Jag hann inte riktigt bli färdig med bokfestivalen i Edinburgh tror jag. London-resan bara hoppade in lite i mitten på nedtrappningen av festivalsyran. Men jag kan väl slänga in lite foton på författare och annat jag kommer på. Efter det kan det vara dags att blicka framåt och allt det där.

Vi hade inte en odelat bra festival. Presskontoret var inte helt fritt från mobbningstendenser i år. Personen ifråga kom fram till oss på sista dagen och undrade om vi hade något på gång den dagen, väl medveten om att hon inte givit oss någon gratisbiljett, och att man inte kunde köpa biljetter heller, eftersom det bara var för skolor i sluttampen. Men hon kunde inte argumentera bort det faktum att vi blivit inbjudna av författaren Lucy Coats, så hon log och sa att det var ju hemskt trevligt.

Och det var det.

Trädgården var full av låg- och mellanstadiebarn, och toaletterna erbjöd lagom dramatik i form av inlåsta barn som inte kom ut. Och den varma chokladen var helt slut. Ballonger och vimplar piffade upp gamla statyer. Och solen sken.

Sista evenemanget, som vi hörde genom tältväggen medan vi slutbloggade med hjälp av festivalens wifi, handlade om matematik. Kjartan Poskitt skriver roliga faktaböcker om matte, och hans stora publik skrattade så de skrek.

Och Keith Charters från Strident Publishing såg ut som en popidol, med småpojkar springande efter sig med krav på autografer.

Vi tog inte så mycket bilder sista dagen, så det blir ett potpurri på författare från olika dagar under hela festivalen.

Det är en blandning av mycket rika och välkända personer, och nytillkomna författare som varken är kända eller välbärgade. Och alla däremellan. Mr Breslin gav mig en t-shirt, som var lite av ett skämt. Han är rolig, han, Mr B.

Det är Donna Moore också. Rolig. Hon hann dricka te med oss före ett party hon skulle gå på, och vi hann beundra hennes Doc Marten boots i vitt med svarta blommor.

Vissa författare kunde vi bara plåta i signeringskön, medan andra var sådana som vi bestämde träff med. Gillian Philip fick vi en intervju med, vilket gläder mig, för jag tror hon är en framtida succé i barnboksvärlden.

Redan succé är vad som gäller för Joyce Carol Oates. Hennes fans kom med högvis av böcker att skrivas på.

Det blir ju lätt så.

Som sagt. Bra idé. Hade visserligen inget emot att träffa Derek en tredje gång, men det var inte nödvändigt. Men så insåg jag att en ung man jag är bekant med skulle dit. Inte bara det, men Charlie har vunnit en tävling där man fick namna en ny person i bok fem, och han hittade på Geoffrey Scrutinous. Så visst skulle ett foto på de två vara en bra grej? Dessutom är det Charlies femtonårsdag idag.

Förlaget var behjälpligt, och det var Dereks PR-dam också. Vi känner varandra sedan första besöket Derek gjorde i våra trakter. Charlie tyckte det var OK, och hans mamma likaledes. Men bokhandeln sa att jag inte skulle besvära mig att komma.

Så jag besvärade mig inte. Synd, men det var inte hela världen. Men jag har ju ett gammalt foto från förra gången vi alla träffades, och då Charlie hjälpte till att intervjua Derek. Det enda är att 15-åringar inte direkt vill se ut som tolv. Tiden går fortare för dem. Hoppas i alla fall att Charlie fick en så underbar dag som han önskade sig.

Och en liten lustig detalj är att hans familj har bott i Sverige. Inte länge, och han har glömt all svenska. Men som sammanträffande är det kul.

