Gargoylen av Andrew Davidson är en väldigt annorlunda kärlekshistoria som definitivt sträcker sig över tid och rum. Det är författarens debutbok och den har gjort succé i många länder.

Efter en hemsk bilolycka ligger vår huvudperson sönderbränd på ett sjukhus. De ingående beskrivningarna av hans skador gör mig helt klart illamående. Smärtan och våndorna beskrivs med all önskvärd tydlighet och jag är lika mån om hans tillfrisknande som han själv är. Lite ironiskt är det allt att mannen som försörjt sig på sitt utseende i allmänhet och sin penis i synnerhet mister både och. Några fler porrfilmer blir det inte, i alla fall inte framför kameran.

Jag är egentligen skeptisk till böcker som handlar om folk som påstås sig ha levt flera liv. Det är helt klart inte min grej. När Marianne Engel, patient på psykavdelningen träder in i huvudpersonens liv och börjar berätta om hans och hennes tidigare liv hade det definitivt kunnat bli för mycket av det goda. Ändå läser jag vidare, kanske främst för att huvudpersonen är minst lika skeptisk som jag. Han läser böcker om schizofreni och skulle säkert avfärdat Marianne som galen om det inte varit så att han är så förbannat ensam. Hon är den enda som besöker honom och han tycker trots allt om att lyssna på hennes historier.

Marianne är inte bara en galning som åker in och ut på sjukhus, hon är en begåvad skulptör också och hennes specialitet är gargoyler. När hon skulpterar varken äter eller sover hon och både jag och människorna kring henne blir väldigt oroade över hennes hälsa. Själv tror hon att livet kommer att ta slut när hennes uppdrag som skulptör är slutfört.

Förhållandet mellan huvudpersonen och Marianne är definitivt något utöver det vanliga. När han är frisk nog att lämna sjukhuset tar hon emot honom i sitt hem med öppna armar. Hon vårdar honom och räds inte hans skador. Hon vet att de hör ihop och att de älskat förr. Hennes hem blir en hans tillflykt, men han vet också att han troligen aldrig kommer därifrån, fångad som han är både i sin nya kropp och sitt morfinberoende.

Det bästa med Gargoylen är historierna i nutid med personer som är lätt att engagera sig i. Jag tycker verkligen om att följa dem. Sjukhusvistelsen är visserligen fruktansvärd, men konstigt nog är det första gången huvudpersonen finner riktig vänskap. Jag gillar speciellt närhuvudpersonen leker äktenskapsmäklare och får ihop sin sjukgymnast med sin läkare.

Däremot är jag inte jätteförtjust i alla de historier från det förflutna som Marianne berättar. Det är för många olika berättelse och ofta känns det som om Andrew Davidson haft idéer för flera böcker, men beslutat sig för att knö in dem alla i en bok. Det hade räckt med några berättelser om Mariannes och huvudpersonens påstådda förhållande, vikingarna och alla andra personer som känns helt oviktiga för handlingen kunde ha lämnats utanför.

Jag får lite Dan Brown vibbar under läsningen, så gillar du hans böcker är Gargoylen definitivt något för dig. Lite klosterliv á la Arn bjuds det också på. Inte heller min grej. Jag skulle ge en fyra till nutidsberättelsen och en tvåa till tillbakablickarna. Resultatet blir därför en trea. En helt okej bok som säkert kommer att passa många även om den inte föll mig i smaken helt och hållet. Jag läser dock gärna mer av Andrew Davidson, men önskar att han håller sig till nutiden lite mer. Då kan det bli riktigt, riktigt bra.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-05-24

Boken ingår i årets Låna & Läs

• Bookmark on Delicious
• Digg this post
• Recommend on Facebook
• share via Reddit
• Share with Stumblers
• Tweet about it
• Subscribe to the comments on this post

Det är inte den bästa boken jag har läst, men jag älskar den ändå. Författaren har verkligen lyckats göra en riktigt bra modern bearbetning av Jane Austens Stolthet och fördom. Man känner hela tiden igen sig och ett fånflin sitter som fastklistrat på läpparna igenom hela boken. Boken är för de som läst Stolthet och fördom. Jag tror det är svårt att uppskatta boken om man inte har läst den. Jag har redan börjat tjata på Syster H att läsa boken för att få höra vad hon tycker.
Betyg:
Utläst: 2010-08-28

Snabbfakta

Originaltitel: Acting Up
Förlag: Arrow Books Ltd
ISBN: 9780099505792
Antal sidor: 384
Inkommen: 2010-01-30

Läste just ut Lyckan, kärleken och meningen med livet av Elizabeth Gilbert som en kollega rekommenderade mig att läsa. Jag är väldigt splittrad till boken, den var på ett sätt rätt seg, på sina ställen löjligt amerikansk, men samtidigt rätt så bra.

