”Nervkittlande realistisk och oerhört fängslande. Syndfull bjuder på en psykologisk spänning som får oss att snabbt vända blad samtidigt som vi lyckliga läsare får njuta av den mest välskrivna och elgeganta prosa man kan finna  idag.”

Det lät ju mycket lovande.

Vi får följa Jonathan Stride som är polisinspektör. För lite mer än ett år sedan försvann en flicka ifrån orten, Duluth och Jonathan var den som ledde utredningen. Man hittade aldrig flickan och hennes försvinnande plågar Jonathan så när ytterligare ett mystiskt försvinnande av en tonårsflicka inträffar i staden gör han allt för att fallet skall lösas. Tidningarna pratar om en okänd seriemördare medan polisen inte kan hitta några samband mellan offren, är de ens döda? Den senaste flickan Rachel verkar inte direkt vara den snälla och timida sorten. Är det någon som fick nog på hennes lekar? Man får ganska snart upp ett väldigt hett spår men att bevisa att någon är död utan en kropp är inte så enkelt. Samtidigt som Jonathan kämpar med fallet brottas han med minnena av sin fru dött och mitt i utredningen dyker en kvinna upp som kanske kan lindra hans sorg lite. Vi får inte överdrivet mycket privatliv men lagom för att lära känna Jonathan och vad som driver honom.

Varför har jag inte läst denna tidigare tänkte jag efter ett tag in i boken, den var riktigt bra. Jeffrey Deaver verkar inte bara skriva bra böcker utan även rekommendera sådana. Boken hade en historia som nystas upp på ett oväntat sätt och jag gillar att få bli överraskad. Sexscenerna känns dock ibland lite väl omotiverade. Ja självklart har människor sex men när jag läser om en mordgåta struntar jag liksom i hur polisen har sex med frugan. Men men det går ju snabbt att läsa förbi. Jag älskar humorinslagen i boken, det dyker upp en strippa, Lavender, som får mig att skratta högt och det finns flera personer som är riktigt roliga, skönt med lite skratt i eländet som rullas ut på sidorna i övrigt.

Boken väcker en del frågor kring vem är offer och förövare, hur långt kan man gå för att straffa någon och vad skall egentligen ett äktenskap baseras på.

Mailade författaren, läste någonstans att han gärna ville ha återkoppling på sina böcker och gissa om jag blev förvånad när jag bara någon timme senare fick ett långt svar. Trevlig kille den där Brian. Tyvärr finns bara nästa bok också på svenska resten har Prisma valt att inte översätta och ge ut. Skall i alla fall ta och läsa Vegas Baby och sen får väl resten bli på engelska då.

Betyg: Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Norstedts Pocket
Utgiven: 2007
ISBN: 9789172638433
Antal sidor: 382

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Bea / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | 2 kommentarer | Etiketter: Betyg 4, Brian Freeman, hämnd, mord, passion, sex

Det börjar med att en 16-årig pojke försvinner i Västerås på. Modern anmäler det på lördagmorgonen efter och av olyckliga omständigheter och gediget slarv börjar inte polisen utreda det hela förrän vid måndag lunch. Efter att en skallgångskedja satts in i en skog där vittnen sett ljus på natten, hittas Rogers kropp i ett kärr, illa tilltygad genom ett större antal knivhugg och antagligen var hjärtat avlägsnat dessutom.

Samtidigt befinner sig kriminalpsykologen Sebastian Bergman i Västerås. Hans mor har dött och han är där för att återse sitt föräldrahem för första gången på 30 år och förhoppningsvis för sista gången någonsin. Han hade ingen nära relation till sina föräldrar och lämnade dem så snart och definitivt han kunde. Nu måste han tampas med huset, minnena och grannarnas nyfikenhet. Och som det inte var nog med situationen som den är, hittar han något som ställer hans liv på sin spets.

Så kallas Riksmord in och Torkel, som är chef för utredningsgruppen som kommer, var kollega och god vän med Sebastian för många år sedan. Av skäl som Torkel inte kan förklara låter han sig övertalas att ta med Sebastian i sin grupp igen. Ett beslut som inte direkt orsakar hurrarop bland de övriga medlemmarna. En otrevligare och mer självupptagen person än Sebastian finns inte.

