Bokbloggar . nu » Läsning

Gränsöverskridande böcker

Mikaela Stigsdotter Larsson — Mon, 06 Sep 2010 06:26:00 +0000

Vixxtorias lilla enkät om gränsöverskridande böcker
tyckte jag mycket om.
Bra, utmanande och roliga frågor som jag gärna vill svara på.
Så här kommer mina svar:

1. En bok som fick dig att bokstavligt talat missa bussen/bränna vid middagen/låta badvattnet rinna över/glömma att gratta din älskling på födelsedagen/motsvarande:

Det händer ofta att jag försummar saker p.g.a läsning. Men sällan riktigt så där allvarligt.Ofta handlar det om att jag är så ivrig på att få läsa så jag glömmer att ringa nåt viktigt samtal eller så men det kan man ju alltid göra nästa dag...
Däremot har jag skolkat p.g.a läsning.
När jag läste Å andra sidan av Marian Keyes stängde jag in mig på mitt studentrum tills boken helt enkelt var utläst. Jag sket i det plugg jag verkligen hade behövt göra och jag lät bli att gå på de första föreläsningstimmarna...

2. Ett namn ur en bok (eller på en författare) som du redan har gett eller allvarligt överväger att ge ditt barn (eller häst eller hund eller marsvin eller
bil):

Oh ja! Vår hund heter Lovis, jag hade en kanin som hette Silke (efter en skön snubbe i Eddings serie Sagan om Belgarion), en kat vid namn Cornelia (som jag plockat ur Sandemos Isfolkets släktträd), om jag själv fick bestämma (vilket jag inte helt får) skulle en ev son få heta Simon (Bibeln + Simon och ekarna) osv osv.

3. En plats som du besökt bara för att den nämnts i en bok (eller för att en författare har bott där/gett namn till en pub där/kastat en äppelskrott där):

Nej, det kan jag inte komma på någon. Däremot finns förstås en massa platser jag skulle vilja besöka.
Kanske framför allt New Orlin där vampyren Louis i En vampyrs bekännelse blir till.
Jag har inga höga förväntningar på den staden men Louis (och de andra) har funnits i mit hjärta sedan jag första gången läste boken/serien och jag längtar liksom dit.

4. En tavla som skulle bli en bra bok?

Det första jag kommer att tänka på är tavlan
"Kan du inte tala?".
Kanske p.g.a två saker. Tavlor är inte min grej eftersom jag ser dom så dåligt. Men den här tavlan hade jag i gips över sängen när jag var liten och jag kunde känna på den, följa konturerna av pojken och hunden, utforska detaljerna med fingrarna.
Dels tycker jag om barnböcker (fast det här skulle lika gärna kunna vara en vuxenbok), böcker som handlar om djur och kanske framför allt djur som på något vis kommuniserar med människor.
Det känns som om det finns en historia bakom de här två, pojken och hunden.Jag undrar så vem pojken är, vilken bakgrund han har, om hunden är hans egen, varför han längtar så efter att få svar från djuret osv.

5. Det är mycket tjat om böcker som blir film (och dåliga filmatiseringar av bra böcker), men vilken låt skulle kunna bli en bra bok?

Jag tänker mig något av Cornelis. Nästan vilken som helst faktiskt. Men ett exempel kan vara Dekadans.

2010-52: Christine Falkenland: Själens begär

Hans Persson — Sat, 04 Sep 2010 15:43:00 +0000

Själens begär är, precis som de övriga böcker av Christine Falkenland jag läst, en liten bok. Dels är den föredömligt fri från omtugg och utfyllnad och dels är det även innehållsmässigt en sammanhållen historia: den innehåller ett fåtal personer och handlingen rör sig över ett begränsat område.

Detta är berättelsen om Ernst som oväntat får en inbjudan att återvända till herrgården Berg där han ofta varit som barn, men inte varit på länge. Hans kusin Cora som han som ung sett upp till bor där fortfarande, men de har inte setts på många år. När han kommer dit tycker han först att hon känns oansenlig och blir besviken, men när de rör vid varandra blir han mycket mer påverkad än han kunnat ana.

Det är relationen mellan Ernst och Cora (och i viss mån hennes husfolk) som boken sedan handlar om. Den blir dock inte vad man skulle kunna vänta sig, för Ernst beter sig inte som man tycker att han borde. På det hela taget är han inte sällan rätt otrevlig och som läsare har man ibland svårt att förstå varför han gör som han gör, eller för den delen varför Cora står ut med honom på det sätt hon gör.

