Bokbloggar . nu » Musik

Kulturfyran

Titti — Mon, 06 Sep 2010 08:49:00 +0000

1. Vilken bok ska du läsa härnäst?
Jag har precis påbörjat Karl Ove Knausgårds Min Kamp. Andre bok.

2. Vilken musik lyssnar du på mest för tillfället?
Just nu är det nästan bara Kamelot. Min familj skulle nog vilja påstå att jag är smått besatt av dem och ja det stämmer nog. Jag ser så sjukt mycket fram emot deras skiva Poetry for the Poisoned att det nästan inte går att tänka på annat. Inte ens läsning. Ja ni läste rätt! Dessutom har dom stängt ner mitt nya hem på internet, KamForum, och jag är inte den enda som lider av svår abstinens att inte få diskutera detta underbara band med andra fans runtom i världen. Och för att göra det hela värre så har allas vår favoritgutt Roy Sætre Khantatat gått och blivit sjuk så här dagarna innan deras Nordamerikaturné ska gå av stapeln och han har tvingats att åka hem till Norge och vi är alla naturligtvis oroliga över vår favoritsångare. Dessutom driver jag Kamelot Sweden, en fansite på MySpace, så det är mycket Kamelot i mitt liv just nu kan man säga.

3. Vilket tv-program tänker du se härnäst?
Det kanske inte räknas som tv-program men jag har nyss, som ni vet, införskaffat Twin Peaks Definitive Gold Box Edition. Igår tillagades en körsbärspaj, som enligt uppgift ska vara originalreceptet och den inmundigades i samband med ett par avsnitt. I övrigt ska jag väl försöka att komma ihåg att titta på Babel nu när det kör igång inför hösten igen. Annars finns ju SVT Play som tur är..

4. Vad betyder hösten för dig? Gillar du hösten eller gillar du inte hösten?
Jag älskar hösten. Visst, jag tycker om sommaren också men det kan bli lite väl höga temperaturer tycker jag. Det är därför jag alltid är en blekfis, jag skyr solen. Men en solig höstdag med alla vackra färger och härliga, lite svala luft är underbar. Dessutom kan man med gott samvete stanna inne och läsa en bok.

Gränsöverskridande böcker

Vixxtoria — Fri, 03 Sep 2010 10:27:00 +0000

De här frågorna vill jag svara på idag:

1. En bok som fick dig att bokstavligt talat missa bussen/bränna vid middagen/låta badvattnet rinna över/glömma att gratta din älskling på födelsedagen/motsvarande:

Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser. Jag var ute i god tid, och satt där på bänken vid busshållsplatsen och läste och läste, medan fler och fler människor samlades i väntan på bussen. När jag efter en stund börjar undra varför bussen dröjer och tittar upp, så upptäcker jag att det är helt tomt omkring mig. Ingen buss. Inga människor. Ja, det kan hända att de blev bortförda av marsianer, men mer sannolikt kom bussen och plockade upp dem utan att jag märkte det.

2. Ett namn ur en bok (eller på en författare) som du redan har gett eller allvarligt överväger att ge ditt barn (eller häst eller hund eller marsvin eller bil):

Min dotter har redan ett sådant namn, och det skriver jag inte ut här. Men andra namn jag funderat på är Astrid (efter Lindgren, så klart). Och Medea (hon i den grekiska mytologin, som bland annat Euripides skrivit ett drama om). När jag var liten var jag väldigt förtjust i Robin (Hood) och Sebastian (efter en lillebror i en bok av Kerstin Sundh som jag läste när jag var liten och som jag nu glömt namnet på. Jag tror han hade en storasyster som hette Sofia. Nån som vet vad boken hette?).