Trots avsaknade versaler är jag mycket, mycket lycklig. Kate Morton ÄR höstmys för mig, i samma liga som stora, stickade koftor, te och yllekappor. Hennes romaner är skrivna i samma anda som Daphne du Maurier och bygger alla på samma upplägg: ett mysterium, ej mord- utan snarare en saknad pusselbit i en släktings förflutna, i dåtid och en person i nutid som försöker foga samman pusselbitarna. Och så alla dessa fantastiska miljöer! Slott, herrgårdar, pittoreska stugor mot en fond av sagoboksbetonad engelsk landsbygd; en veritabel National Trust i litterär form. Som jag skrev i min recension av ”The Forgotten Garden” (och även i min något modifierade Aftonbladetrecension), man måste älska en författare som så kärleksfullt infogar alla dessa anglofilt betonade stämningsmarkörer i sina verk. Det skapas ett så fint samförstånd mellan författare och läsare: vi fattar, vi är med. Som när Morton i herrgårdsmysteriet ”The House at Riverton” lät Agatha Christie cirka ”The Mysterious Affair at Styles” dyka upp som middagsgäst, jag blir fortfarande helt hjärtelycklig när jag tänker på det. I ”The Forgotten Garden” cirklar den metalitterära tematiken kring Frances Hodgson Burnetts ”Den hemliga trädgården” – följaktligen får hon en liten cameo på ett garden party. Jag ÄLSKAR! (Där kom den: versaleringen.) Nu undrar man ju förstås vilken litterär celibritet som dyker upp i ”The Distant Hours”. Amazonblurben pekar inte ut några glasklara litterära referenser:

A long lost letter arrives in the post and Edie Burchill finds herself on a journey to Milderhurst Castle, a great but moldering old house, where the Blythe spinsters live and where her mother was billeted 50 years before as a 13 year old child during WW II. The elder Blythe sisters are twins and have spent most of their lives looking after the third and youngest sister, Juniper, who hasn’t been the same since her fiance jilted her in 1941. Inside the decaying castle, Edie begins to unravel her mother’s past. But there are other secrets hidden in the stones of Milderhurst, and Edie is about to learn more than she expected. The truth of what happened in ‘the distant hours’ of the past has been waiting a long time for someone to find it.

Låter lovande i alla fall, med eller utan litterära referenser. Preliminärt releasedatum för ”The Distant Hours” är den 9 november. Förhandspeppen kan härmed börja!

Hej Mian! Grattis till fina recensioner för din nya roman ”Tiger”. Jag har sett att vissa recensenter har haft problem att kategorisera boken, ska den vara en ungdomsroman eller en vuxenroman?
Jag tror att det bara var en recensent som hade problem med detta. Man måste ju kunna skriva om tonåringar och låta dem tala på sitt eget vis utan att placeras i ungdomsboksfacket, det känns lite snävt. Jag har redan fått väldigt många mejl och de har enbart haft vuxna som avsändare. Jag är otroligt glad att så många redan läst och att alla är så positiva. Nu hoppas jag att Tiger ska hitta yngre läsare också.

Spelar sådant någon roll?
Äh, jag är inte så skitnödig. Jag tycker barn- och ungdomslitteratur är lika viktig- om inte viktigare- som vuxenlitteratur. Men mina romaner får nog fortsätta stå i vuxenhyllan, fast de har ett barnperspektiv (som i ”Dårens dotter”) och ett ungdomsperspektiv (som i ”Tiger”).

Saknade du en sådan här roman när du själv växte upp? Vad läste du när du var som bokens Connie?
Jag läste ingenting. Jag kunde inte läsa, bokstäverna flöt ihop och jag kunde knappt hålla koncentrationen med en serietidning. Det var först i tjugoårsåldern som jag började läsa.  Men det är klart: hade jag hört talas om en roman som skildrar en ung tjej i en liten stad, som är udda, utanför och bär på en stor onämnbar hemlighet så kanske jag hade skärpt till mig och inte kunnat låta bli.

Och vad vill Connie helst av allt säga till unga tjejer som liknar henne idag?
Du är inte ensam! Och att sex inte i första hand är förknippat med problem om du är tjej. Connie bär på fler hemligheter och tänjer på alla upptänkliga gränser. Bland annat sugs hon in i ett gäng med tjejer som kallar sig Sisters in crime. De upptäcker sexualiteten och experimenterar med den på ett sätt jag faktiskt inte läst om i någon annan roman. Jag ville beskriva den lustfyllda nyväckta, spirande, fantastiska känslan. Men framförallt är ”Tiger” en kärlekshistoria. Tänk ”Fucking Åmål”, fast 70-tal med fler svarta stråk- och förhoppningsvis mer humor.