Det här är en lite knepig bok att förhålla sig till. Som vanligt med Falkenland så är den vackert skriven och relationerna beskrivs på ett bra sätt, men relationerna i sig är ofta så konstiga att man inte kan relatera till dem vilket i sin tur gör att boken blir svårare att ta till sig ordentligt.

Christine Falkenland: Själens begär
Månpocket, 2000
158 sidor
ISBN: 91-7643-780-9

Andra bloggar om: böcker, läsning, christine falkenland, själens begär
Technorati tags: böcker, läsning, christine falkenland, själens begär
intressant.se

Olästa tegelstenar

Catrin — Sat, 04 Sep 2010 15:15:00 +0000

Inspirerad av Bokbabbel (som i sin tur hade hittat frågeställningen hos Lyran) tänkte jag avslöja vilka tegelstensromaner som står olästa i hyllan. Precis som Bokbabbel har jag inte tagit mig igenom Jonathan Strange och Mr Norrell av Susanna Clarke, trots att jag ändå har den i pocket. Även i pocket var den tung och ohanterlig!

I stort sett samma dag som den kom ut köpte jag De välvilliga av Jonathan Littel. Har flera vänner som har läst den och samtliga rekommenderar den, men jag har inte kommit mig för.

Och så hinner jag ju aldrig läsa Joyce Carol Oates böcker i samma takt som de ges ut. Dödgrävarens dotter står fortfarande oläst i hyllan och de två senaste romanerna har jag faktiskt inte ens köpt (ännu).

Jag hör till dem som läste och älskade Den hemliga historien när den kom ut och den har till och med hållit för flera omläsningar. Men The little friend (köpte omedelbart så fort den kom!) har jag inte öppnat. Och inte har jag någon lust heller, efter att maken läste den och inte tyckte om ...

Sedan så har jag en hel del andra böcker i hyllan som jag inte heller har läst.men jag ska! Jag ska!

Högläsning i affekt

Johanna Ö — Sat, 04 Sep 2010 09:46:03 +0000

Vid frukostbordet:

-hör på det här bara, hör!

[högläsning]

-jag blir så provocerad så det inte är klokt.

-mm.

[tystnad]

-eller hör på det här då! Lyssna då!

[högläsning]

-alltså, vilken sida är du på i den där boken?

-sidan 80, hurså?

-det känns bara som om det kommer vara rätt mycket som du kommer bli rätt upprörd av i den där boken. Du läser högt hela tiden och du har knappt hunnit nån vart.

-ja… men det är ju helt sjukt som de håller på, grevarna och baronerna. Som den där som vräkt sin supergamla mamma från sitt hem och sånt. fideikommiss, bah. Och tjejerna! Ingen arvsrätt. Vafan alltså, ärligt.

Det är lite kul att just du läser det här

Vixxtoria — Thu, 02 Sep 2010 08:09:00 +0000

När jag började blogga för i runda slängar så där ett och ett halvt år sen var ett syfte och en önskan att diskutera vad jag läste med andra människor som hade läst samma böcker. Det var så nedslående att läsa en bra bok, och sen försöka pracka på alla i omgivningen denna bok, tjata på dem att de skulle läsa och sedan förväntansfullt fråga vad de tyckte. Om vi bortser från att hela denna process (ge bort/låna ut bok, tjat om läsning, själva läsningen, och frågandet) lätt tog ett par år i anspråk, så blev svaret på mina ivriga frågor oftast ett "Sådär", eller – om man hade tur – "Åh, den var jättebra!". Inte med bästa vilja i världen kan man kalla det ett givande utbyte av tankar varken kring läsande i allmänhet eller den enskilda boken i synnerhet.

I bokbloggsvärlden hittar man däremot nästan alltid någon som har läst den bok man själv brinner för. Eller i alla fall några stycken som gärna vill kasta sig över den bara för att jag gillar den. (För det finns en viss paradox i bokbloggandet, inte sant? Visst är det inte bara jag som känner att man gärna skulle vilja vara den som liksom läste en bok först – det kan vara en ny bok, eller återupptäckten av en gammal pärla. Och parallellt löper den där längtan att dela upplevelsen med andra).

Ja, i alla fall, vad jag egentligen ville säga var att jag tycker det är hemskt roligt med alla som tar sig tid att kommentera och diskutera med mig. Jag har också haft så extremt få skräpkommentarer att de inte är värda att nämna, trots att jag sedan en tid tillåter båda anonyma kommentarer och inte heller kräver ordverifiering.