3. En plats som du besökt bara för att den nämnts i en bok (eller för att en författare har bott där/gett namn till en pub där/kastat en äppelskrott där):

Den här frågan brukar ju komma upp då och då, och jag brukar ofta rynka på näsan åt såna där turistströmmar och författarpromenader, och skryta med att jag inte påverkas av sånt där, men det är inte alls sant. En av de saker jag har tagit mig för, och som det kanske är dags att berätta ordentligt om, är att promenera från S:t Ives i Cornwall, hela vägen längs stranden till den fyr som Virginia Woolf skrev om i Till fyren. Själva fyren ligger på en liten ö strax utanför kusten, så man kan inte gå till den, men det blev en rejäl promenad på åtskilliga timmar ändå. Tidvattnet steg, och den ändlösa sandstranden krympte. Den lilla bäcken vi skulle plaska igenom hade blivit en tämligen strid flod som vi knappt kunde vada oss igenom (vada och vada, förresten – vattnet hade vid det laget stigit mig långt över midjan). När vi väl kommit fram till den udde som var närmast fyren hittade vi ett litet café där vi kunde torka hjälpligt innan vi gav oss ut på jakt efter en kyrka som skulle ligga halvt begraven i sand nånstans i närheten. Utanför den låsta kyrkan öppnades himlen portar och vi blev återigen genomblöta av ett regn som inte verkade ge med sig. Vi lyckades få lift av en engelsman i en rostig folkabubbla och blev körda till närmsta tågstation, där vi huttrande väntade på nästa tåg tillbaks till S:t Ives. När vi tuffade in via tågviadukten sken solen igen, och glimmade till i fyrtornets fönster, långt därborta, just utanför kusten.

Nästa dag solade vi på stranden som normala turister. Jag vill minnas att jag läste The edge of reason, andra delen av Bridget Jones dagbok.

4. En tavla som skulle bli en bra bok?

Jag har den här på väggen i mitt vardagsrum, Young girl on a Jetty av Edvard Munch. Munchs rödhåriga flickor brukar ju ha tbc och ligga på sitt yttersta, men här kan man väl fundera i lite andra banor? Sorg? Ensamhet? Längtan? Rentav saknad? Drömmar? Avsked? Oåterkalleligt? Ja, i alla fall skulle man gråta ordentligt av den boken.

5. Det är mycket tjat om böcker som blir film (och dåliga filmatiseringar av bra böcker), men vilken låt skulle kunna bli en bra bok?

Jag skulle gärna läsa boken baserad på Magnus Johanssons låt Det mörka i Susannas ögon. Många antydningar bäddar för en komplicerad relationshistoria. Här nämns till exempel karnevalen i Venedig, och en jagberättare som har sex med Susanna, fast han egentligen alltid tyckt att hon och hans kompis skulle passa bättre ihop. Och så hela tiden det där mörka i Susannas ögon, som ingen vet var det kommer ifrån – hennes trassliga barndom? Vad gjorde hennes hårt religiöse far? Vad hände egentligen med Juan i bergen? Hela texten finns här.

Låten är från 1996 och albumet Vykort från Mars, och eftersom jag hittills inte sett några antydningar till att nån bok baserat på sången är på gång kommer jag antagligen behöva skriva den själv. (Och visst behöver jag då åka på (ännu en) rekognoceringstur till Venedig?!)

Youtube har lite dåligt med Magnus Johansson-låtar, så jag kan inte spela just Susanna för er. Här kommer i stället hans låt Till himmelen, som också är en rätt suggestiv historia, men ett exempel på en bok som jag inte är särskilt intresserad av att läsa (en gång till).

The Great Pandemonium

Titti — Thu, 02 Sep 2010 10:27:00 +0000

Jag förstår om inte alla som läser min blogg delar mitt intresse för heavy metal men jag kan inte låta bli att dela med mig av Kamelots sprillans nya video som hade premiär igår. Några av er som läser detta gillar Kamelot, det vet jag. Jag hoppas ni gillar den nya videon.

Jag kan inte få nog av…

Titti — Wed, 01 Sep 2010 07:09:00 +0000

de korta små snuttar av Kamelot's kommande album Poetry for the Poisoned som finns lite överallt på nätet just nu. Idag släpps skivan i Japan och redan igår fanns skivan att (illegalt) ladda ner på nätet plus nya videon till The Great Pandemonium, som dock snabbt togs bort. Poetry for the Poisoned är förhandsbokad sedan ett tag och kommer landa i min brevlåda snart. Jag längtar verkligen. Tills dess får jag nöja mig med smakproven på bland annat Amazon, som bara gör att jag längtar efter att höra hela skivan ännu mer. Men vad ska ett stackars Kamelotfan göra? Och hur dumt är det inte att skivan släpps i Japan typ två veckor innan den släpps i Europa och USA? Riktigt dumt om du frågar mig. Men det är bara att ge sig till tåls ett litet tag till. Snart så landar den hemma hos mig också...

