bok 2 gillade jag mycket mer även fast den var rätt lättviktig och nu för bok 3 så ställer jag mig faktiskt tyvärr helt likgiltig inför den. Visst, den är ju kanske inte så mycket mer än en långnovell egentligen, men det gör att persongalleriets alla människor känns tråkigt endimensionella. Raka motsatsen till ”Freedom”, men det är såklart en väldigt orättvis jämförelse att göra.

Brian Freeman: Syndfull

Bea — Mon, 06 Sep 2010 07:00:49 +0000

Syndfull ryckte jag med mig från något pocketställ i ett snabbköp, mest för att jag föll för det snygga omslaget. Boken blev dock liggande länge i min hög med olästa böcker, baksidetexten lockade inte alls lika mycket. Men så skulle jag fara till fjällen över en helg och tog helt sonika översta boken i högen med mig. Men först hade jag faktiskt lyckats läsa en blurp om boken av min favoritförfattare Jeffrey Deaver:

”Nervkittlande realistisk och oerhört fängslande. Syndfull bjuder på en psykologisk spänning som får oss att snabbt vända blad samtidigt som vi lyckliga läsare får njuta av den mest välskrivna och elgeganta prosa man kan finna idag.”

Det lät ju mycket lovande.

Vi får följa Jonathan Stride som är polisinspektör. För lite mer än ett år sedan försvann en flicka ifrån orten, Duluth och Jonathan var den som ledde utredningen. Man hittade aldrig flickan och hennes försvinnande plågar Jonathan så när ytterligare ett mystiskt försvinnande av en tonårsflicka inträffar i staden gör han allt för att fallet skall lösas. Tidningarna pratar om en okänd seriemördare medan polisen inte kan hitta några samband mellan offren, är de ens döda? Den senaste flickan Rachel verkar inte direkt vara den snälla och timida sorten. Är det någon som fick nog på hennes lekar? Man får ganska snart upp ett väldigt hett spår men att bevisa att någon är död utan en kropp är inte så enkelt. Samtidigt som Jonathan kämpar med fallet brottas han med minnena av sin fru dött och mitt i utredningen dyker en kvinna upp som kanske kan lindra hans sorg lite. Vi får inte överdrivet mycket privatliv men lagom för att lära känna Jonathan och vad som driver honom.

Varför har jag inte läst denna tidigare tänkte jag efter ett tag in i boken, den var riktigt bra. Jeffrey Deaver verkar inte bara skriva bra böcker utan även rekommendera sådana. Boken hade en historia som nystas upp på ett oväntat sätt och jag gillar att få bli överraskad. Sexscenerna känns dock ibland lite väl omotiverade. Ja självklart har människor sex men när jag läser om en mordgåta struntar jag liksom i hur polisen har sex med frugan. Men men det går ju snabbt att läsa förbi. Jag älskar humorinslagen i boken, det dyker upp en strippa, Lavender, som får mig att skratta högt och det finns flera personer som är riktigt roliga, skönt med lite skratt i eländet som rullas ut på sidorna i övrigt.

Boken väcker en del frågor kring vem är offer och förövare, hur långt kan man gå för att straffa någon och vad skall egentligen ett äktenskap baseras på.

Mailade författaren, läste någonstans att han gärna ville ha återkoppling på sina böcker och gissa om jag blev förvånad när jag bara någon timme senare fick ett långt svar. Trevlig kille den där Brian. Tyvärr finns bara nästa bok också på svenska resten har Prisma valt att inte översätta och ge ut. Skall i alla fall ta och läsa Vegas Baby och sen får väl resten bli på engelska då.

Betyg: Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Norstedts Pocket
Utgiven: 2007
ISBN: 9789172638433
Antal sidor: 382

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

”Det fördolda” – Hjorth, Rosenfeldt

Johanna L — Mon, 06 Sep 2010 05:00:36 +0000

Jag åkte tåg Karlstad tur och retur för en månad sen. På ditresan hamnade jag bakom en fruktansvärt irriterande man som pratade väldigt högt och väldigt konstant. Jag höll på att bli galen på riktigt. Och nej, jag hade inte med mig en mp3-spelare. Kommer aldrig göra om det misstaget. Räddningen blev en bok – ”Det fördolda” av Hans Rosenfeldt från ”Parlamentet” och ”På spåret” på teve, och Michael Hjorth som är manusförfattare bakom tex ”Svensson, Svensson” och ”Cleo”. Hade jag inte haft med den vet jag inte vad jag gjort. Själv hamnat mitt i en verklig deckare kanske.