De sista månaderna har många, nya besökare regelbundet återvänt och pratat med mig. Det låter platt och klyschigt, men jag tycker verkligen att det är väldigt kul att ni hittat hit. Välkomna, och välkomna tillbaks! Däremot har jag lite dåligt samvete för att jag inte riktigt har fått in vanan att titta in hos er lika ofta. Jag ska försöka gå på mer oväntade bloggrundor framöver, tänkte jag. (Ja, jag är inte så bra på att ställa upp, genomföra och hålla mig till mina föresatser, men det här är ju i alla fall ett roligt projekt.)

Jag upptäckte också rätt nyss att jag utan att jag noterat det har fått följare. Fyra stycken närmare bestämt. Nu har jag lagt upp er i min högerkolumn, så att ni syns lite bättre. I väntan på en något större ommöblering av bloggstrukturen finns ni tyvärr rätt långt ner på sidan. Jag velar fram och tillbaks angående att ordna en tre-kolumnsstruktur, och har inte bestämt mig hur jag vill ha det. (Jag är ju rätt upptagen av att dränera om huset och leka med min nya iPhone också, så jag hinner inte riktigt med att tapetsera om i bloggrummet). Och så har jag fått för mig att det egentligen är roligare för alla (men det här kan handla om en slags projicering) om jag ägnar bloggtiden åt att skriva inlägg, i stället för att dammsuga.

Olästa tegelstenar

Helena — Thu, 02 Sep 2010 07:50:42 +0000

Bokbabbel bekänner idag vilka tegelstenar hon inte läst trots att hon vill och uppmanar oss att göra detsamma (Ord och inga visor har redan svarat). Det ska erkännas att det finns en del att bekänna på den punkten så jag listar härmed några dåliga samveten av den tjockare varianten. Sägas bör dock att det dåliga samvetet är ganska litet eftersom vissa av böckerna säkert inte är särskilt bra och då gör det inget att jag inte läst dem och de som är bra kommer jag säkert att läsa senare…

Anna Karenina är en koloss som jag faktiskt började på för ganska många år sen, som jag då tyckte om men sen var tvungen att lämna tillbaka till biblioteket och så föll den i glömska. Nuförtiden står den i bokhyllan vilket borde borga för att jag någon gång kommer att få lust och ork att verkligen ta tag i den igen.

Jane Eyre kanske inte betecknas som någon tegelsten men ganska tjock är den allt. Den är inte alls något dåligt samvete eftersom jag nu (sen ett halvår tillbaka) läser den. En ren njutning och väl värd att vänta på.

Murakamis Fågeln som vrider upp världen är en riktig tegelsten som jag längtar efter att få tid att läsa. Jag har hört så mycket positivt om den men hittar inte tiden att ge mig in en sådan tjockis just nu. Det får nog bli någon av de mer hanterbara Murakamisarna först.

Och så Brott och straff förstås… Jag befinner mig någonstans ganska precis mitt i den här tegelstenen och tycker att den är väldigt intressant men läsningen går ändå trögt. Brott och straff är mitt sällskap riktigt långsamma dagar på biblioteket och vi har inte haft några sådana på ett tag

Vilka är dina olästa och efterlängtade tegelstenar? Vilka av dem jag nämnt har du läst och vad tyckte du?

Bokslut augusti 2010

Helena — Thu, 02 Sep 2010 07:00:13 +0000

Precis som jag trodde så har augusti varit en intensiv läsmånad. Mestadels beror det förstås på att det kommer många nya, läsvärda böcker i början av hösten som förstås måste läsas och tyckas om. Och så dyker det alltid upp redan utkomna böcker som lockar till allt längre höstkvällar i läsfåtöljen.

Så vad har jag läst då? Jo – en deckare, ett tätt drama, en vampyrbok, några böcker om ondska och lite annat smått och gott. Glädjande nog har jag inte stött på några rejäla bottennapp under perioden. Inger Edelfeldts Samtal med djävulen var förväntat bra och intressant liksom Ann Heberleins En liten bok om ondska. Den största positiva överraskningen bjöd Josefin Sundström på med sina Vinteräpplen. Men allra, allra bäst under augusti var de två senast utlästa – Steinar Bragis Kvinnor (som jag recenserar imorgon här på bloggen) och Christine Mavrikakis sagolikt fina Himlen i Bay City (som jag också ska recensera snart).