Finns det någon roman som du kan säga har förändrat ditt liv på ett signifikant sätt?
Nej, det kan jag inte säga. Eftersom jag växte upp i Smålands Jerusalem så kom jag i olika sammanhang i kontakt med Bibeln. Jag hängde på KFUM, var med Korskyrkans scoutkår, åkte på flera kristna läger, frälste mig i Pingstkyrkan när jag var sju mot mina föräldrars vetande och konfirmerade mig….HerreGud, att jag har kommit ur det här med den mentala hälsan i behåll! Så ja, Bibeln har påverkat mig. Men inte på ett positivt sätt. Det kan man läsa om i ”Dårens dotter” och även i ”Tiger”. Att skildra Jönköping på 60-och 70-talen utan att vidröra Gud och kyrkan vore omöjligt.

Senaste boken du….

…köpte
”Med livet som insats”- berättelsen om Majakovskij och hans krets av Bengt Jangfeldt

…avslutade
”Att springa” av Maria Sveland

…gav bort i present
”Mörkt vatten” av Joyce Carol Oates (men hur bra kan man vara?!)

Och vad läser du just nu?
”Rädd att flyga” av Erica Jong (feministbibel från 70-talet som håller än idag)

Tja, i alla fall ville Terry Pratchett ha en Mars att äta när vi sågs i januari (tur det inte var i mars), för han var hungrig efter en jobbig dag som aldrig tog slut. Och det var nog inte allt som var besvärligt, för nu när jag just har pratat med Terry igen, efter att först ha överlämnat en Mars för säkerhets skull, så märktes det att han var betydligt mera alert och i kontroll, trots en sen natt med boksignering långt efter midnatt.

Otroligt nog var det Terry som kontaktade sitt förlag och bad att få prata med mig igen. Och det säger man ju inte nej till, vilket förklarar att jag mindre än 24 timmar efter hemkomsten från Edinburgh satt på tåget till London med Sonen.

Först tillbringade vi ett par timmar på Terrys midnattslansering av senaste boken, I Shall Wear Midnight, där det mest var trångt och varmt. Med 300 personer fanns det bara ståplats, och man såg inte så mycket av Terry som pratade med Tony Robinson längst fram. Vid midnatt klädde han om till rödrutig nattskjorta och nattmössa, och signerade så det stod härliga till. Randoms VD öppnade varje bok, Terry skrev på och hans assistent Rob stämplade en ”garanti” och sedan åkte folk ut på gatan igen, mitt i natten.

Morgonen därpå tog Sonen och jag tunnelbanan till Terrys Mayfairhotell, där man fick krama om Rob, innan vi pratade med Terry. Vi hade en timme, men den råkade bli två, innan vi fick stopp på honom igen. En halvtimme gick säkert åt till en svenska han känner på ett online game. Och allt på grund av hans Mars.

2010 ser ut att bli Gillian Flynnhösten. Har den senaste veckan kärlekstwittrat hennes debut ”Sharp Objects”, en sällsynt suggestiv och sinnrik thriller om Camille, en ung reporter som återvänder till sin hemstad för att rapportera om en flickmördare som härjar i den lilla staden. Väl hemma dras hon omedelbart in i mysteriet, samtidigt som hennes minst sagt dysfunktionella familj och otäcka omständigheter kring morden får henne att falla allt djupare ner i en spiral av självdestruktivitet. Jag ska inte avslöja mer om handlingen – ni ska helt enkelt läsa själva för det här är alldeles, alldeles underbart. Jag vet inte var jag ska börja. Med Flynns lätt gotiskt färgade detaljrikedom, kanske? Hur hon beskriver hur Camille tycker sig höra fiskbenens krasande när hennes styvfar äter? Eller skildringen av Camilles mor, en psykotisk Southern belle (fastän de tekniskt sett bor i Mellanvästern präglas hela berättelsen av idel sydstatsmanér, vilket ytterligare befäster de gotiska vibbarna) med bortslitna ögonfransar? Jag vill nog trots allt börja med Camille själv, så djupt störd och allmänt destruktiv och så fruktansvärt trovärdig. Det är nästan Elizabeth Hand-klass på henne, en lika uppfuckad lillasyster till ”Generation Loss” Cass Neary. Om ni gillade ”Generation Loss” MÅSTE ni läsa ”Sharp Objects”! Det är en order. Och om ni gillar ”Twin Peaks”, det hoppas jag innerligt att ni gör eftersom det är så jag delar in bra respektive dåliga människor. (De RIKTIGT bra människorna förstår att det inte alls gick utför efter säsong ett, men det kan vi ta en annan gång…) Det vilar helt klart en aura av Lynch över Flynns småstadsskildring, över flickornas dubbelliv, småstadslolita möter beckmörker… Åh, det är så bra! Jag märker att jag nu förvandlas till den där stjärnögt oohande och aahande bokidioten som våra belackare alltid misstar oss för, men jag har tidigare märkt att det blir mycket svårare att skriva sakligt och nyanserat när man blivit totalgolvad av en roman.