En tråkig tisdagskväll…

Eli — Tue, 31 Aug 2010 15:32:08 +0000

…tycker jag om Oasis – Stand by me.

Bokbloggsjerka 5

fullbokhylla — Mon, 30 Aug 2010 08:37:57 +0000

Frågan i veckans jerka är:

LYSSNAR DU PÅ MUSIK NÄR DU LÄSER? OM JA, VILKEN ÄR DEN ULTIMATA ”LÄSARMUSIKEN” ENLIGT DIG (JUST I DETTA NU!)? OM NEJ, HAR DU NÅGON ANNAN RITUAL KRING LÄSANDET SOM DU KAN DELA MED DIG AV?

Jag lyssnar aldrig på musik när jag läser om jag inte måste (det vill säga någon annan lyssnar i min närhet). Jag har inte den simultankapaciteten verkar det som. När jag lyssnar på musik (vilket är alldeles för sällan) gör jag just det, och när jag läser är uppmärksamheten på boken.

Min bästa (och för min hälsa farligaste) ritual är väl en påse lösgodis, en säng och en riktigt bra bok. Just nu utesluter jag bäst jag kan godiset, men det är svårt. Just detta att läsa med en påse godis intill sig är så förknippat med något positivt. Kanske är det just därför jag behöver låta bli godiset, om ni fattar vad jag menar!

Roxana Shirazi ”The last living slut: Born in Iran, bred backstage”

Niclas Müller-Hansen — Sun, 29 Aug 2010 22:00:07 +0000

Den här lilla boken ska enligt förlaget få Pamela Des Barres I’m with the band att framstå som en nunnas dagbok, och jag kan inte annat göra än att hålla med. Att sedan författarna Neil Strauss och Anthony Bozza är med på ett hörn som förläggare, gör ju onekligen att man blir intresserad.

Roxana Shirazi växer upp i Iran och anser sig själv ha varit väldigt sexuell redan i tidig ålder. Det berättas om hur hon ser fram emot att jagas av grannpojkarna, att åma sig och även upptäcka onani. Som pappa till två döttrar blir jag lite lätt mörkrädd och ser mig själv vakta över dem på hemtrappen med hagelbössan i knät.

Shirazi berättar om tydliga sexuella övergrepp, utförda av relativt närstående personer, men det hela tas lite med en klackspark i själva berättandet. Hon har en frånvarande far som sedan ersätts med en våldsam man. Hon kommer till England som tioåring och får senare stå ut med grov misshandel från just denne “styvfar”.

När jag läste förhandssnacket om boken lät den intressant, ungefär som en kvinnlig version av Mötley Crües The dirt, men jag kunde ganska snabbt konstatera att den i många avseenden är grövre än L.A.-killarnas självbiografi.

Shirazi bestämmer sig i tidig 20-års ålder att knulla sig genom allt vad rock and roll heter. Band för band, medlem för medlem förnedras hon av på allehanda sätt. Ett liv så destruktivt att det ibland nästan blir svårt att vända sida och läsa om nästa “erövring”. Och det är inga lokala garageband vi snackar om, utan här finns musiker från Guns ‘N’ Roses, Mötley Crüe, Buckcherry och Towers of London för att nämna några.

Hon framställer sig själv som en sexhungrande maskin som aldrig blir mätt och de diverse rockstjärnor som passerar revy är som ouppfostrade, infantila tonåringar som lever i något sorts parallelluniversum där “anything goes”, oavsett konsekvenser.

The last living slut är en tragisk läsning på alla möjliga sätt. Det lämnas ingen egentlig förklaring till författarens beteende, men sexuella övergrepp, misshandel och en frånvarande far låter som en perfekt kompott för framtida bekymmer. Shirazi framstår som en tjej som varit med om alldeles för mycket skit och som hela tiden söker bekräftelse genom att bli förnedrad och sönderknullad av dekadenta rockkillar som inte bryr sig ett skvatt om henne. Hon är en groupie i mängden, inte mer, även om hon själv någonstans i mörkret söker riktig kärlek.

The last living slut är intressant och ger ännu en dyster och sjuk bild av livet på vägarna, rockstjärnors leverne och allmän förnedring – dock kanske på ett många gånger naknare och råare sätt än tidigare.