September inleds med två klassiker – Dracula och Jane Eyre (vilket par ) som båda är riktigt, riktigt bra vilket ju bådar gott inför nästa läsmånad.

Löjligt mycket av fel saker!

Den besatta — Wed, 01 Sep 2010 20:56:00 +0000

Augusti har inte varit någon bra månad på något sätt... Jag har jobbat absurt mycket, haft löjligt mycket att göra inför säsongsstarten i handboll (visserligen självvalt och roligt, men det kan bli för mycket ändå), läst väldigt lite och dessutom går läsningen av Nederland oerhört trögt. Jag vill ändå inte ge upp, inbillar mig att den förtjänar ett bättre öde än att läggas undan bara för att jag är stressad och otålig. Avsnitten om cricket skummar jag numera, och jag kan inte låta bli att jämföra med Vikram Seths An equal music, till Nederlands nackdel... Seth skildar längtan, kärlek på avstånd, osäkerhet och passion så mycket bättre; fast nu kanske jag är orättvis - det är den möjligheten som får mig att traggla på med några sidor varje alltför sen kväll. Jag har inte ens hunnit följa och läsa de bloggare som har bättre struktur på tillvaron och som skriver så inspirerande och insiktsfullt om sin läsning som jag vill ha tid att göra! Gnällig? Jag? Bättre lycka i september! Åker till London på torsdag nästa vecka och ska kolla upp Holly Hocks fantastiska boklådetips. Det blir bra, roligt och välgörande! Nu ska jag tillverka säsongskort att skriva ut och plasta in och gå och lägga mig så jag kan åka till jobbet och stressa i morgon... Get a life!

2010-51: Jonas Jonasson: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Hans Persson — Tue, 31 Aug 2010 16:18:00 +0000

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann är en hejdlös skröna. Hundraåringen det handlar om, Allan Karlsson, ska precis fylla 100 men har ingen lust att bli firad av kommunalråd, lokaltidning och framför allt inte av sjuksyster Alice. Han kliver ut genom fönstret på vårdhemmet och går iväg istället. Den första anhalten blir busstationen där han köper en biljett till någon annanstans. Vart är inte så noga. Medan han väntar på bussen blir han tillfrågad om att vakta en väska medan en yngling går på toan. Det slutar med att han tar med sig väskan och går på sin buss innan yngligen hinner tillbaka.

Yngligen blir, när han väl kommer ut och inte hittar sin väska, en aning irriterad. Minst sagt. Samtidigt i en annan del av samhället har en massa människor på vårdhemmet upptäckt att hundraåringen de ska uppvakta inte befinner sig på sitt rum som de hade tänkt sig, så uppvaktandet övergår i improviserat genomsökande av samhället.

Hundraåringen består av två berättelser som flätas in i varandra. Den ena är Allans planlösa resa bort från vårdboendet som han helt enkelt tröttnat på. Den andra är Allans levnadshistoria, och den är inte bara lång (han är ju trots allt 100 år) utan även osedvanligt varierad. Allan har genom året träffat ett otal kända och viktiga personer och inte sällan påverkat dem. Han räddar Franco från ett attentat, han får Stalin att få ett raseriutbrott, han tröstar den unge Kim Kong-Il, han hjälper amerikanerna att konstruera atombomben men talar senare även om för ryssarna hur man gör, och så vidare.

Det här är en historia med full fart och god humor, och den är faktiskt inte så sanslöst otrovärdig som man vid en första anblick skulle kunna tro. Jonasson får faktiskt ihop sin skröna rätt bra. Den uppenbara jämförelsen (som även görs i en intervju sist i boken) är med Arto Paasilinna, och jag tycker att den är träffande, även om de Paasilinna-böcker jag läst inte täckt in så lång tid eller rört sig över så stora områden (Allan Karlsson hinner resa över hela världen under bokens lopp).

Det här är en bok som går fort att läsa, både för att den är lättläst och för att den är rolig. Språkligt är den inte så avancerad, men här och där finns små pärlor:

Men det år Julius fyllde tjugofem dog först hans mor i kräfta, vilket Julius sörjde, och strax därefter gick fadern ner sig i kärret när han försökte rädda en kviga. Julius sörjde även detta, för han var fäst vid kvigan.

