http://www.bokbloggar.nu Thu, 18 Mar 2010 01:19:31 +0000 http://backend.userland.com/rss092 en [1]A passion for books : a book lover's treasury of stories, essays, humor, lore, and lists on collecting, reading, borrowing, lending, caring for, and appreciating booksav Harold Rabinowitz [2]The anatomy of bibliomaniaav Holbrook Jackson [3] A Book Addict's Treasuryav Lynda Murphy [4]Ex Libris: Confessions of a Common Readerav Anne FadimanHar tagit en paus i bokinköpen nu. Planen är väl lite att faktiskt läsa fler böcker än jag får hem och jag kan, kanske, anse att jag har tillräckligt med olästa böcker för att klara mig ett tag framöver... ett bra tillfälle att börja på kategoriseringen av alla de där böckerna i önskelistan tänker jag ;-) [1] http://1.bp.blogspot.com/_HWGb_modQYA/S6FygspjKyI/AAAAAAAABZg/FD_fpOpQrgE/s1600-h/a+passion+for+books.jpg [2] http://1.bp.blogspot.com/_HWGb_modQYA/S6F3JBZFVkI/AAAAAAAABaA/BZud2SeRamk/s1600-h/bibliomania.jpg [3] http://3.bp.blogspot.com/_HWGb_modQYA/S6F1qyX4S5I/AAAAAAAABZw/6suEgrdMiJ8/s1600-h/book+addict.jpg [4] http://4.bp.blogspot.com/_HWGb_modQYA/S6F32sV-peI/AAAAAAAABaI/8PvBttUejrA/s1600-h/ex+libris.jpg http://boktrad.blogspot.com/2010/03/books-about-books.html Den 15 september 2002 träffar fotografen Stefan Bladh familjen Kaplan för första gången. De bor under en motorväg i Istanbul. Han beslutar sig för att fotografera familjen. Det är början på ett projekt som i viss mån pågår fortfarande. Det hela började som en skoluppgift. Bladh och hans klasskamrater från Biskops Arnö skulle tillbringa en tid i Turkiet för att göra en skoluppgift.Han visste inte då att han skulle komma att åka tillbaks dit under sex års tid. Familjen Kaplan består av pappa Hüseyin, mamma Ayse samt nio barn. Man lever på att tigga, samla elkablar samt gatuförsäljning. Ibland bor man utomhus med ett par stora mattor som underlag, ibland lyckas man skaffa husrum i något halvt nerrasat hus. Bladh närmar sig familjen med en slags självklarhet, så som människa möter människa. Han väjer inte för smutsen och eländet men han romantiserar inte eller tycker synd om. När sonen Aliye har blivit påkörd av en bil tar han ett porträtt av pojken. En bild som visar vilka svåra förhållanden man lever under men som också visar på ett hopp, ”vi ger inte upp”. Pojken med skrapsår i ansiktet och fläskläpp är så långt från tavlan Det gråtande barnet man kan komma. Det finns ett lugn i bilderna, ett ibland nästan överjordiskt lugn. Ändå är det vardagen som beskrivs, men det man saknar i materiella ägodelar verkar man ha vunnit i tid. Man lagar mat tillsammans, man sitter och pratar med vänner. Ändå förstår man att de lever ett oerhört slitsamt liv, ofta bortmotade från sina lägerplatser, slagna av polisen när de försöker sälja små paket med pappersnäsdukar. Familjen är starkt troende muslimer. Man bekänner sig till en religiös grupp som kallas Alviter. Pappa Hüseyin pratar om sin religion: Det är hos människorna problemet ligger eftersom de lever i blindhet och har förlorat sin kärlek och solidaritet i jakten på materiella ting. Långt före vår tid hade människorna insikter som nu har gått förlorade. Vi beter oss mer och mer som apor. Vi måste bli människor igen. Bladh har åstadkommit en inträngande skildring av en värld de flesta av oss inte hade en aning om att den existerade bara runt knuten från lyxhotellen i Turkiets största stad. Hans bilder är gjorda i en klassisk reportagestil, man kommer att tänka på amerikanen Eugene Richards. Bokens utförande är väl värt att berätta om. Ett elegant