Äsch, jag har sagt för mycket; jag har inte sagt tillräckligt. Läs Gillian Flynn istället. Börja med ”Sharp Objects” och fortsätt med ”Dark Places”. Den har jag precis börjat på, så den kan jag inte säga särskilt mycket om annat än att den slår an samma mörka, suggestiva ton som föregångaren och att huvudpersonen tycks vara minst lika störd och komplex som Camille. Första meningen: ”I have a meanness inside me, real as an organ.”.

Gillian Flynnhösten har officiellt börjat! Någon som vill hänga på?

Men för att börja från början. Efter prat om honom i två och en halv dag var det på måndagskvällen dags för hans eget prat. Biljetterna till det evenemanget tog slut på en sekund. EN. Vi fick biljett i ett av de angränsande rummen där man fick sitta och se honom på storskärm. (I salen där han var fick det bli ståplatser eftersom det i systemkraschen sålts mer biljetter än det skulle.) Det kändes såklart lite som en besvikelse, men flyget var redan bokat och ledighet begärd. Och med övriga inramningen så är jag ändå skitglad att jag åkte dit.
Det var strikt förbjudet att fota eller ta upp ljud. Strikt. (Se vad jag menar med kontrollen.) Inga bilder på Murakami på storskärm från mig alltså.
Han började med att prata lite allmänt om hur han upplevt Oslo. Att han sprungit i Slottsparken varje dag under den fyra veckor långa vistelsen och att bara ett fåtal människor känt igen honom. Att han och hans fru åkt runt på norska landsbygden och häpnat över alla tyska campingbilar. Det fanns så många sorter! Att han verkligen gillat den svala norska sommaren i jämförelse med den japanska. Och att han njutit av vila efter att ha skrivit klart sin största roman, ”IQ84″.
Sen följde en novelluppläsning som blev otroligt bra tack vare norska skådespelerskan Gisken Armand. Hon hade sån inlevelse att författaren själv blev helt tagen vissa stunder.

Efter en liten paus kom Murakami in tillsammans med Frode Grytten. Gryttens första fråga var den han fått av norska journalister i flera år. Vad är det för speciellt med Murakami? Murakamis svar: inget alls. Iallafall inte nu när han inte skrev. När han jobbade var han kanske lite speciell, men annars bara en vanlig man. Precis som de vanliga män han gillade att skriva om, fast de sen råkar ut för mycket ovanliga händelser.

Det viktigaste för honom när han skrev var att han inte hade en plan. Han ville att det skulle vara som att drömma. I drömmar vet man aldrig vad som händer sen, och inte när man läser andras böcker heller. Den känslan eftersträvade han. Att sätta sig vid datorn och låta vad som helst komma. En sheep man. En talande katt. En brunn.
Hittills hade han aldrig råkat ut för writers block eller såna svårigheter. När han var less på att skriva själv jobbade han med översättning, och så kunde han växla tillbaka. Han kände sig som en lyckad författare i det avseendet.

Han berättade också att det mest var här i väst som folk hade så svårt att stoppa in honom i ett fack, om han var postmodernist eller något annat. I Asien diskuterade man inte lika mycket sånt, man bara läste.