Själva kriminalgåtan är intressant men varken minnesvärd eller unik. Det är habilt hantverk som är underhållande läsning, lika bra om inte bättre än en stor del av de andra deckarna som snurrar runt just nu. Även språkligt är det gott hantverk, jag stör mig inte på något men jag reagerar inte heller på vad bra det är. Det fyller sin funktion att bära historien framåt.

Däremot är de andra historierna som berättas så mycket mer intressanta. Dels är det förstås Sebastian Bergman själv, ett under av själviskhet och otrevlighet, med så många och stora spöken i sin garderob att det är ett under att han håller ihop. Men det gör han ju inte heller å andra sidan. Vad som är så intressant med denna osympatiska person är att Hjorth & Rosenfeldt får mig att verkligen gilla och hysa sympati för honom. Jag bryr mig om hur det går för honom och vill honom väl, trots att han antagligen skulle hata mig för det om vi träffades på riktigt.

På samma vis lyckas författarna få mig att tycka synd om och ömka polisen Haraldsson, en klassisk klantpolis som hämtad ur Polis polis potatismos av Sjöwall & Wahlöö. Denna typ av klantpoliser brukar det inte vara meningen att man ska tycka om. Snarare tycks deras funktion vara att vara just klantiga och därmed göra hjältarnas insatser desto större. Haraldsson däremot stannar inte i schablonen utan kliver ut och blir en människa. Det är stort.

Det är också just skildringarna av poliserna och Sebastian Bergman som gör att jag är väldigt taggad på att läsa nästa del i serien, som jag ju inser att kommer dröja ganska länge innan den kommer ut. Vill jag få en juste deckarhistoria kan jag få det på många fler ställen, men Sebastian Bergman får jag bara här. Och jag vill verkligen ha mer.

420 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010
Serie: Sebastian Bergman del 1

Norstedts gav ut den.

”Det fördolda” har allt det vanliga; ett mord, en grupp poliser, en påfrestande typ – psykologen Sebastian Bergman – som inte jobbar enligt regelboken och pga det irriterar de andra till max, lite relationer, lite kärlek och fluff. Precis som det brukar vara alltså, fast här mycket bättre. Ett fräscht ‘just det, det är ju så här det kan kännas!’ efter man vadat igenom högar av mediokra deckare. Humor, driv, intressanta spänningar mellan huvudpersonerna, trovärdig historia, inte en kursiv mördare och inte ett flåsigt slut där hälften av trådarna lämnas oredovisade. Den här håller från början ända fram till sista ordet. Tänk Nesbø-kvalitet liksom. ”Det fördolda” är en av årets allra bästa deckare för mig, och det är en jättebra debut. Det ska dessutom bli en serie (och teveserie!) och det är jag glad för. Jag vill ha uppföljaren n-u!

Måste göra en liten utvikning kring en specifik sak. Jag tänkte mycket på Stieg Larssons Mikael Blomqvist medan jag läste, och i synnerhet på hans alldeles för oförklarade förmåga att få alla kvinnor att slänga sig efter honom. Sååå otrovärdigt som vi ju pratat om förut.
I ”Det fördolda” heter huvudpersonen alltså Sebastian Bergman  och utseendemässigt känns han lite Blomqvist. Inget speciell, i korthet. (Definitivt ingen Daniel Craig.) Kvinnomässigt känns han mycket Blomqvist, för Sebastian Bergman är sexmissbrukare. Plus psykolog dårå. Och här har vi nyckeln. Jag fattar precis varför Bergman (nästan) alltid lyckas med sina erövringar trots fuljeans och lite trivselkilon, och det är pga hans analyser av kvinnorna han möter och vad just de behöver i form av tröst, stöd eller flykt. Tack! Diffusa gåvor från Gud är sååå 2005.

Måste också som avslutning tillägga att cliffhangern på sista sidan är den bästa jag läst på år och dar. Uppföljare n-u!

Befarmayid - Det börjar närma sig presidentval i Iran och utgången är som vanligt osäker och spekulativ. Året är 2005 och Narek Djamshid är tillbaka i barndomens land efter en lång tids frånvaro. Han är där för att skriva en artikel för den enda tidning i sin nuvarande hemstad Paris som visat något intresse av presidentvalet. I hans ihärdighet att leta efter en bra story hamnar Narek dessvärre på fel plats vid fel tillfälle. Ayatolla Kanuni hittas mördad och Narek blir häktad.