svartvitt tryck med tre tryckomgångar, ett så kallat triplextryck gör att bilderna nästan har det ursprungliga fotografiets uttryckskraft. Man kanske skulle kunna ifrågasätta den vackert linneklädda boken som skildrar fattigdom och elände. Men jag tycker tvärtom att man inte får spilla någon möda för att på ett så tilltalande sätt som möjligt berätta historien om familjen Kaplan. Det är dom värda. Och det är Stefan Bladhs bilder värda. Similar Posts: Jag vill veta mer! [1] Solsken som dödar. [2] Fotografiska iakttagelser av gatans teater [3] En kärleksförklaring till Havanna [4] Åttio mil till Sankt Jakobs grav. [5] [1] http://dagensbok.com/2009/03/22/elin-berge-drottninglandet/ [2] http://dagensbok.com/2010/01/13/johan-bavman-i-skuggan-av-solen/ [3] http://dagensbok.com/2010/03/02/per-englund-life-geos-on/ [4] http://dagensbok.com/2001/09/12/antonio-jose-ponte-eva-bjorklund-och-anders-rising-havanna-rummet-och-sjalen/ [5] http://dagensbok.com/2009/06/12/ake-mokvist-el-camino/ http://feeds.dagensbok.com/~r/dagensbok-recensioner/~3/fBfv6arVfck/ [1]Om man vill veta något om sport, så kan man fråga Magnus Sjöberg [2]. Magnus kan inte bara en massa saker om sport, utan även om musik. Här kommer Magnus lista på bästa gubbrockarna.Gubbrock är ju ett relativt begrepp. Jag har valt att inte göra någon som helst definition, utan bara gå på magkänsla. Naturligtvis kommer det att medföra att en del av skivorna inte alls kan tyckas höra hemma här. Men varför inte?Utan inbördes ordning:Traveling Wilburys [3] – Traveling Wilburys vol. 1Visst kan jag ju tycka att det finns låtar och delar av låtar som är rätt grå och träiga på den här skivan, men man kan heller inte sticka under stol med att det är gubbrockens supergrupp, gubbrockens själva essens. Skivan som dessutom göt liv i deras respektive karriärer. Roy Orbison, Bob Dylan, George Harrison, Tom Petty och Jeff Lynne. Och det är ju faktiskt kul att höra att de har kul tillsammans: alla sitter ju inne med personligheter som kunde vara oigenomträngligt benhårt gravallvarliga. Men här finns ju Handle with Care och End of the Line.Chris Rea – The Road to Hell [4]Chris Rea har låtit lite olika genom åren. Som i Fool – If You Think it's Over, som lika gärna kunnat vara ledmotiv i en romantisk komedi på sjuttiotalet, uppe där tillsammans med Barry Manilow. On the Beach, och en video med en i ljus bomull klädd Chris som slappar med sin gitarr under skuggan vid en solig strand till semestertoner. Fast det är den bluesdominerande The Road to Hell som får representera honom. Just för att gubbluesrocken fick ett attraktivt attribut.Bill Wyman – Bill Wyman Det är ju frågan om man kan kalla det för ett rockalbum. Men det måste vara med, jag vill ha den med, dels på grund av att Bill Wyman måste vara representerad på en sån här lista, bl.a. för sitt gamla medlemskap i Rolling Stones (dessutom sju år äldre än Mick och Keith) och för att skivan är bra. Fast den lider lite av åttiotalsarrangemangen, så att man riskerar att gå vilse i ljuden utan att finna låtarna. Men Nuclear Reaction, A New Fashion och Rio de Janeiro var faktiskt storheter i sig för snart trettio år sedan. Och så finns ju (Si Si) Je Suis an Rock Star [5]. Ja, jösses... Steve Forbert – Streets of this Town [6]Steve Forberts musik har ofta drag av allt det där som gör gubbrocken till gubbrock till skillnad från singer-songwriter- och countryrock. Streets of this town är väl egentligen kanske mycket av det senare, men det är här man får höra Mexico. I mitt tycke ett av Forberts starkaste