Boken består av tre delar som utspelar sig i tre länder Italien, Indien och Indonesien. Jag gillade indonesiendelen bäst. Den gav mig en riktig längtan efter att resa själv. Inte just till Bali, var inte jätteförtjust i ön. Jag längtade dock efter den sköna tillvaro man kan ha på en långresa. Inga tider att passa, få saker inplanerade, inga andra att ta hänsyn till, ingen stress. Underbart!

Delen om Indien var också ganska spännande, men det blev lite väl religiöst på sina ställen. Italiendelen var visserligen småtrevlig, men rätt seg.

Är det en bra bok? Jag vet inte. Den är inte dålig, men jag kan tänka mig att det är en bok som man ska läsa vid rätt tillfälle. Liz har just skilt sig och åker ut på en långresa för att hitta sig själv. För andra i samma situation kan den säkert vara jättebra! För mig var den okej, men inte mer.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-03-20

Det märks att det är ett tidigt inlägg då det inte direkt är uttömmande. Nu när det gått ett drygt år sedan jag läste boken, måste jag säga att den fastnat rejält. Jag återkommer ofta till den i tanken och svaret på frågan i rubriken blir så här i efterhand definitivt ja. Jag ser fram emot filmen med Julia Roberts i huvudrollen och Tuva Novotny i en biroll. Den engelska titeln är så mycket bättre Eat, pray, love där eat står för Italien, pray för Indien och love för Indonesien. Undra om det är en slump att alla länder börjar på I som I (jag)?

Fast Tube by Casper

• Bookmark on Delicious
• Digg this post
• Recommend on Facebook
• share via Reddit
• Share with Stumblers
• Tweet about it
• Subscribe to the comments on this post

Den som vakar i mörkret

En kvinna hittas på en kyrkogård i Göteborg; invirad i plast och ordentligt strypt med ett blått snöre, ett sånt som man hänger tvätt på. Några dagar senare hittas en kvinna till, i samma ålder, på samma sätt fast på en annan kyrkogård.

Båda kvinnorna hade ett par dagar innan mordet fått en vit krysantemum lämnad på dörrhandtaget. Och foton hemskickade, där de sitter tillsammans med en man och äter eller pratar.

Problemet för Irene Huss och de andra är att det inte verkar finnas någon som helst logik i morden. Varför har de blivit mördade? Vad är egentligen den gemensamma nämnaren? Vem är mördaren?

Samtidigt blir Irene Huss själv rejält skrämd. Någon har gått i hennes rabatter, flyttat trädgårdssoffan och lämnat hemska tecken i brevlådan. Har det något med morden att göra?

Den nionde boken om kriminalinspektör Irene Huss håller ett högt tempo och det dröjer länge innan spaningsgruppen gör några framsteg i sökandet efter den skyldige. Men det är lätt och flyter på. Handlingen rör sig och man följer enkelt med. Man behöver inte tänka på att vända sidorna; korta, händelserika kapitel gör att boken i princip läser sig själv.

Har du inte läst någon av de tidigare böckerna? Det hade inte jag heller innan jag tog upp den här. Så strunta helt enkelt i det, det går helt klart att läsa den här ändå. Det är skönt att slippa reflektioner som påpekar vad som hänt i de tidigare böckerna och enkelt att hänga med, även som nybörjare på Irene Huss.

Dock är det något som gör att det knyter sig mellan mig och boken. Som gör att vi hamnar på lite avstånd. Och jag har lite svårt att sätta fingrarna på vad det är. Det är inte rytmen, inte spänningen och inte trovärdigheten. Men något gnager inombords, och den kommer inte att hamna bland mina absoluta deckarfavoriter. Tyvärr.

Men Helene Tursten skriver levande och enkelt. Att efter åtta böcker fortfarande lyckas skapa spänning och trovärdighet som om det vore första eller andra gången, i den nionde, är en konst. Väl värd en eloge.

Ändå var det med nyfikenhet jag tog mig an Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami. Kanske var det av nyfikenhet på hur en springande människa tänker egentligen, eller så var det av nyfikenhet på herr Murakami. Oavsett det så var det intressant läsning som gav mig mer än bara prat om löpning.