Storsjöyran 2010

Eli — Sun, 29 Aug 2010 16:10:59 +0000

Yran blev till slut mitt enda festivalbesök i år men det räckte ganska bra, även om vi inte bodde på campingen utan hemma så var det en härlig festivalstämning! Första riktiga kicken infann sig under The Arks härliga spelning på Stortorget på torsdagen, och största höjdpunkten får nog bli lördagskvällen då solen äntligen infann sig och jag först satt med P-M, Emelie, Cilla och Hasse i öltältet och hade underbart roligt, och sedan såg presidenttalet och sjöng Jämtlandssången med samma personer (och 20.000 till på Stortorget). Även Kents spelning på fredagen var underbar!

Men det började på torsdagen, och första artisten vi såg var Miss Li. Jag såg henne på en festival för två år sedan också, och även om hon kanske har fått lite mer självförtroende så var det inte mycket som hade förändrats. Helt okej, javisst, men inget som tog mig med storm. Men det gjorde däremot ”fyra glitterbönder från Småland” som spelade senare på kvällen. Det var sjätte eller sjunde gången jag såg The Ark – helt ärligt har jag tappat räkningen – men de lyckas alltid leverera en show som det är ett rent nöje att höra, se och sjunga med i.

Sista bandet ut på torsdagen var Europe och vi såg de mest för att det var en kul grej, jag tycker de gör bra musik men det är inget jag är direkt inlyssnad på (förutom de obligatoriska Carrie och The Final Countdown). Men jag gillar när band bjuder på sig själva och har en bra publikkontakt, och John Norum blev verkligen älskad av publiken när han spelade en snutt ur Dunderklumpen i sitt gitarrsolo. Dunderklumpen som är så mycket Jämtland det bara går, jag misstänker att varenda jämte i publiken kände igen det och jublet var verkligen enormt. Kul!

Bästa konserten, Kent på fredagen. Jag såg Kent för två år sedan och var ganska besviken då, mina hjältar levde inte upp till vad jag trodde om dem. Men den här gången var det mycket bättre, mycket mer känsla och ett bra urval av låtar. Flest låtar spelades från Röd och det är ju en bra skiva även om mina favoriter är Vapen och ammunition och Du och jag döden. Men Röd växer för varje gång och de spelade alla pärlorna från den. Underbart! Bästa låten, avslutningslåten Mannen i den vita hatten. Jag visste ju att den skulle komma sist och jag bara väntade på den, men när de spelade intro så var det ändå gåshudsvarning..

Jag och Emelie, P-M i lördagens solsken och Hasse i öltältet på lördagen. Hasse räddade min Yra genom att följa med mig både på The Ark och Kent när ingen annan ville. Tack igen Hasse

Ewert Ljusberg håller presidenttal och 20.000 jämtar lyssnar. Emelie med den kära flaggan på sista bilden!

Johan Bergman ”Kulturfolk eller folkkultur?”

Ella Andrén — Fri, 27 Aug 2010 22:00:56 +0000

”Konst för konstens egen skull” är en gammal devis som inte stod särskilt högt i kurs på 1960- och 70-talen. Konsten, menade fler och fler, verkar alltid i ett sammanhang, i samhället. Och om den inte ifrågasätter eller till och med försöker omstörta det samhället, så verkar den istället bevarande, passiviserande eller fördummande.

Progressivt eller reaktionärt. Retoriken blir lätt lite överspänd, men frågorna som ställs är inte desto mindre grundläggande och ständigt aktuella. Vad är kultur egentligen bra för? Och för vem?

1962 hade en undersökning av teaterpubliken i Malmö gjorts som visade på hur den statligt subventionerade kulturen nådde ut bara till en liten, bättre bemedlad och storstadscentrerad del av befolkningen. Det blev en av gnistorna som tände många unga kulturarbetare. Fler måste ha rätt till kulturen, och särskilt då den som subventionerades med skattemedel. Men hur skulle man nå dem? Med vad?