Han var svullen i ansiktet och höll händerna över bröstet. Han bad med låg röst och blicken riktad mot himlen. När en revolutionsgardist drog på honom en huva tystnade han för en kort stund, men när de osäkrade sina gevär hördes hans vädjanden på nytt. Skottsalvan var öronbedövande.

Så långt är boken helt ok. Vi är endast på sidan 42 och har alla intriger framför oss. Men dessvärre tar spänningen slut här. Jag kan tänka mig hur komplicerat det måste vara att bli fängslad i Iran men trots det blir Nareks situation aldrig särskilt spännande. Nahapétian har svårt att få fram de känslor som faktiskt måste råda i Iran under en sådan här period och hon får en hel befolkning att verka kuvad och nästan ointresserad av allt annat än vem som blir president. Man märker klart och tydligt att valet är av stor betydelse och berättelsen om Narek och den mördade ayatollan glöms emellanåt helt bort bland allas gissningar om vem som blir den kommande presidenten.

Jag måste erkänna att jag är dåligt insatt i Irans politik och historia men det blir inte enklare av att Nahapétian ibland benämner karaktärerna med deras förnamn och ibland med deras efternamn. Efter endast 20 sidor börjar jag undra om det namn jag just läste har förekommit tidigare och känner ett behov av att stolpa upp alla karaktärer för att få en bättre överblick.

Hela boken är rörig och ytlig. Känslan av att författaren egentligen har mer att säga är överhängande. Kanske det är min oförmåga att förstå det iranska samhället som gör att jag inte kan tolka de sociala koder som säkerligen utspelar sig mellan raderna men det gör ju boken väldigt snäv och svår att berätta för andra. Det finns få åsikter som är av betydelse och det känns som om hela boken befinner sig bakom en chador.

Nahapétian har i alla fall förstått att vi västerlänningar är oupplysta och ibland även ointresserade och lagt med en förteckning längst bak över de viktigaste årtalen i iransk historia. Tillsammans med det, en ordlista med vanliga uttryck och namn, som vid användandet inne i boken ger en känsla av att vi faktiskt befinner oss i Iran. Utöver dessa förklaringar ger boken mig dessvärre inget annat än dåligt samvete för min okunskap.

——————————–
befarmayid = artighetsfras som betyder välkommen
chador = långt tygsjok som täcker kvinnan från topp till tå så att endast ansiktet syns. Chadoren hålls ihop med händerna.

Det här är en omläsning även om det var flera år sedan sist. Det gör ju att mysteriet inte blir så stort eftersom jag mindes vissa avgörande bitar även om jag hade glömt hur det hängde ihop. Den har dessutom filmats med Örjan Ramberg som Friberg.

Tim Davys böcker utspelar sig i Mollisan town. De olika böckerna huserar i de fyra olika stadsdelarna och har även sina titlar efter dem. Den fjärde boken borde således komma att heta Yok. De tre böckerna som hittills kommit har också rört sig i olika genrer: Amberville var en gangsterroman, Lanceheim en roman om absolut godhet och nu Tourquai som är en deckare.

För den som inte alls känner till Davys böcker sedan tidigare kan jag berätta att nästan alla personer i böckerna är mjukdjur (jag säger nästan för i Tourquai finns faktiskt en livs levande undulat). Nu kanske du ler i mjugg och tänker att det där är nog inget för dig. Är det en barnbok eller? Men ser du, så lätta är inte Tim Davys böcker att avfärda. För mjukdjuren i Mollisan Town är lika snälla som vilka andra personer som helst. De snortar kokain, går till horor och mördar varandra. Förutsättningarna är bara lite annorlunda, båda för karaktärerna och deras liv, och för själva berättelsen.

Historien som berättas är egentligen av klassiskt och relativt enkelt deckarsnitt. En helt okej men ordinär deckarhistoria. Osvald Gam (och jo han är en gam) hittas halshuggen vid sitt skrivbord på kontoret. Huvudet är borta och hans sekreterare Emanuelle Kobra säger att hon inte lämnat sin plats utanför hans dörr. Men hur kan det då ha gått till? Och vart har Gams huvud tagit vägen?

Poliserna Larry Blodhund, Falken Ècu och Anna Lodjur drar genast igång sin utredning som inte förenklas det minsta av att Osvald Gam visar sig vara ett synnerligen hatar djur men sina fingrar kladdiga från en mängd olika syltburkar.