Men egentligen är det just prat om löpning som den här boken huvudsakligen innehåller. I längre dagboksliknande texter berättar Murakami om sina problem, resultat och tankar kring löpning. Hur han lägger upp träningen inför olika maratonlopp, hur och varför han tröttnar och byter spår, och hur han sedan kommer tillbaka till löpningen igen.

Som en parallell till löpningen berättar han även om sitt liv före författandet och senare som författare, om sin personlighet och hur både löpningen och skrivandet egentligen är utslag för samma slags personlighet – den uthålliga.

Och som ett tecken på just sambandet mellan den uthålliga författaren och långdistanslöparen skriver Murakami att ”(n)är det känns som att jag skulle kunna skriva ännu mer, lägger jag beslutsamt ner pennan. Då blir det lättare att sätta igång igen nästa dag.” Exakt samma sak sa långdistanslöparen Rune Larsson men då angående just löpning. Och det var en tanke jag fann fascinerande redan när jag höre Rune för några år sedan. Nu har den på allvar satt sig.

Murakamis bok är lättläst och lättillgänglig. Johanna L på Bokhora sa att det var en bra ingång till Murakamis författarskap och det har hon rätt i. Nu var det förvisso inte det första jag läst av Murakami och det kanske också var bra. Nu hade jag något att fästa det vid.

En trevlig bok som var överraskande intressant även för en ospringanda personlighet. Där fanns så mycket mer och den gör mig verkligen sugen på att läsa fler böcker av honom. Så det ska jag.

218 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010
Utgivningsår Japan: 2007
Originaltitel: Hashiru koto ni tsuite kataru toki ni boku no kataru koto
Översättning: Eiko Duke och Yukiko Duke

Andra om samma: Björn på Dagens bok fick lust att springa (det fick inte jag), Martin Ackerfors sträckläste, Ellen på Owlit tyckte det som vanligt var en njutning att läsa,

Norstedts gav ut den.

Bittrare än döden är den andra boken om psykologen Siri Bergman. Man kan läsa den utan att ha läst den första boken Någon sorts frid, men liksom i de flesta andra deckarserier så klarar sig det aktuella fallet alldeles fint utan kunskap om de tidigare delarna, men berättelsen om Siri får man absolut mest ut av om man har läst även den första boken.

I den här boken får Siri och hennes kollega Aina ett uppdrag att hålla i en självhjälpsgrupp med fem våldsutsatta kvinnor. De är unga och gamla, misshandlade av styvfäder, sambos och makar. En försöker lämna sin man eftersom han nu inte nöjer sig med att slå henne, utan ger sig på barnen. En försöker förlika sig med att hon gav 30 år av sitt liv till en man som slog henne. En är fortfarande svart inombords i sviterna efter en våldtäkt och så arg på sig själv och på dem som gav förövaren alibi.

Och så är där Kattis, en ung kvinna vars fd pojkvän Henrik förföljer henne, trots att han hittat en ny tjej, trots att Kattis polisanmält honom för misshandel. En kväll dyker Henrik upp utanför mottagningen och vill prata lite med Siri.

Siri själv har det inte så lätt. Hon kämpar med alkoholen och med sina rädslor för att binda sig vid en annan människa. Polisen Markus vill bilda familj, vill vara nära och ett. Siri vill inte träffa hans familj och kvävs när han ligger så nära och när han är där hela tiden.

Jag tyckte att den första boken av systrarna var en mycket god deckare, särskilt för att vara debut. De följer upp det fint med Bittrare än döden som är på samma nivå som den första (även om betyget på denna blir en stark trea). Ett flertal gånger under läsningen reagerade jag på att språket var välformulerat och fint, att språket fanns där för njutning och inte bara för att föra handlingen framåt.

Greppet med en psykologmottagning som nav för en deckare känns fräscht och även om Siri har alkoholproblem som väl matchar deckarschablonen så köper jag det konstigt nog. Och även om handlingen till stor del uppfyller en annan av mina allergier så köper jag det också. Det är således något visst. En rolig sak just med anledning av att det handlar om en psykolog, är väl texten “psykologisk spänningsroman” som står på omslaget. Vad de måste ha gillat dubbeltydligheten i det!

Och sen detaljen som jag bara älskar! Jag är så glad att jag läste böckerna i exakt den här ordningen för annars tror jag inte att jag hade upptäckt det hela. Jag läste alltså Människohamn precis innan Bittrare än döden (text om Människohamn kommer när jag haft läsecirkeln). Människohamn utspelar sig på den fiktiva ön Domarö (och jag har googlat och kollat – den finns inte). I Bittrare än döden kommer en av bifigurerna från just Domarö i Stockholms skärgård. Gillar, tycker om, älskar såna intertextuella blinkningar. Mer sånt önskar jag mig och tack deckarsystrarna för det!