”Det fördolda” har allt det vanliga; ett mord, en grupp poliser, en påfrestande typ – psykologen Sebastian Bergman – som inte jobbar enligt regelboken och pga det irriterar de andra till max, lite relationer, lite kärlek och fluff. Precis som det brukar vara alltså, fast här mycket bättre. Ett fräscht ‘just det, det är ju så här det kan kännas!’ efter man vadat igenom högar av mediokra deckare. Humor, driv, intressanta spänningar mellan huvudpersonerna, trovärdig historia, inte en kursiv mördare och inte ett flåsigt slut där hälften av trådarna lämnas oredovisade. Den här håller från början ända fram till sista ordet. Tänk Nesbø-kvalitet liksom. ”Det fördolda” är en av årets allra bästa deckare för mig, och det är en jättebra debut. Det ska dessutom bli en serie (och teveserie!) och det är jag glad för. Jag vill ha uppföljaren n-u!

Måste göra en liten utvikning kring en specifik sak. Jag tänkte mycket på Stieg Larssons Mikael Blomqvist medan jag läste, och i synnerhet på hans alldeles för oförklarade förmåga att få alla kvinnor att slänga sig efter honom. Sååå otrovärdigt som vi ju pratat om förut.
I ”Det fördolda” heter huvudpersonen alltså Sebastian Bergman och utseendemässigt känns han lite Blomqvist. Inget speciell, i korthet. (Definitivt ingen Daniel Craig.) Kvinnomässigt känns han mycket Blomqvist, för Sebastian Bergman är sexmissbrukare. Plus psykolog dårå. Och här har vi nyckeln. Jag fattar precis varför Bergman (nästan) alltid lyckas med sina erövringar trots fuljeans och lite trivselkilon, och det är pga hans analyser av kvinnorna han möter och vad just de behöver i form av tröst, stöd eller flykt. Tack! Diffusa gåvor från Gud är sååå 2005.

Måste också som avslutning tillägga att cliffhangern på sista sidan är den bästa jag läst på år och dar. Uppföljare n-u!

Spaak, Carlberg och Hendeberg: En liten bok om konst

Evalution — Sun, 05 Sep 2010 17:23:42 +0000

Från det lilla förlaget Stenberg-Schentz damp det häromdagen ner ett ännu mindre paket i min postlåda. När jag öppnade det hittade jag ”En liten bok om konst” – som är precis vad den utger sig att vara. Boken är inte större än ett ordinärt CD-fodral, men den rymmer mängder av kunskap, intressanta fakta och utvecklingslinjerna mellan olika -ismer och stilar i mycket komprimerad form.

De tre författarna skriver i förordet att de inte kunnat hitta någon bok som beskriver konstens historia på ett enkelt sätt, så därför satte de igång och gjorde en själva. Och redan vid den första genombläddringen inser man att det måste ligga åtskilliga timmars studerande av tjocka, tunga och avancerade böcker för att på det här sättet kunna välja ut och koka ner själva essensen om varje beskriven stil och dessutom formulera en lättillgänglig text. Boken är också generöst illustrerad med exempel på de beskrivna stilarna.

Som en extra krydda uppmanar författarna då och då läsaren att pröva på det som de banbrytande konstnärerna i respektive -ism gjorde. Någon färgläggning, enligt fauvismen, och något ”klotter”, enligt dadaismen till exempel. Boken är alltså till för att studeras och göras personlig genom egna anteckningar och bidrag. Jag tänker medan jag läser igenom de korta texterna att den här boken är ju en perfekt ”pocket”-bok, i ordets sanna bemärkelse! Jag vill, när jag har klottrat färdigt i den, ha den i fickan nästa gång jag hamnar på ett konstmuseum för att snabbt kunna fräscha upp minnet – vilken period som kom före vilken och när den eller den stilen inträdde, och vad som var typiskt för den.