Hade jag läst den här deckarhistorien utan mjukdjur hade mitt betyg varit en god och stadig trea. En bruksdeckare som konkurrerar fint om balkongläsningen med Nesbø, Läckberg och de andra. Men det är mjukdjuren och det som de tillför historien som gör det så himla bra. I och med att Davys bygger upp en annan värld, förvisso parallell med våran, så kan han förändra den bara lite lite, men som skulle varit otänkbart om det handlat om vanliga människor. Att deras gud heter Magnus till exempel, drar ju genast igång en mängd tankar om var detta Mollisan Town egentligen ligger, men även funderingar kring vårt eget förhållningssätt till religion och gudar.

Sen är det fyndigheten som är det allra bästa. Jag är en sucker för fyndigheter och här sitter jag och småler och till och med skrockar ibland, för att jag tycker att Davys är så himla rolig och ja fyndig. Det är när han beskriver ett fd sjukhus där det stått symaskiner i långa rader. Först studsar jag till vid läsningen. Symaskiner på ett sjukhus?! Ja, så klart, de är ju mjukdjur och hur lagar man ett mjukdjur om inte genom att sy? Samma sak med djuret som går till apoteket för att köpa sytråd. Eller det faktum att man inte automatiskt är dödförklarad för att huvudet faktiskt råkar fattas. Det går ju att sy fast igen om det hittas i gott skick. Och så fortsätter det.

Jag är så glad att det kom en tredje bok i den här serien, för det trodde jag nämligen inte att det skulle göra. Tänkte att försäljningssiffrorna varit alltför dåliga och att Davys kanske tappat sugen helt enkelt. Men så såg jag den i höstkatalogen och lyckan var gjord. Nu ska jag bara vänta på den fjärde och avslutande delen.

Och har du inte läst Davys ännu så undrar jag – vad väntar du på människa?

376 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010
Serie: Mollisan Town del 3

Albert Bonniers gav ut den.

Man kan säga att den handlar om många saker men mest om den lilla orten Hagfors i Värmland. Att flytta tillbaka hem dit efter många år i Stockholm eller att ha bott kvar på hemorten hela livet. Det finns ett par brott också givetvis, men jag blir mest förtjust i Hagfors-vinkeln. Värmland är en vit fläck på min karta men det är ju lätt att byta ut Hagfors mot vilken liten småstad som helst.

En av huvudpersonerna, Magdalena Hansson, har efter en jobbig skilsmässa gjort tillbakaflytten från Stockholm. Det kändes kanske som en bra idé först, men nu på plats så tvivlar hon på hur vettigt det var. Hennes lille son ska åka fram och tillbaka på helgerna för att hälsa på sin pappa. De gamla kompisar som Magda stöter ihop med på orten ifrågasätter i de flesta fall vad hon gör här – alltså i att det inte finns så mycket i Hagfors. Och hon är ju ensam där. I ett stort hus. Eller på jobbet en pytteliten lokalredaktion. Hur ska allt funka?
Övriga huvudpersoner är två olika poliser, Petra Wilander med tonårsbarn och familj, och Christer Berglund som stannat kvar i Hagfors hela livet. Han lever ensam, är en sån ungkarl som lämnar smutstvätten till mamma varje söndag.

Brotten fokuserar på försvunna eller mördade tonårsflickor. Boken börjar med en man som halvdant gömmer en kropp, och i andra kapitlet kommer en tjej aldrig hem från sin nyårsfest.
Dessa delar av boken är de svagaste för mig. Det är habilt skildrat och ihopknutet och allt sånt, förutom ett par kursiva avsnitt där ett trafficking-offer får komma till tals som känns helt överflödiga. Det hade funkat så bra utan dem. Men brotten blir ändå lite perifera. Det är navet, men det är alla människor och deras kopplingar till varandra på orten som blir nummer ett i spänning. Ninni Schulman är skicklig på att skildra de olika förhållanden och problem de har. Helt klart en sk social deckare med mycket fluff. Jag vet inte om det är tänkt att det ska komma en fortsättning – men det vore ju konstigt om det inte gjorde det med tanke på att inga deckarförfattare i Sverige idag skriver singlar. Hursomhelst, Schulman har byggt upp ett bra persongalleri här i ”Flickan med snö i håret” och jag läser gärna mer om dem. Eller egentligen, samma åsikt som med Nesser, varför tvunget ha med en deckarintrig? Kan vi inte bara fokusera på relationerna?