Bittrare än döden är en bra deckare i svensk tradition. Bättre än många andra av de andra större namnen jag läst. God underhållning, passar för sträckläsning, och har dessutom ett språk som är bättre än många andras. Så om du inte läst den första boken Någon sorts frid så är det hög tid för det så att du kan läsa den här sen.

395 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010
Serie: Siri Bergman bok 2

Andra om samma: Boktipsaren tycker att det blir tråkigt, Bokbabbel tycker att den väcker rätt sorts obehag,

Wahlström & Widstrand gav ut den.

En tonåring hittas mördad utanför en nattklubb. I hans hud har mördaren ristat ordet BLEV. Strax därpå hittas ännu ett offer, en medelålders kvinna. I hennes skinn har mördaren ristat ordet DÅ. Kriminalkommissarie Mona Seiler och hennes kollegor inser snart att bägge offren har anknytning till Fabian Plessen, en terapeut med högst kontroversiella metoder. Men Plessen är inte särskilt samarbetsvillig och polisen möter många hinder i jakten på mördaren.

När jag köpte den här boken förväntade jag mig något nytt. Jag hade aldrig läst en tysk deckare tidigare och trodde att jag skulle få omväxling. Men jag blev delvis besviken. von Bernuth är inte en författare som slösar med lokalfärgen. Den ganska summariska beskrivningen av den smutsiga storstaden München hade kunnat handla om vilken storstad som helst – trafikbuller låter ju likadant överallt. Skildringen av landsbygden är om möjligt ännu mer anonym. von Bernuth är kort sagt inte särskilt bra på miljöbeskrivningar, något som jag tycker är lite trist.

Ändå är det uppenbart att boken inte skulle kunna utspelas i vilket land som helst. Tysklands våldsamma och tragiska 1900-talshistoria är hela tiden är diskret närvarande. Där tycker jag att von Bernuth är riktigt skicklig.

Personteckningen är hyfsad. Den utredande polisen Mona Seiler är kvinna i en mansdominerad poliskår. Hennes privatliv har en komplikation som inte är så vanlig hos lagens företrädare: mannen i hennes liv handlar med stulna bilar. Det känns nytt. Mindre nytt är beskrivningen av Mona Seilers kollegor. De känns som klichéer och inte som särskilt underhållande sådana. Också beskrivningarna av polisernas genomtrassliga privatliv känns som klichéer och jag tröttnar snabbt på dem.

Däremot är von Bernuth bra på att beskriva hur poliserna tänker om sitt arbete. Hon låter mig verkligen komma in under huden på Mona Seiler och hennes kollega David Gerulaitis. Jag får följa deras tankar och känslor om utredningen, hur de funderar fram och tillbaka, väger olika argument och oroar sig över att de ska ha fel. Jag inser hur svårt polisarbetet är, hur lätt det är att ledas vilse i en utredning. Det är spännande.

von Bernuth får också pluspoäng för skildringen av de människor som poliserna möter i sin utredning. Pluspoäng blir det även för porträttet av den skyldige. Då blev du tyst är en djupstudie av en seriemördares utveckling. Men den som hoppas på att få ett svar på varför en person blir seriemördare lär bli besviken. Några sådana svar ger inte von Bernuth.

Bokens största svaghet är språket. Jag tycker inte om von Bernuths sätt att formulera sig. Det är lite klumpigt, amatörmässigt. Hon tillhör den typen av författare som måste lägga in ett par mord och en polisutredning för att bli läsvärd.

Sammanfattningsvis är Då blev du tyst en ganska ordinär deckare. Men den har en del kvaliteter. Särskilt intressanta var kopplingarna till Tysklands historia. Jag kan tänka mig att läsa mer av von Bernuth.

Om jag hittar något. von Bernuth har skrivit fyra böcker och samtliga har översatts till svenska. Men när jag letar runt på den ordinarie näthandeln hittar jag bara en inbunden upplaga av Då blev du tyst. De övriga böckerna finns bara på tyska.

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven år 2007
Sidantal: 377
ISBN 9789185625505

Betyg: 3 out of 5 stars

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Neurotic Kitten / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | 1 kommentar | Etiketter: 1900-tal, Betyg 3, mona seiler, nutidshistoria, serie, seriemördare, tyskland

Men till slut blev jag klar med Vålnader av Joe Hill, efter kanske ett år av stötvis läsande. Antagligen bidrog också den varierande kvalitén till att jag inte plockade upp den alls periodvis.

