Nu vill jag faktiskt inte skriva speciellt mycket om handlingen här eftersom jag vet att det ännu finns de av er som inte läst The Hunger Games och Catching Fire, något ni borde ta tag i omedelbums. Jag var glad då tvåan höll måttet efter en imponerande etta, tyvärr blir trean inte riktigt lika bra. Kanske främst p.g.a. innehållet som blir så väldigt mörkt, dystert och krigiskt (inte för att ettan och tvåan var någon dans på rosor, men ni fattar). Plus dock för att Katniss i sin sårbarhet känns som mest komplex i denna bok. Ett måste för dem som läst resten av trilogin, men tyvärr alltså något av en besvikelse.

Det var många som jublade då de hörde att Boije af Gennäs skulle komma ut med nytt, och även jag som läst bara Stjärnor utan svindel var nyfiken. Än mer nyfiken blev jag då jag läste att trilogin skulle utspela sig under 00-talet, ett decennium som även jag upplevt och känner till.

Huvudpersonerna i Högre än alla himlar är sex människor, kvinnorna Sanna, Liv och Pella samt männen Victor, Jalle och Stefan. En stund tar det innan man kommer ihåg vem som är ihop med vem, vem som var vems kusin och vem som har barn, men det är alltså frågan om ett sammansvetsat kompisgäng som firar nyårsafton och sedan många andra fester och tilldragelser tillsammans.

Lustigt nog skrev Pia Printz igår på Twitter (utan att ens ha läst romanen) att Boije af Gennäs verkar ha skrivit en svensk Vincenzi-roman. Och ja, så känns det. Det känns också som om sättet att skriva är inte likt Kjell Westös, men att annars får jag klara Westö-vibes. Många personer, nästan som en kollektivroman, och så Staden (i det här fallet Stockholm) som livsviktig miljö. Ibland blir det tyvärr lite tradigt, Boije af Gennäs skrivande, det är otroligt ordrikt och en del händelser och miljöer beskrivs så man blir alldeles matt. Redaktören hade gott kunnat stryka minst hälften av alla "glittrande", "sjungande värmländska" och "fladdrande gardiner", men i övrigt sväljer jag historien. De bekanta världshändelserna (9/11, Anna Lindh) och sångerna (Kent, Dido) skrivs en på näsan som övertydliga tidsmarkeringar och även om de och de fladdrande gardinerna irriterar mig så läser jag ändå hela tiden, vill veta hur det går med förhållanden och graviditeter, vandra längs gatorna på Söder och fira jul i trähuset på ett nästan Den hemliga historien/Okänt offer-idylliskt sätt. Jag kommer definitivt att läsa även resten av trilogin!

Alex Andersson är bara sju år. Han slåss i skolan och kan inte sitta still på lektionerna. En dag griper hans lärare Karin tag i hans handled och upptäcker att den är full med varande brännsår efter en cigarett. Socialen kopplas in, likaså advokaten Sophia Weber som får ta sig an Alex fall samtidigt som hon kämpar med ett förhållande hon inte bryr sig om och ett arbete som kräver all hennes tid.

Det här är en gripande bok, om misshandel och våldsspiraler, och man kan inte låta bli att bli (illa) berörd. Samtidigt glider boken ur mitt grepp, jag kan inte avgöra om den är en kriminalhistoria eller en "vanlig" roman eller vem som egentligen är huvudpersonen. Och det irriterar mig, tyvärr, jag önskar att jag kunde se förbi det, men det bidrar till att berättelsen inte blir riktigt lika stark.

Någon som läst Persson Giolitos debut Dubbla slag, förekommer Sophia redan där eller kommer det måhända fler böcker om henne? Det kändes som om hennes historia inte var riktigt avslutad än.

Då jag i våras var på förlagslunch hörde jag talas om den här antologin och blev nyfiken, det lät ju lovande! Vardagssysslor fyller en väldigt stor del av vårt liv, varför inte skriva om dem?