Som om författarna förutsett min tanke kommer på näst sista sidan en checklista för framtida museibesök du inte vill missa – en rad konstverk som borde finnas på någon världsarvslista (om de inte redan gör det?), vem som har gjort dem och vilket museum de finns på. Jag konstaterar ganska nöjt att jag kan sätta ett kryss i listan, medan jag har de andra 9 upplevelserna kvar.

Det är ytterst sällan jag rekommenderar en bok till målgruppen ”alla”, men den här lilla tilltalande boken skulle faktiskt kunna fungera där. Jag kunde gott se den framför mig, översatt till de stora världsspråken, i vartenda konstmuseums butik över hela världen. En bra present till sig själv eller – verkligen ALLA… Både till den som redan kan massor och till nybörjaren. Till den som älskar konst och den som bara inte orkat med det. Till tonåringen och pensionären. Här serveras matnyttiga fakta i lagom stora tuggor, så det faktamättade materialet aldrig står läsaren upp i halsen. Och de klottervänliga ”gör det själv”-sidorna borde få varenda 14-åring att smälta. Man blir till och med själv sugen på att kanske göra en egen liten ”Flash Mob” på torget i Hjo…!

Betyg: 5 out of 5 stars

Förlag: Stenberg-Schentz förlag
Utgiven: 2010
ISBN: 978-91-975230-4-2
Antal sidor: 80

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

”Mockingjay” – Suzanne Collins

Johanna K — Sun, 05 Sep 2010 14:29:58 +0000

Det är ju en jättesvår bok att skriva någonting om det här, så jag tänker inte skriva så mycket. Ni som väntar på att få läsa ”Revolt”, som kommer att bli ”Mockingjays” svenska titel, kan väl sluta läsa nu? Alla ni som inte vill veta någonting alls om ”Mockingjay”/”Revolt”: sluta läsa här! Alltså, jag ska verkligen försöka att inte spoila, men skyll inte på mig om ni får veta någonting som ni inte ville veta. Vi ses senare! Jag tänkte till exempel skriva om Blondinbellas bok någon dag. Vi kan säga att vi ses där. Okej?

Hej så länge!

***

Så där. Ni andra:

som jag skrev är det så svårt att skriva någonting om avslutningen i en trilogi, att baksidestexten till ”Mockingjay” bara består av utlåtanden från Stephen King och Stephanie Meyer. Som älskar böckerna om Katniss, Peeta, president Snow, Panem och alla di andre. Man vill ju inte avslöja för mycket liksom. Allt jag skriver kommer antingen berätta för mycket om ”Hungerspelen”, ”Fatta Eld” eller ”Mockingjay”/”Revolt”. Så jag tror att jag avstår att skriva någonting särskilt om handlingen (också).

Men som jag har längtat efter den avslutande delen! Som jag har våndats över Katniss, Peeta och Gale. Som jag har sett fram emot att läsa fortsättningen på ”Fatta Eld” efter den otroliga cliff hanger Collins bjöd på i slutet av den.

Nu vet jag. Nu känner jag till hela historien, och jag är inte besviken. Jag tycker till och med att serien blev ännu bättre nu när jag kan se helheten. Någon twittrade att den inte gillade slutet, vilket jag till viss del kan förstå, även om jag gillade det. Jag upplevde att slutet var väldigt öppet, ända till de sista sidorna. Av den anledningen maratonläste jag tills mitt i natten och nu längtar jag efter att någon i min forna bokcirkel (där jag först fick höra om ”Hungerspelen”) ska läsa ”Mockingjay”, så att jag får någon att diskutera den med!

P.S. Om du inte har koll på vad ”Hungerspelen” handlar om rekommenderar jag dig att kolla på en av alla fangjorda trailers som finns på Youtube, t.ex. den här:

Obs! Det här är alltså INTE trailern till den film Suzanne Collins skriver manus till just nu.

LÄS!