Den nya romanen ”IQ84″ kallade han för sin största. Det är ett svar på Orwells ”1984″ fast Murakamis version handlar inte om framtiden. Han vill skriva om nutiden. Det var Sep 11 som gett honom idén till den här. I övrigt berättade han inte precis vad den handlade om utom att den utspelar sig i Japan, men översättningar är på gång på både norska och svenska.

En del i publiken verkade ha blivit besvikna på Frode Grytten, men jag tyckte han var helt okej som utfrågare. Det blev inte världens bästa flyt mellan dem men det såg jag mest som beroende på språkförbistringen. Murakami må vara översättare från engelska till japanska, men han var inte flytande på engelska när han pratade. Grytten fick liksom skala av alla nyanser och hålla det väldigt enkelt. Svårintervjuat då ju.

Som sammanfattning kändes det ändå så speciellt. Som han sa själv, han är inget speciell, men det är ju det man vill med Murakami. Jag hade inte väntat eller önskat mig en stor diva med stjärnkarisma – tänk en Ranelid-typ, utan bara en vanlig man. Det var ändå intressant hela tiden under de två timmarna att höra och se honom. Han var glad, stillsam, nedtonad, hade ironisk humor. Och även fast vi satt ja, trollbundna, av honom är jag rätt övertygad om att jag skulle kunna passera honom på gatan nu och inte känna igen. Och det är nog helt idealiskt för både Murakami och mig!

Och om jag ska berätta vad jag haft för mig den senaste veckan, kommer resultatet att bli som en inköpslista, om än i efterskott. Mycket har varit bra, men folk har frågat vad som var det bästa, och det var Patrick Ness och Keith Gray på ett föredrag inför ca 500 skolbarn i 13 till 14-årsåldern. De pratade om sin nya antologi om att förlora sin oskuld. Och att skolor över huvud taget var villiga att komma på det här var inte dåligt. Men det var fantastiskt bra.

Ett annat skolevenemang var med Simmone Howell från Australien. Hon har två böcker som också är lite mera vågade än vad som är vanligt i Storbritannien. Dottern och jag drack te med Simmone en eftermiddag, för det gäller att passa på när någon kommit hela vägen från andra ändan av världen.

Mer te blev det med Debi Gliori, med köpta scones, som var goda, men inte så goda som Debis egna. Givetvis. Fick ingen biljett till hennes prat om WitchBaby, så vet inte riktigt hur det var. Den fjärde och sista boken om WitchBaby har just publicerats. Ser fram emot att läsa den, fastän jag inte längre är sju år.

Ska passa på att göra lite reklam här för Photowitch, den nya fotobloggaren som har tagit många av dessa bilderna.

Hörde inte heller Jeanne Willis diskutera senaste bilderboken, men hittade henne ute på gatan när hon precis anlänt, och fick lägga band på mig för att inte plåta henne genast. Hon måste vara bland de mest glamorösa damerna i branschen. Och trevlig. Vi t o m hoppade över Seamus Heaney i ivern att fotografera Jeanne.

Som jag sa ska man ju passa på när långväga personer kommer, så jag lyckades ordna en kort intervju med Michael Grant som just kommit över från Kalifornien. Hans prat om serien Gone lockade många tonåringar, och det är roligt när de kommer ensamma och inte går bara för att föräldrarna tycker man ska gå.

Francesca Simon skriver om den horrible Henry, Horrid Henry. Hade inte sett henne tidigare, så det var roligt, även om åldern på publiken var ganska låg. Hon är amerikanska, bosatt i London, så hon är bra på att prata och underhålla. Snygg klänning hade hon också.

Fick en oväntad biljett till Katie Davies, som fått ett bokpris av något slag. Hon är nog annars mer känd för att vara gift med en kändis. Jag visste inte att Dottern var så förtjust i Alan Davies, eller att hon faktiskt hade upptäckt att han stod precis bakom henne vid ett tillfälle. (Mannen på fotot är inte maken. Det är Philip Ardagh, som pratade med Katie.)

Så kan det bli.

Ett smakprov från ”Full Dark, No Stars” går att läsa här. Och när vi ändå pratar Kingnoveller: vilka är era favoriter och varför?