Författarna till den här antologin är legio, allt från kända författare och poeter (Malin Kivelä, Katarina Gäddnäs) till journalister och litteraturvetare (Philip Teir, Michel Ekman). Ämnena är lika många: sömnlöshet, hur man fyller en diskmaskin, långa tågresor, en Facebook-diskussion. Man kunde tänka sig att det här kunde bli vad som helst. Men tyvärr. Som problemet ofta är med antologier blir texterna väldigt ojämna, och jag håller med recensenten i Hufvudstadsbladet som skriver att "lite för många bidrag är helt enkelt lite för tråkiga: för mycket igenkänning, för många självklarheter [...]". Boken vinner på att man läser texterna i mindre snuttar och inte allt på en gång, så mycket tristess orkar man inte med på en gång. Och missförstå mig inte, visst finns här guldkorn, jag är bara rädd för att de försvinner bland de mer dammiga texterna.

Never Look Away är Barclays senaste bok, och den fjärde jag läser av honom i år. Tyvärr blir den också något av en besvikelse; kanske har jag läst för många böcker av honom på fört kort tid, kanske är han helt enkelt inte som vassast just i den här boken.

David Harwood åker till nöjesparken Five Mountains tillsammans med sin familj, frun Jan och sonen Ethan. En kort tid efter att de anlänt till parken försvinner Jan - som på sistone varit deprimerad- spårlöst och David får hjälp av polisen för att hitta henne. Tills det i biljettluckan upptäckts att Jan inte ser ut att ha varit inne i nöjesparken över huvudtaget, och polisen vänder sina misstänksamma blickar mot David i stället.

Visst finns det några intressanta vändpunkter i boken, men vid de flesta Åh-ställena vill jag mest fråga Barclay om han verkligen trodde att jag inte redan gissat det där. Med sina 415 sidor blir boken också något utdragen, för att slutligen avslutas med med för Barclay tydligen klassiskt blodiga slutet.

Alltså: Boken kan med fördel läsas av Barclay-fans, men för er som vill testa på författarskapet rekommenderar jag hellre Too Close to Home eller No Time for Goodbye/Utan ett ord, recensioner här och här.

Än har jag inte läst den väldigt omtalade Drömfakulteten, men Happy Sally läste jag tidigare i somras och gillade så då jag fick syn på Darling River i bibliotekshyllan tvekade jag inte en sekund. Jag är glad att jag läste boken också, för den är bra, om än svår. Stridsberg verkar gilla att göra det lite svårt för sina läsare, språket flyter på men flyter också iväg på små sidospår, jag är inte hela tiden 100 %-igt med och jag irriteras på både Stridsberg och mig själv för den saken. Darling River är som en hård karamell, inte lika tillfredsställande som mjukare godis som man bara kan tugga i sig, men som räcker länge och plötsligt överraskar med en glimt av ljuvhet. Efteråt är man glad att man hade tålamodet att suga, att man inte försökte svälja karamellen hel.

Marina reser ner till Skåne från Stockholm för att hälsa på sin syster Stella och hennes betydligt äldre man Gabriel. Marina har aldrig träffat Gabriel tidigare, men hon dras direkt till honom och tror han känner likadant. Samtidigt känner hon att det är någonting Stella inte berättar för henne.

Jag älskar språket och jag älskar berättelsen. Attraktionen till den äldre mannen (som är författare, mm!), allt té- och vindrickande i den gamla trävillan, systraskapet och barndomsminnena, karpdammen, den sidenbeklädda dagboken och den svulstigt grönskande trädgården. Här är allt på sin plats och jag hoppas för allt i världen att Bohman redan är långt inne på sin andra bok, för jag vill ha mer!

Miranda bor med sin pappa på Crab Island på Maines kust. Pappan översätter Ovidius och Miranda är ganska ensam, förutom när hon hänger med deras allt-i-allo, mr Blackwell. Efter gymnasiet flyttar hon sedan till New York för att börja jobba på The Institute for Classical Studies och där träffar hon bögparet Robert och Walter som kände hennes pappa, samt de mer jämngamla Nate och Ana.