Hello darkness my old friend

Bokstävlarna — Sun, 05 Sep 2010 12:41:30 +0000

”Kommer att skrämma livet ur de mest luttrade skräckfantasterna” står det på en blurb på omslaget till Justin Evans ”En mörkrädd pojke”. Som luttrad skräckfantast känner jag mig lite lätt förbryllad av det omdömet, för ärligt talat så tyckte jag inte att den här boken var särskilt läskig alls. Rätt intressant och spännande, visst, men långt ifrån att skrämma minsta lilla livsgnista ur mig.

George Davis kan inte hålla i sin nyfödda son. Det börjar med att han känner sig orolig i sonens närhet, men när oron utvecklas till rena panikattacker så hotar hustrun att ta barnet och lämna honom. George börjar således i terapi för att försöka bli av med sin ångest, där mötet med terapeuten rör upp en massa bortträngda minnen från barndomen. Efter sin fars död var George en ensam pojke, så när det helt plötsligt dyök upp en annan liten pojke ur tomma intet så välkomnade han sin nya vän. Efter ett tag visade det sig dock att pojken inte var någon vanlig låtsaskompis, utan något mycket farligare…

Jag gillar uppbyggnaden av ”En mörkrädd pojke”.
Evans skiftar mellan kapitel som utspelar sig i nutid, där den vuxne George är protagonist, och kapitel från hans barndom där det är barnet George som står för berättandet. Det är ett effektivt berättarsätt, eftersom vi som läsare ofta lägger ihop saker långt innan barnet George gör det. Men samtidigt så blir inte historien så läskig som den kunde ha varit, eftersom vi hela tiden vet att George kommer att överleva, trots alla faror han utsätts för.

Justin Evans är skicklig på att måla upp levande miljöer. Särskilt Georges intellektuella men nergångna barndomshem är mycket väl beskrivet. Trots att George skäms lite för oredan och kaoset hemma, som hans hårt arbetande universitetslärare till föräldrar inte alls bryr sig om, så är det ju ändå hemma. Den solkiga skönheten lyser igenom smutsen och oordningen.

”En mörkrädd pojke” är ingen dålig roman, men jag som var sugen på skräck blev lite besviken. Mest för att jag tyckte att jag kände igen historien så väl, som att jag läst den minst fem gånger förut. Följaktligen lyckades jag lista ut exakt hur historien skulle förlöpa, fram till det tyvärr ganska lama slutet. Förutsägbarhet leder inte direkt till några kalla kårar.

För den som inte förläst sig på skräckromaner kan nog ”En mörkrädd pojke” vara både oförutsägbar och otäck. Men omdömet för min del blir inget mer än ett ljummet ”okej”.

Justin Evans – En mörkrädd pojke (Bonnier pocket, 2010)

Filed under: Recensioner

Komprimerat mörker

Bokstävlarna — Fri, 03 Sep 2010 12:02:17 +0000

Jag vill börja med att konstatera att ”Djur” är den absolut kortaste Joyce Carol Oates-roman jag någonsin har läst. Drygt 150 sidor tunn är den bara en bråkdel av tegelstenar som ”Blonde”, och innan jag började läsa var jag lite orolig att historien skulle kännas för tunn med tanke på det begränsade utrymmet.
Mina farhågor visade sig som tur var vara helt ogrundade.

”Djur” utspelar sig på Catamount College i Massachusetts. Här går den unga Gillian Brauer, en ganska blyg och inbunden kvinna som drömmer om att bli poet. Men i än större utsträckning drömmer hon om sin lärare Andre Harrow, som undervisar ett fåtal utvalda kvinnliga studenter vid små seminarier. Professor Harrow, som helst vill bli kallad vid förnamn av sina studenter, är en karismatisk och manipulativ man. Det går rykten om att han tillsammans med sin vackra och dramatiska konstnärshustru Dorcas bjuder in utvalda studentskor till sitt hem, där de inleder ett slags trekantsförhållande.
Gillian blir alltmer besatt av paret Harrow, samtidigt som flera av hennes vänner bryter ihop och lämnar colleget. Vad är det egentligen som händer i paret Harrows hus? Och varför är det någon som startar bränder på skolans område?

”Djur” är en tät och lätt klaustrofobisk roman. Under läsningen vill jag helst av allt skaka om den naiva Gillian, få henne att inse vad jag som läsare redan har förstått – att paret Harrow betyder trubbel. Men Gillian är förälskad och ser på den beundrade professorn med kärlekens rosaskimrande blick.