Jonas Jonasson: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Pocketförlaget, 2010
391 sidor
ISBN: 978-91-86369-27-9

Andra bloggar om: böcker, läsning, jonas jonasson, hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Technorati tags: böcker, läsning, jonas jonasson, hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
intressant.se

Ich bin ein Berliner

Johanna Ö — Tue, 31 Aug 2010 14:07:13 +0000

Ja! Det börjar bli dags nu snart, för Berlin. Vi ska åka på en första rekarresa för att se vad som behövs köpas in till det nya hemmet och jag är, förstås, nyfiken på bokhyllesituationen. Vi hyr möblerat, åtminstone delvis. Det kan ju betyda mycket.

Men det är inte bara bokhyllorna jag funderar över. Det är också innehållet. Var ska jag ha mina största samlingar med oläst? I Stockholm eller i Berlin? Klart är att vi kommer frakta böcker till Berlin, frågan är bara hur många. Igår gjorde vi i alla fall ett första inköp till Berlinhyllan. Per Anders Fogelströms stadsserie (jag är inne på den här gamla ”tavla på väggen”-idén från förra året). Kanske utkristalliserar det sig med tiden, när jag ser var och hur jag tillbringar mest tid. Jag tror jag kommer resa mer mellan de två städerna än vad Daniel och Tage gör, eftersom jag är den som arbetar och drar in pengar till hushållet. Men restid betyder lästid och jag som aldrig har pendlat till jobbet (mindre än 10 minuter mellan hem och kontor ger inte så mycket läsro) kommer nu få mycket tid till läsning. Mycket som förändras i höst med andra ord!

Ni av bokhoras läsare som testat på dubbla boenden (inte bara att man sover över hos sin partner, utan två riktiga boenden) hur har ni gjort med böckerna? Och annat med för den delen.

Tematrio: Tegelstenar

mariasbokliv — Tue, 31 Aug 2010 08:46:42 +0000

Jag har sett tematrion dyka upp i bokbloggarna men inte hakat på. Nu kan jag bara inte motstå. Den här gången ber Lyran oss att berätta om tre minnesvärda tegelstenar!

1. Liftarens Guide till galaxen (samlingsvolymen)- Douglas Adams; Den här triologin i fem delar hör till de böcker jag läst om flest gånger. Jag föll totalt för Adams humor och tillhör de där hopplösa människorna som citerar sina favoritpassager om nån råkar föra boken på tal.

2. Sihue egyptiern – Mika Waltari ; Jag vet att jag släpade med mig den här tjockisen från och till stranden en sommar för att få veta hur det gick för hittebarnet som blev läkare i faraonernas egypten. Han är rätt seg att läsa emellanåt den gode Waltari men jag har betat mig igenom tre historiska tegelstenar av honom..

3. Svensk dikt: Från trollformler till Lars Norén: en antologi ; Ett urval svensk lyrik genom åtskilliga år i en volym med rejält omfång. Jag vet att det finns nyare upplagor som har kommit så långt som till Frostenson men jag vet inte om urvalet i övrigt skiljer sig. Oavsett vad man tycker om gubbdominansen i min upplaga då är den en trevlig inkörsport till att hitta nått man gillar och läsa vidare eller läsa något helt annat.

Att låta elever försöka…

Bokomaten.. — Tue, 31 Aug 2010 08:40:00 +0000

Någonting gör mig skeptisk när det först stormar in en klass den 2:or som alla lånar "Börja Läsa"-böcker att ha som bänkbok och den andra 2:an kommer en halvtimme senare och bara lånar Harry Potter.... "Vi har väldigt duktiga läsare i vår klass". Men ALLA??? De svaga 7- och 8-åringarna lånade Narnia-böcker och Cornelia Funcke... Något säger mig att jag kommer få många böcker i retur rätt snart, kalla mig cynisk...

I och för sig är det bra att ge elever utmaningar. Jag säger nästan aldrig nej till någon som vill låna en bok jag tror är för svår, men jag kan ju fråga om de brukar läsa så svåra böcker exempelvis. Blir jätteglad om det visar sig att vi har 30 stycken 8-åriga Harry Potter-läsare

MITT livs bokhylla

Johanna K — Sun, 29 Aug 2010 12:09:22 +0000

Okej.

Man kan säga att en person som tömmer den blå delen i sin [färgsorterade] bokhylla för att arrangera sina favoritböcker och ett fotografi av sig själv för att ta ett foto, har alldeles för mycket tid.

Seså: säg det!

Men, jag kunde inte låta bli att göra som Johanna L. Eller snarare: som Akademiebokhandeln vid Hötorget har låtit henne göra. Jag gjorde helt enkelt Mitt livs bokhylla.