stunder. Fast titellåten leker man inte med heller.Dire Straits – Love over Gold [7]Jag tycker att Dire Straits, eller bara Mark Knopfler, bör vara med när man diskuterar gubbrock, utan tvekan. Och jag skulle gärna lista Brothers in Arms, för det är egentligen en bättre representant. För genren, för Dire Straits. Men jag måste helt enkelt välja Love over Gold. Här finns Private Investigations, som var en av mina nallebjörnar under tonåren, en av de artefakter man kunde krypa undan med och bara fly världen, om än bara för sex minuter och fyrtiosex sekunder. Sammantaget episk och snygg utan alltför många omotiverade utflykter, fjortonminuterslåtar till trots. Alltid en kär gammal vän att träffa igen, även om vi kanske inte har så mycket gemensamt längre.Utöver ovan nämnda skivor vill jag ju naturligvis också nämna Nick Lowe, John Hiatt, John Fogerty, medlemmarna i Traveling Wilburys som soloartister, vissa saker av Springsteen, några av Clapton och alla andra som inte får plats. Men dock. [1] http://2.bp.blogspot.com/_vvnfdxmGoh0/S6Ez_VUxYqI/AAAAAAAACco/BiGbMrEDEms/s1600-h/magnus.jpg [2] http://elinochsiska.blogspot.com/2010/02/5-otroligt-intellektuella.html [3] http://www.youtube.com/watch?v=DQ89HHSq9b8 [4] http://www.youtube.com/watch?v=abZlWqVeLzg [5] http://www.youtube.com/watch?v=ZYHZUlf_z6o [6] http://www.youtube.com/watch?v=33hRaihRo_8 [7] http://www.youtube.com/watch?v=FF3e5_k_I-w http://elinochsiska.blogspot.com/2010/03/basta-gubbrocken-enligt-magnus-sjoberg.html [1] [2]pic: happinessinbed.com [3]Ni vet när man om kvällskvisten ska läsa sig några kapitel till sömns. Man hinner sällan många rader förrän blodet vandrat ned från händerna och fingrarna blivit lika kalla som en vinterdag utan vantar. Nu finns lösningen. Denna filt har vadderade ärmar, med en liten öppning för just pekfingertoppen för att du lätt ska kunna bläddra vidare – varmt och skönt!The sleeved blanket. "Because it's really, really annoying to have cold arms when reading in bed."_EllenDela [4]_____________________________________________________________________________________ [1] http://2.bp.blogspot.com/_-2zRuQYJDTs/S6ES_wSPZtI/AAAAAAAAATM/ATaQknxX808/s1600-h/image5.jpg [2] http://3.bp.blogspot.com/_-2zRuQYJDTs/S6ES_PcDyaI/AAAAAAAAATE/gG6lpbQf5Zo/s1600-h/image1.jpg [3] http://www.happinessinbed.com/ [4] http://www.facebook.com/sharer.php http://owlit.blogspot.com/2010/03/pic-happinessinbed.html Den hyfsat nykläckta bokbloggen Owlit [1] utsågs nyligen till favvoblogg av tidningen Vi Läser [2] och fast jag upplever mig själv som hyfsat uppdaterad om vad som händer i bokbloggarsammanhang så var den helt ny för mig. En snygg blogg om böcker, inte helt vanligt, som dessutom varvar recensioner med annat. Det kan annars lätt bli lite stabbigt om ens smak inte är perfekt matchad med bloggarens när en blogg är väldigt recensionsintensiv. Owlit uppmanar sina läsare att fotografera sina bokhyllor och dela med sig av bilderna. De skriver om bokrelaterade evenemang runt om i landet, visar fantastisk bokkonst och snygga omslag. Det är genuin bokentusiasm, presenterad på bästa sätt. Personerna bakom heter Frida och Ellen och kommer båda från Förlagsutbildningen i Lund. Andra bloggar om: bloggar [3], Bokbloggar [4], länkkärlek [5] [1] http://owlit.blogspot.com/ [2] http://vilaser.se/ [3] http://bloggar.se/om/bloggar [4] http://bloggar.se/om/Bokbloggar [5] http://bloggar.se/om/lnkkrlek http://milkbartoilet.se/owlit/ Är det något jag varit snål med under mina bloggår så är det kärleken, den till andra bloggar. Jag älskar