Demokratiambitionen återfinns på flera plan. Dels skulle alla vara med och skapa och delta och diskutera. Konsten skulle ut på platser – arbetsplatser, skolor, sjukhus, fängelser – där människor fanns, och man skulle lyssna till och gestalta också dessa människors tillvaro och problem. Dessutom sökte kulturarbetarna själva omforma sin egen arbetssituation i mer demokratisk riktning. I synnerhet de fria teatergrupperna sökte leva efter deviser om lika lön och direktdemokratiska arbetsformer. Mest kända är säkerligen den grupp skådespelare som bildade Fria Proteatern sedan de fått sparken från Dramaten när de mot institutionens instruktioner rest till Norrbotten och spelat NJA-pjäsen för strejkande arbetare.

I Kulturfolk eller folkkultur? 1968, kulturarbetarna och demokratin undersöker historikern Johan Bergman 1960- och 70-talens kulturdebatt med fokus på tre olika kulturorganisationer: Teatercentrum, som organiserade fria teatergrupper; Musikcentrum, som organiserade musiker; och Textilgruppen, en mindre sammanslutning av textilkonstnärer. Dessutom diskuterar han en politisk gruppering, Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna/ Sveriges kommunistiska parti, som väl närmast är ökända för att på olika sätt vilja lägga sig i de olika 68-rörelsernas verksamheter.

Nu var det inte fullt så enkelt, menar Bergman, och kritiserar (eller ”problematiserar”, han är ju trots allt akademiker) bland andra musikjournalisten Håkan Lahgers bild av politiken som något som pådyvlades musikrörelsen utifrån. Snarare var kulturarbetare och politiskt aktiva ofta samma personer och ibland gick dessa olika intressen att sammanfoga. Ibland kom de på kollisionskurs.

För samtidigt som alla skulle vara delaktiga i kulturen ville ju kulturarbetarna som alla andra kunna leva på sitt arbete. Samtidigt som man ville nå ut med sin konst så behövde man ju på något sätt få in pengar. Den problematiken känns igen även i nuvarande kulturdebatt, exempelvis i antologin Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor. Vad är det för kultur vi ska ha? Vilka krafter ska bestämma? 68:orna hade en hel del svar på det, men de ställde minst lika många frågor. Och om svaren kunde bli en smula tidsbundna så kan vi nog ändå inte låta bli att leva med frågorna.

Alling

Lotta — Fri, 27 Aug 2010 21:25:00 +0000

Jag har precis läst en fantastisk bok av Morgan Alling, mer om den vid ett senare tillfälle, men jag kan inte låta bli att dela med mig av detta youtubeklipp så länge!

Två timmar extra tagg!! Woohoo!!

vitgulstrumpa — Wed, 25 Aug 2010 15:15:00 +0000

På svenskan fick vi välja mellan några olika böcker vi skulle läsa och jag valde Det fattas en tärning av Johanna Thydell. Någon som läst den? Vad tyckte ni? Den är från 2006 så det är nog en del som läst den.

Ikväll spela Adept på Malmöfestivalen, 19.00 Stora Sydsvenskan. NOOOOOT! Eftersom det blåser som fan i Malmö stad är det uppskjutet till 21.00 och Stortorget... Jaja... Innebär bara två timmar extra tagg!! Någon som bor i närheten av Malmö och har varit på Malmöfestivalen?

Sommarläsning (10): Tolstoj

Ivo Holmqvist — Mon, 23 Aug 2010 09:04:31 +0000

Av IVO HOLMQVIST Texten till sin ”Serenade to Music” lånade Ralph Vaughan Williams från sista akten av ”The Merchant of Venice”, den nattliga scenen i Portias trädgård. Shakespeare ord om musikens makt förstärks av Vaughan Williams undersköna tonsättning (jag har den i originalversionen på en Angel-LP med London Philharmonic Orchestra under Sir Adrian Boult, vackrare [...]

Cornelis Vreeswijk

Ulf — Mon, 23 Aug 2010 08:22:00 +0000

Medborgare, hör upp! (som Cornelis själv skulle ha sagt). Den store trubaduren Vreeswijk har länge blivit lite styvmoderligt behandlad på vårt bibliotek. Han är så svensk som man blir, trots att han var 12 år gammal när han kom hit från Holland 1949. Det var faktiskt en holländsk vän som frågade mig om hans status i Sverige och det fick mig att undersöka vårt bestånd. Ack, ett par ytliga karriärsammanfattningar bara. Som att doppa fötterna i sjön och sprätta med tårna och kalla det bada. Nu är det dags för en djupdykning. Ett tjugotal originalalbum finns att låna, och det är verkligen något att fördjupa sig i. Som satiriker, protestsångare, humorist, rebell, uttolkare, nyskapare, enfant terrible och inte minst kompositör och poet pendlade Cornelis mellan höga toppar och inte alltför djupa dalar i mer än tjugo år innan han gick bort alldeles för tidigt 1987.
Lyssna gärna i kronologisk ordning, man får bättre grepp om honom då. Han var verkligen mycket mer än ”Brev från kolonien” och ”Hönan Agda”. Här är några höjdpunkter:

På debuten Ballader och oförskämdheter (1964) hittar vi både Polaren Pär och Fredrik Åkare för första gången. De skulle båda dyka upp igen genom hela karriären. Här är det bara Cornelis med sin gitarr, en ensam trubadur. Andra klassiker är ”Ballad på en soptipp” och den korta betraktelsen ”Lillsysterns undulat är död”. Redan från början hör man en man som inte tänker rätta in sig i ledet, och hur Yrkestrubadurernas Förbund förfasar sig. Man bara måste älska det.

Första låten på Ballader och grimascher (1965) var ”Sportiga Marie” (nej, hon var ingen idrottstjej). Det var just den typ av låt som tidigt gav honom problem med det moraliska 60-talet. Han förekommer belackarna redan med andra låten ”Ballad om censuren”, hur kul som helst.
På Grimascher och telegram (1966) dansar Fredrik Åkare med unga Cecilia Lind, och en av de mest minnesvärda svenska visorna någonsin var därmed född.

Tio vackra visor och Personliga Person (1968) har både ”Deirdres samba” och klassikerna ”Felicia – adjö” och ”Somliga går i trasiga skor”. För att inte tala om den magnifika ”Saskia” eller inte riktigt lika vackra ”Personliga Person”. Ett helt omistligt album.

1969 var Cornelis etablerad svensktoppsartist med ovannämnda ”Kolonien” och ”Agda”. Då slog han till med Cornelis sjunger Taube, en samling som borde ha varit en triumf men som idag lider svårt av tidstypiska arrangemang. Den eviga ”Sjuttonde balladen” låter tyvärr melodifestival á la 60-tal, och ”Nudistpolka” funkar inte alls som funk. Men det finns oaser att vila vid, som avskalade ”Dansen på Sunnanö” och ”Oxdragarsång”.

Året därpå kom mästerverket, dubbelalbumet Poem, ballader och lite blues, ett samarbete

med Georg Riedel, nykomlingen Björn J:son Lindh och häftiga musiker som Made in Sweden. Huvudnumret är vackra och bakfulla ”Cool Water”, en vissnande ros i en vacker vas, Bellman i 20de århundradet. Och direkt på den följer Frödings ”Ett gammalt bergtroll” framförd som tung och skabrös blues, ett av Cornelis paradnummer. Här är han i sitt esse och tar verkligen ut svängarna i texten. Fast jag minns ju, från fyrtio år tillbaka, hur man behövde resa sig från soffan och byta skiva mellan de där två låtarna.

Roliga bagateller som ”Sonja och Siw” och ”Morbror Frans” samsas med jazziga utsvävningar och både lekfull och allvarlig lyrik. Här finns favoriter som ”Ågren” (som blev ett begrepp) och den bästa någonsin tolkningen av Bellmans ”Märk hur vår skugga”. Det här är det första svenska mästerverket på skiva, perfekt in i minsta detalj.

Efter de tveksamma arrangemangen av Taube-tolkningarna blir man glad när man hör Bellman-skivan Spring mot Ulla, spring (1971). Soundet är rejält uppdaterat, men det är inte de vanliga låtarna vi får höra. Här lunkas det inte småningom, inga fjärilar syns på Haga. Istället får man ett högst personligt urval av Fredmans epistlar, med spännande arrangemang och mycket snygg produktion. Möjligtvis står de mer ekivoka texterna ut mer än övriga; Cornelis drog ju gärna en fräckis och han gör det mesta av de tillfällen som bjuds. Vid sidan av Fred Åkerströms definitiva tolkningar är det här det bästa sättet att lyssna på Bellman, tycker åtminstone jag.