Även om det nog snarare blev de senaste årens bokhylla. Se här:

Först ut är Deborah Spungens ”Inte som andra döttrar” – som typ var den enda bok jag läste när jag pluggade – men då läste jag den flera gånger också (regelbundna besökare på Bokhora vet att jag inte är en typisk omläsare).

Sedan följer ”Extremt högt och otroligt nära” av överskattade Jonathan Safran Foer. Behövs ytterligare förklaringar? Jag håller helt enkelt bara historien om lillgamle, smådryge Oscar Schell extremt högt och otroligt nära, okej?

Därefter skådar Miranda July, pretentiös i sin egen quirkyness, och som jag älskar’t!

Torgny Lindgrens ”Till sanningens lov” blev en otroligt intetsägande film, men boken tröttnar jag aldrig på.

Johanna gillar ”Fågeln som vrider upp världen”, men jag föredrar ”Kafka på stranden”, som jag nog ändå måste tacka just JohL för att jag läste.

Saknas i hyllan gör Elizabeth George, som jag inte kan sluta läsa. Jag måste bara få veta hur det går för Lynley och Havers! Och John Saul, vars ”Det andra barnet” jag skrivit oändliga kopior av. Dessutom saknas ju den där brevbärar-ekorren som mamma och pappa högläste för mig och Tvillingarnaböckerna som jag plöjde i slukaråldern.

Johanna L har alltså skrivit om sin bokhylla här. Där eller här eller i din egen blogg kan du ju skriva om din egen också.

Förstår precis

Johanna Ö — Sun, 29 Aug 2010 09:44:41 +0000

Tänker helt plötsligt på hur ledsna Rita och Mellberg blir i ”Fyrvaktaren” när polisen Petra och hennes tjej ska flytta hemifrån med den lilla bebisen Leo. Att inte få vara nära sitt barnbarn, jag har inte förstått förrän nu hur viktigt det är.

Tydligen är det helt andra saker jag minns och reflekterar över nuförtiden.

2010-50: Terry Pratchett: Mort

Hans Persson — Sat, 28 Aug 2010 16:48:00 +0000

Jag upptäckte Terry Pratchett när han hade gett ut två böcker i discworldserien och har sedan dess läst dem så fort de har kommit ut i pocket. Då serien just nu består av 38 volymer varav Mort är nummer 4 innebär det att det var rätt länge sedan jag ursprungligen läste Mort, så mina minnen av den var ganska dimmiga.

Huvudpersonen, Mort, är en pojke som liksom många andra i sin by väntar på att bli utvald av någon till att bli deras lärling men till skillnad från alla andra vill ingen ha honom. Eller det är i alla fall vad det verkar som, men vid midnatt kommer till slut en man och erbjuder sig att ta honom som lärling. En lång man med lie, kåpa och inget kött på benen. Att bli lärling åt döden var inte vad han väntat sig, men det får väl gå det också.

Som lärlingar plägar göra så ställer Mort till det lite, men som varande Döden (om än som trainee) så får det lite större konsekvenser än för de flesta andra. Speciellt som den riktiga Döden passar på att ta lite ledigt när han ändå har någon som kan sköta jobbet åt honom.

Nu är det som sagt länge sedan jag läste just Mort, men generellt får jag säga att det här albumet inte känns riktigt som en vanlig discworldbok. Där får man vanligen en hel del ordvitsar och andra skämt, och det mesta sådant saknas här, rimligen helt enkelt av utrymmesskäl. För att få plats måste texten kortas en hel del, och det som inte för handlingen framåt lär försvinna först. Man får å andra sidan se en levande iscensättning av världen som inte alltid känns lika välbeskriven i romanerna, men här vimlar det av detaljer i bakgrunderna. Jag får intrycket av historien är rätt drastiskt förkortad, och kanske bäst lämpar sig för dem som redan läst originalet, eller i alla fall är bekanta med Pratchett sedan tidigare. Jag undrar om det är så många som skulle fastna för Discworld om de läste denna som första verk, men som komplement till romanen tycker jag att den är utmärkt.

Terry Pratchett: Mort
Illustrated by Graham Higgins
VG Graphics, 1994
94 sidor
ISBN: 0-575-05699-1

Andra bloggar om: böcker, serier, läsning, fantasy, discworld, terry pratchett, mort
Technorati tags: böcker, serier, läsning, fantasy, discworld, terry pratchett, mort
intressant.se