bloggar och läser en sjutusans massa av dem. Men, så gniden är jag, att jag inte ens kostar på mig att ha en bloggrulle. En kompis myntade begreppet bloggonsdag och började själv öppna upp sig för att visa världen vad hon gillar. Sympatiskt, tycker jag och sitter ändå och surar på kammaren. Jag vill bli bättre på det här. Det finns så mycket tråkigheter där ute [1] att vi behöver lite kärlek och omtanke en vanlig trist onsdag för att tina upp alla stenhjärtan. Andra bloggar om: bloggar [2], länkkärlek [3] [1] http://konkretide.se/index.php/2010/03/taskiga-kommentarer-pa-natet/ [2] http://bloggar.se/om/bloggar [3] http://bloggar.se/om/lnkkrlek http://milkbartoilet.se/dags-att-sprida-lite-karlek/ Egentligen sitter jag och skriver på två långa blogginlägg, men det ena blir inte tillräckligt argt, och det andra får jag inte till knorren på, så nu lämnar jag dem därhän för ett litet tag. Här kommer i stället en bild av den post-it där jag noterat vilka böcker jag fastnat för under den sista dryga veckans luppläsning av bokbloggar. Alltid är det väl nån som känner sig träffad. Eller hedrad. Eller utpekad. Eller nåt. [1] [1] http://4.bp.blogspot.com/_UaEpZSpAUxA/S6FMCNU4hBI/AAAAAAAAAXc/UxyfQNcov4g/s1600-h/postitmars10.png http://ombockersomjaghunnitlasa.blogspot.com/2010/03/veckans-dammsugare.html [1]För en evighet sen (nåja [2]) läste jag ut Lionel Shrivers ”Dubbelfel” [3] och jag vet ju att ni har suttit som på nålar för att få höra mitt omdöme. Här kommer det: Jag tillhör den skara läsare som skummade igenom snookerpartierna i ”Dagen efter” [4]. I ”Dubbelfel” är det en hel del tennis. Hjälten och hjältinnan spelar nämligen tennis på proffsnivå och en stor del av deras äktenskap är en enda tävling. Men jag ska erkänna att jag inte läste matchreferaten i ”Dubbelfel” så noga heller. Det fanns annat som jag fokuserade på. I bokens inledning befinner sig hjältinnan Willy Novinsky några hundra rankingplaceringar högre än hjälten Eric Oberdorf, men det där ändras allt efterhand. Willy och Eric träffas på en tennisbana, spelar tennis på sina dejter, gifter sig på en tennisbana, tennis är deras liv. Framförallt Willys liv. Willy sliter som ett djur för att kunna leva på sin hobby. Visst är tennisen viktig för Eric också, men han ser på tennisen som en möjlig karriär under några år, det är inte hans allt. Och jag upplever att det är Willy som har svårt att acceptera att Eric blir bättre och bättre. Det här är ett mycket försonande drag hos Eric och någonting som gör att jag har svårt att sympatisera med Willy, ur vems perspektiv vi får höra historien. Å andra sidan kan jag känna igen vissa drag i mig själv, hur ogärna jag än vill erkänna det, och det bidrar väl också till min motvilja till Willy. Jag skrev här ovan att jag inte läste sidorna som handlade om tennis så noga, men det här är som ni nog har förstått inte en roman om tennis i första hand, utan en skildring av ett förhållande av en typ som jag tror är mer vanlig i verkligheten än man skulle tro om man bara tittade på hur representerad den är i litteraturen. ”Dubbelfel” är en kärleksroman, men det är en annorlunda kärleksroman, för vi får följa ett pars uppgång och fall och fy, så smärtsamt det är emellanåt! Shriver är så himla skicklig på att berätta historier om relationer, i ”Vi måste prata om Kevin” [5] relationen mellan mamma och son, i ”Dagen efter” relationen mellan en kvinna och två män. Jag gillar hennes språk också, det är avskalat, men ändå målande. Alltså: hon behöver inte gå loss i adjektivbonanza för att man fatta