Det är Maine med dark, evergreen air och det är New York med kaffekärror på gatan. Det är referenser till Ovidius, det är ungdom och det är kärlek. Det är bra! En hjärtebok!

Det är knepigt med deckare. Deckare med poliser i huvudrollerna har vi sett till lust och leda, men det finns en klar fördel med dem - det är trovärdigt att de hamnar mitt i olika brotts- och mordutredningar. Journalisterna, psykologerna eller de annars bara nyfikna kan vara intressantare - men mindre trovärdiga - huvudpersoner, hur många brottsutredningar kan de riktigt hamna i och dessutom "hjälpa till" att utreda?

Systrarna Grebe och Träff har löst den knepiga situationen genom att låta sin huvudperson, psykologen Siri Bergman, sällskapa med en polis. Visserligen kommer hon brottet väldigt nära inpå genom sin nya patientgrupp med kvinnliga brottsoffer, men insidertipsen kommer från polispojkvännnen. Som hon inte riktigt vet vad hon ska göra med, han vill ha så mycket närhet medan hon fortfarande tänker på sin döda man Stefan.

Siris psykologkolleger känns jobbiga med sin svartsjuka (Aina) och sin snusförnuftighet (Vijay). Ändå väcker den här boken obehag på rätt sätt, som i det första kapitlet då en femårig flicka sitter gömd under köksbordet medan hennes mamma blir sparkad till döds. Fy. Systrarna och deras redaktör hade kunnat rensa bort en del upprepningar i beskrivningarna (den regnmörka gräsmattan till exempel, de flestas gräsmattor är rätt leriga i november ja) men jag gillar Siri, gillar att hon bor ute i sin ensliga stuga och jag gillar den lilla tvisten på slutet.

Den första deckaren i serien om Siri, Någon sorts frid, har jag recenserat här.

Är det inte lite så att romandebuter förväntas vara extremt imponerande redan från början, medan deckarförfattare får en chans att växa till sig? Varför är det så? Deckarförfattare bör väl kunna fånga en redan från början så att man fortsätter läsa serien? Visst, Stieg Larsson och kanske även Lars Kepler smällde ju till riktigt ordentligt redan från början, men t.ex. Camilla Läckbergs enorma framgångar har ju vuxit fram i och med att serien framskridit.

Ohlsson utgör dock ett undantag och var bra direkt från början, och efter den imponerande debuten Askungar var mina förväntningar höga. Nu känns det dock som om Ohlsson inte är lika vass som i ettan, visst finns det en klurig intrig med en kvinna i Bangkok som finner sig avskuren från omvärlden, en flykting som sitter inlåst i en unken lägenhet i Stockholm och väntar och så prästparet som hittas skjutna i sin egen säng. Men ändå, det trampar liksom på stället och jag sugs aldrig med fullständigt. Kanske är det polisernas frustration jag smittas av, då människor sitter inne på information men undviker att dela med sig av den. Hursomhelst är det här fortfarande en bra deckare, och jag höjer hatten för Ohlsson för att hon inte räds för att utsätta sina poliskaraktärer Alex Recht, Fredrika Bergman och Peder Rydh för omvälvande händelser i privatlivet. Bra så!

Moa driver ett bokcafé, och i det samlas hennes vänner Cilla och Jessica så gott som varje dag. Även den hemlösa Lollo håller till där, och det blir ett tryggt nav för Moa under den galna sommaren då hennes familj trasas sönder av mammans psykiska problem.

Bokcaféet lät ju lockande, men tyvärr är det det bästa med boken. Romanen känns farsartad då normala diskussioner plötsligt avbryts av att människor rusar in, det lämnas en massa trådar lösa och helhetsintrycket är väldigt rörigt. Synd på ett så trevligt upplägg med ett bokcafé som miljö!