Oates är, som jag tidigare har skrivit, en mästare på psykologiskt ingående skildringar. Hennes beskrivningar av våra mörkaste drivkrafter är alltid intressanta, även om de ibland kan bli väldigt tunga att läsa. ”Djur” är inget undantag. Det är en mörk och otäck historia som målas upp, inte minst för att Andre Harrows manipulationer av sina studenter går över alla tänkbara och tillåtna gränser.

”Djur” påminde mig lite om Oates roman ”Svart flicka, vit flicka”. Mycket för att båda huvudpersonerna är ganska naiva unga collegestudenter, som båda studerar vid college där det förekommer en vag hotbild. Men ”Djur” är mycket rakare än ”Svart flicka, vit flicka”, mindre komplicerad och mindre nyanserad. Inte för att det är en nackdel, tvärtom. Oates språk och driv fungerar oerhört bra i den här komprimerade romanen, som lyckas måla upp en både fängslande och spännande historia på sina få sidor.

För den som är nyfiken på Joyce Carol Oates, men som avskräcks av längden på många av hennes böcker, är ”Djur” en bra ingångsport. Den visar upp en ganska typisk (och bra) del av hennes författarskap, utan onödiga upprepningar eller avvikningar från ämnet.

Joyce Carol Oates – Djur (Bonnier Pocket, 2007)

Filed under: Recensioner

”Freedom” – Jonathan Franzen

Jessica — Fri, 03 Sep 2010 09:40:56 +0000

Ser i en tweet att Thente hunnit recensera Jonathan Franzens ”Freedom” och tänker vilken tur att jag inte har någon tidning alls för tillfället och att jag lät bli att klicka på länken. För även om jag läst flera engelska och amerikanska recensioner av den vill jag ju faktiskt inte bli färgad av vad någon annan svensk tycker eller har märkt med sina svenska ögon. Men det spelar väl ingen roll egentligen, för jag har ingen som helst ambition att försöka skriva en recension på Thentes nivå.

Till att börja med så tänkte jag anmärka på en ytterst liten detalj som jag irriterade mig lite på. Walter Berglunds farfar kommer från ”Österland” i Sverige (s. 443), som nog borde vara Östergötland, för det som åsyftas är då inte det här Österlandet. Ja, det här var då en marginell sak att anmärka på för det här är en storslagen roman. Att som i Guardian utpeka den som århundradets hittills bästa roman känns inte helt orimligt. Den har allt man kan tänka önska sig av en roman och jag har de senaste dagarna efter att jag läste ut den tänkt på Patty och Walter lite för ofta för att det ska vara bekvämt. Ibland kan man när man läst ut en roman längta efter mer, men i det här fallet så känns det som att jag blev perfekt mätt. Varenda sida fullspäckad och ingen av de 562 sidorna känns som utfyllnad (orsaken till varför jag normalt sett inte gillar tjocka romaner) och det är varken för mycket eller för lite av någon ingrediens. Jag har fått lära känna både Patty och Walter Berglund och deras barn Joey och Jessica. Joey betydligt mer än Jessica och Patty mer än Walter. Men både Patty och Joey har betydligt mycket mer komplexa personligheter än de riktigt godhjärtade Walter och Jessica och därför avsevärt mycket mer intressanta. Även mer marginella karaktärer såsom Eliza, Pattys bästa vän/stalker på universitetet, eller bara grannen Linda på Canterbridge Estates känns också som verkligen hela personer. Jag har så tydliga bilder i huvudet av hur det borde ha luktat i deras hus på Barrier Street och hur stugan vid Nameless Lake måste sett ut när Walter kommer dit som tonåring. Jag har verkligen levt mig in i Pattys lagkänsla och Walters engagemang när det gäller överbefokningsfrågan (han och Lena Andersson skulle nog komma bra överens). Jag kan till och med höra hur rockmusikern Richards, Walters bästa vän, band måste låta. Det har varit en omtumlande upplevelse att läsa ”Freedom” och jag kan inte annat än att ge den mina allra varmaste rekommendationer.