De följande åren tolkade Cornelis Lars Forssell-texter, gjorde en hårt politisk skiva, och spelade in kärleksballader på beställning av flickvännen Linnéa (som hade sagt ”ja du är nog bra men nån Leonard Cohen är du inte”). Du hittar ett par klassiska låtar på varenda en.

Nästa stora platta blev Getinghonung (1974). ”Jag och Bosse Lidén” är en version av

”Me and Bobby McGee” som skiljer sig på alla sätt från Lalla Hanssons mer kända ”Anna och mej”. ”Shåwinistblues” är en protestsång mot behåar (”Har vi inte nog med tvång här i Norden?”) Polaren Pär går till socialen och blir mäkta besviken, men möter senare på kvällen socialassistenten på hemmaplan. Och här finns förstås ”Po rom pom po’n”.
Det blev det sista perfekta albumet, men ge inte upp. Det finns massor av guldkorn på de plattor som följde.

Men nu orkar jag inte skriva mer. Du får ta dig igenom resten av sjuttitalet och åttitalet själv, genom Narrgnistor och Vildhallon, och Turistens klagan med barnaskratten som får det mest förtvinade hjärta att banka häftigt igen.

Den mer nutidsorienterade kan ju smaka på sonen Jacks samling pappatolkningar med den påhittiga titeln Jack Vreeswijk sjunger Cornelis Vreeswijk. Inte alls dum, faktiskt, men han når ju inte upp till originalet på något sätt. Sen finns ju trippel-CDn Den flygande holländaren, där gräddan av svenska pop- och rockartister tolkar hans låtar.

Och min holländske vän Marco berättar att man fortfarande minns Cornelis utgivning på modersmålet i lilla Holland. Han hade en stor hit med ”Veronica” (vars svenska version finns på Tio vackra visor). En annan hit här:

http://www.youtube.com/watch?v=I_7RpJr-RNU

titel, överskrift; alltid lika svårt….

vitgulstrumpa — Sun, 22 Aug 2010 11:00:00 +0000

Denna helg har gått åt filmer och musikens håll.

Fredag
Vampires Suck - bio. Bjöds på många skratt, värd att se!

Youth In Revolt - INTE värd att se! Kollar man på trailern verkar den väldigt rolig, men det var den inte! Väldigt långtråkig. Michael Cera var anledningen den filmen sågs. (Bästa skådespelaren ever!) Någon som sett den? Vad tyckte ni?

Narnia; Prins Caspian - Typ tredje, fjärde gången jag såg den. En väldigt bra film, se den om du inte har gjort det. Mina kompisar hade inte sett den och dom ville se den innan den tredje filmen kommer ut i december.

Lördag
Blues Brothers - Otroligt rolig! En ganska gammal film, så den var rätt utdragen. Vissa delar varade för länge! Den kunda förkortas ner från 2h 22min till typ 1h 45min.

Familjen - (nu har vi hoppat till musik!) Eftersom man har 9min med tåg in till Malmö måste man ju till Malmöfestivalen. Kompisar ville in och se Familjen, jag hände med. Lyssnade på dom typ för första gången i går. Kom fram till att dom är asbra! Inte sån musik jag brukar lyssna på men väldigt cool, speciellt live!

Shout Out Louds - Ett annat band jag typ heller aldrig hört tidigare men vad gör det, man kan ändå rocka loss!

Söndag
Nu sitter jag här vid min dator och lyssnar på min spotify-lista som jag av någon anledning döpt till buuu (??)... Den är väldigt bra........... Sen har jag två andra som heter blahblahvlah och ^^^
Har ni spotify? Vad heter era listor?

KP-lyckan återvänder

Addikoko — Fri, 20 Aug 2010 17:24:00 +0000

Haha, kan någon ha mer KP-tur än jag? Inte nog med att jag ska vara med i KP Pröjsar, min idol kommer vara med på Önskebilden...

Alltså, jag fick ett samtal från någon på KP igår. Hon sa att Adam Lambert kommer vara med på Önskebilden i KP 13 iår, och hon ville intervjua mej(så där som dom gör på sista sidan i varje nummer). Men god och änglavänlig som jag är sa jag att jag skulle vara med i KP Pröjsar och frågade om det var okej att vara med på båda(dumma, dumma, korkade mej). Det gick inte.

Men ändå! Adam Lambert kommer vara KP 13:s Önskebild8) det räcker gott för mej.