Vålnader innehåller 15 noveller varav den sista är en längre novell om 60 sidor. Vissa av novellerna är klassiska skräcknoveller och de tycker jag är minst bra. Dem läser jag med tålamod och hastighet för att komma vidare till något förhoppningsvis bättre.

Och bättre finns det sannerligen också. Så sjukt skumma berättelser där Hill skickligt lyckas få mig att på kort tid acceptera helt absurda saker. Som novellen Uppblåsbare Art om pojken som har en bästis som har en genetisk defekt och föddes uppblåsbar. Det ställer förstås till med en hel del problem. Art är extremt känslig och bär alltid med sig ett reparationskit för cykeldäck om det skulle råka gå hål på hans kropp. Och det sjuka är att jag tror på det fullt ut! Riktigt riktigt bra!

Mysig är novellen I biosalongens mörker om ett olyckligt spöke på en gammeldags biograf. Novellen Min faders mask är psykadeliskt rubbad men intressant och fängslande. Och när jag kommer till slutet av den sista långa novellen Morris papplabyrint så vet jag inte längre varför jag haft invändningar tidigare. Efter Morris vill jag bara läsa mer, men då är det ju slut.

Morris papplabirynt är för övrigt värd ett särskilt omnämnande. Jag tänker faktiskt inte säga så mycket om handlingen eftersom det är lätt att snabbt spoila den, men väldigt läsvärd tycker jag. Och har du inte lust att läsa hela samlingen så ta en halvtimme, gå in på närmaste bibliotek som har Vålnader inne och sätt dig ner en stund och läs åtminstone novellen om Morris.

Betyget blir svårt. Vissa noveller är solklara tvåor, andra treor, vissa fyror och Morris en femma. Det får bli en stark trea som kompromiss, men med kommentaren att vissa noveller är synnerligen läsvärda.

384 sidor
Utgivningsår Sverige: 2008
Utgivningsår USA: 2005
Originaltitel: 20th Century Ghosts
Översättning: Gabriel Setterborg

Av Joe Hill har jag även läst En hjärtformad ask.

Andra om samma: Hieronymus på Den döda zonen håller också Art kär, Bookofmiri tyckte också att det tog sig mot slutet,

Norstedts gav ut den.

Konsten att vara otrogen på Facebook av Gunilla Bergensten kommer ut den 8 september på Forum bokförlag. Jag har läst ett manus som Boktipset.se skickade och recenserar den därför redan nu. Tidigare har Bergensten skrivit Familjens projektledare säger upp sig och När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig (och yngre) och nu debuterar hon som skönlitterär författare.  Jag läser också hennes blogg som du hittar här.

Konsten att vara otrogen på Facebook handlar om Tove som får åka ambulans till Östra sjukhuset efter en rejäl panikattack och inser att hon inte kan fortsätta att jobba så mycket som hon gör. Istället låter hon sin man Fredrik övertyga henne om att flytta från Göteborg till Varberg och frilansa så där lite lagom. I Varberg ska de få en ny start och kanske äntligen den familj som de kämpat länge för att få. Toves sociala liv kommer mer och mer att utspela sig på Facebook där en fyndig statusrad är enormt viktig och kan ge henne rejäl prestationsångest.

Genom Facebook lyckas Tove hålla kontakten med vännerna Tess och Sanna, trots att hon sällan hinner till Göteborg för att träffa dem. Ibland frilansar hon på sitt gamla jobb och träffar då även Sannas före detta Anders. Aktiva i diskussionerna på nätet är också Tess man Jonas som är bäste vän med Toves man. En dag får hon kontakt med sin gamla kärlek som hon aldrig riktigt kunnat glömma. En Facebooks-flirt utvecklas till en flirt i verkliga livet och Tove vet inte riktigt hur hon ska bete sig. Även kompisen Sanna flirtar vilt med den mystiske Kim, som visar sig vara en helt annan än hon trott. En händelserik och rapp historia med både kärlek och vänskap drar igång.

Gunilla Bergensten skriver lättsamt och roligt, men det är ingen ytlig bok och kritiken mot vårt uppkopplade och samtidigt frånvarande liv där alla egentligen verkar vara ganska olyckliga. Bra chick.lit på svenska, med trevliga personer och riktiga, många gånger viktiga problem. Kanske lite väl trevande ibland, men historien är ändå riktigt bra. Jag gillar att varje kapitel inleds med ett gäng statusrader, med tillhörande kommentarer och “tummen upp” och inser det absurda i livet vi lever.