känslan. Hon är rak, beskriver nyktert, på pricken. Jag är väldigt förtjust i det. Men, som sagt, hjärtat skrynklas på sina ställen. Jag är så himla mycket en sucker för romantiska slut (Hollywood-endings: stråkar, höstlöv och gärna ett regn som klistrar håret i pannan på hjälten i slutkyssen – jag älskar skiten!) och är man ute efter det, bör man kanske inte läsa Shriver. Samtidigt, när jag nu går loss på superlativen, vill jag gärna att ni ska veta att detta inte på något sätt är Shrivers bästa. Det håller jag fortfarande ”Vi måste prata om Kevin” som. Jag hoppas få läsa någonting i samma stil snart igen. Kanske i Shrivers nya [6]? [7] [8] [9] [10] [1] http://www.bokhora.se/blog/recension/2010/03/dubbelfel-lionel-shriver/attachment/dubbelfel-2/ [2] http://www.bokhora.se/blog/salong/mobilt/2010/02/deppigt-pa-kvallskvisten/ [3] http://www.ordfront.se/Bocker/Skonlitteratur/dubbelfel.aspx [4] http://www.bokhora.se/blog/recension/2008/04/dagen-efter-lionel-shriver/ [5] http://www.bokhora.se/blog/recension/2007/08/vi-maste-prata-om-kevin-lionel-shriver-igen/ [6] http://www.bokhora.se/blog/bokaktuellt/forfattare/2010/03/psst/ [7] http://feedads.g.doubleclick.net/~a/SyibXe4X6PtCy5_vcNVrvmCWl28/0/da [8] http://feedads.g.doubleclick.net/~a/SyibXe4X6PtCy5_vcNVrvmCWl28/1/da [9] http://feeds.feedburner.com/~ff/Bokhora?a=9BmTKFkHQOE:aApQSVPjT-M:yIl2AUoC8zA [10] http://feeds.feedburner.com/~ff/Bokhora?a=9BmTKFkHQOE:aApQSVPjT-M:D7DqB2pKExk http://feedproxy.google.com/~r/Bokhora/~3/9BmTKFkHQOE/ Nu har jag  lyssnatpå 2  av böckerna om fyrar [1].  Nattfåk lyssnade jag på för ungefär ett år sedan och nu är Fyrvaktaren av Camilla Läckberg färdiglyssnad. [2] Handlingen utspelar sig och kring Fjällbacka och boken tar vid ett par månader efter att den förra iordningen, Sjöjungfrun avslutades. Erika är mammaledig och hemma med tvillingarna samtidigt som hon blandar sig i de polisutredningar hennes man Patrik arbetar med. Patrik och de andra poliserna i Tanumshede brottas med en mordutredning där en tillsynes ordentlig man blivit skjuten till döds i sitt hem.      Fyrvaktaren var trevlig medan jag lyssnade på den, men varken historien eller karaktärerna lämnar något större avtryck.  Det är en historia som tar sig an många områden och ibland blir det lite spretigt. Även om jag inte kunde räkna ut hur mordhistorien hängde ihop till 100 % så lyckades den inte motsvara mina förväntningar. Det finns ledtrådar som förbigås på ett så uppenbart sätt att det är givet att dessa kommer få en avgörande betydelse för upplösning.   Nu återstår 2 böcker i serien om fyrar: Fyrväktaren av Anette Winterson och Ann Rosmans Fyrväkatrens dotter. [1] http://ordblogg.xpedition.nu/?p=2691 [2] http://ordblogg.xpedition.nu/wp-content/uploads/Fyrvaktaren-Lckberg3.jpg http://ordblogg.xpedition.nu/?p=2729 ...och andra springande bokälskare.Jag fick senaste numret av Vi Läser i min hand. På sidan 62 - Författarna som laddar upp genom att springa. Här följer vi med Gunnar Ardelius, Torbjörn Flygt och Denise Rudberg ut i spåret. Och i NÄSTA nummer av Vi Läser blir det en exklusiv intervju med allas vår favoritförfattare, som också tycker om att springa, Haruki Murakami. Det ni! http://windupwomen.blogspot.com/2010/03/en-halsning-till-catrin.html I tidningen Vi Läser [1] anklagar en rad författare barnboksförlagen för nymoralism och censur, vilket skapat vidare diskussioner i DN [2] och i bloggvärlden. Bokfolket svarar att ängsliga föräldrar ratar böcker med svordomar, alkohol och andra otäckheter. Ulf Stark valde att uttrycka det hela: “Numera är det väl knappt så att man ens kan publicera en bild av en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig.” Angående svordomar tycker jag att böcker för små barn ska ha ett vårdat språk. Ju mindre text, desto mer övervägt bör varje ord vara. Men det kan vara okej med en svordom om den är noga övervägd och fyller en funktion. Mårten Melin skriver för lite äldre barn och ungdomar och berättar att han ofta får frågan varför han svär i sina böcker [3]. För hans del handlar det om realism. Han skriver om ungdomar och de pratar ju så. Och så är det detta med alkoholen. Är det så hemskt att någon gång nämna alkohol i barnlitteratur kanske man borde börja med att se till att barnen aldrig kommer i kontakt med det i det verkliga livet? bloggar.se: barnböcker [4] censur [5] mårten melin [6] svordomar [7] ulf stark [8] vi läser [9] [1] http://vilaser.se/?p=448 [2] http://www.dn.se/dnbok/svenska-forfattare-kanner-sig-censurerade-1.1062950 [3] http://www.rabensjogren.se/Pa-gang/Bloggar/Raben--Sjogren/Dates/2010/1/Svordomar-och-fin-poesi/ [4] http://bloggar.se/om/barnbcker [5] http://bloggar.se/om/censur [6] http://bloggar.se/om/mrten+melin [7] http://bloggar.se/om/svordomar [8] http://bloggar.se/om/ulf+stark [9] http://bloggar.se/om/vi+lser http://www.barnboksprat.se/2010/03/17/svordomar-och-skit/ [1]Jag har alltid gillat Su Tong, framför allt för att han har en förmåga att beskriva riktigt brutala och groteska händelser och situationer med en blandning av kylig distans och skönhet som gör dem alldeles särskilt obehagliga. Tyvärr måste jag säga att hans senaste romaner inte riktigt når upp till dem han skrev under 1990-talet. Kanske börjar han bli litet trött?I sin senaste roman, Floden och stranden 《河岸》, berättar Su Tong historien om en ung pojke Ku Dongliang, och hans uppväxt under kulturrevolutionen. Ku Dongliangs far har alltid varit en ansedd man och Dongliang har levt ett relativt gott liv. Orsaken till faderns ställning är att han anses vara son till ortens största martyr, en ung kvinna som dog i revolutionens tjänst och efterlämnade ett litet barn på ett barnhem. Det enda sättet att identifiera barnet var via ett fiskformat födelsemärke på ena skinkan, och det är denna tveksamma identifiering som så småningom blir faderns, Ku Wenxuan, fall. Plötsligt sägs det att han inte alls är martyrens son, utan istället avkomma till en pirat. Och som sådan kan han förstås inte vara partitjänsteman.Under det politiska trycket sviktar även äktenskapet, och Dongliangs mamma vänder sig mot både sonen och fadern, som nu får igen för att han i åratal utnyttjat sin ställning och varit otrogen med ett oräkneligt antal kvinnor i staden. Far och son tar så småningom sin tillflykt till en flotta av pråmar, som seglar fram och tillbaka längs floden. Flodfolket och strandmänniskorna föraktar varandra, men flodfolket är mindre nogräknat och mer storsinta än sina landlevande bröder och har inget emot att Ku Wenxuan och Dongliang flyttar in. På pråmen börjar de bägge ett nytt liv där Ku Wenxuan strävar efter att göra bot för sina synder och Dongliang växer upp, blir förälskad och försöker förstå den vansinniga värld han lever i.Floden och stranden vann Man Asia Literary Prize 2009 [2], och eftersom jag inte har läst de andra nominerade böckerna har jag svårt att bedöma om det var rätt val. Själv var jag ganska besviken på romanen. Jag hade väntat mig något mer från Su Tong, en ny vinkling på det gamla ämnet, en renare stil. Istället blev det en ganska lång och omständlig historia som man (jag) tycker sig ha läst förut. Den sexfientliga mamman blir ett slags karikatyr – Wang Gang beskriver den strikta kulturrevolutionära sexualmoralen mycket bättre i English [3] – och jag är oerhört trött på all underlivshumor. Folk som inspekterar varandras rumpor på jakt efter födelsemärken, pinsamma erektioner… Det är väl meningen att det ska vara litet absurt och kul eller visa på det groteska i livet, men det har gjorts många, många gånger förut. Kineserna är väldigt förtjusta i underlivshumor, gärna med inslag av litet kiss och bajs och generande toalettsituationer.Nej, Su Tong, kan du inte skriva som du gjorde förr? I Ris 《米》 eller Mitt liv som kejsare 《我的帝王生涯》? [4] [1] http://1.bp.blogspot.com/_Abgc64T-Gvw/S6FB3qpnLlI/AAAAAAAAAso/3eF-nAVoe_8/s1600-h/Sutongbat.jpg [2] http://www.manasianliteraryprize.org/2009/index.php [3] http://baodaobooks.blogspot.com/2009/07/en-barndom-i-xinjiang-under.html [4] http://4.bp.blogspot.com/_Abgc64T-Gvw/S6FBll1aeAI/AAAAAAAAAsg/VVkn01CQ8lM/s1600-h/riskejsare.jpg http://baodaobooks.blogspot.com/2010/03/floden-och-stranden.html Tre generationer koreografer från Cullbergbaletten [1] presenterar var sitt verk. Det är ånyo danskväll på Gävle Teater. Först ut är Mats Eks Hon var svart från 1995. I koreografin känner jag ett berättandes magi, i par rör de sig över scenen, rör sig upp och ned i den stora grå trappan, rör sig mellan varandra, kring varandra, med varandra. Rör sig en Willy Wonka-figur i tåspetsskor över scenen. [2]Här är älskogsglädje och skakiga lemmar blandat med mystiskt kringålande örngott. Sittandes allra längst fram hör jag andningen, inser att den också är ett verk av koreografen. Jag är ett med dansen, totalt fokuserad. Förundras av de starka smidiga kropparna. Det är oerhört sammansatt och genomarbetat utan att vara överkontrollerat. Här finns magi! Här finns lek!Sedan är det dags för Alexander Ekmans verk, 40 m under, från 2010. Här möter vi på storbildsduk, för det är filmad dans, ett gäng utflippade forskare i vita rockar. [3]Efter visselpipans ljud dansar de vid och med varsitt bord, eller hamrar på det i takt eller otakt. Man och kvinna möts i rum, klurig scen utspelas med tillhörande textremsa som ger röst åt gesterna. Allvar och skratt i kombination. Detta är föreställningens mest underhållande stycke, en arbetsplats gone mad.Kvällen avslutas med Negro con Flores, Johan Ingers verk från 2005. Fem dansare och skarpt nästintill migränframkallande ljus bygger en scen, eller är det drömbilder som spelas fram? Det är modernt i både musik, uttryck och kläder. Formationer bildas av dansarna när inte egna avsnitt framförs. Detta verk påminner mest om de jag såg under hösten.Mitt kvarstående intryck ett par timmar efter föreställningen är att äldst är bäst. Det första stycket var det som fångade mig mest och framkallade ungefär samma känsla som t ex Le Cirque Invisible, Victoria Chaplins fantastiska skapelse som överraskar på de mest märkliga vis. Men de tre akterna bjöd tillsammans på fantastisk dans! Det är en ynnest att få ta del av detta i min egen stad. [4]En bonus var att se dansarna, när ridån oväntat går upp en sista gång efter en lång stunds applåder, nyfiket undersöka den stora fruktkorg som gavs istället för blommor. Ett brott mot scennärvaron gör att de kommer ännu ett stycke närmare. Bilderna är lånade från Cullbergbalettens hemsida. [1] http://www.cullbergbaletten.se/ [2] http://1.bp.blogspot.com/_uHL4nZ8u4TA/S6FKBGJZJWI/AAAAAAAABvE/Uru80SuavA0/s1600-h/ek_saar_svart_g0b5758.jpg [3] http://2.bp.blogspot.com/_uHL4nZ8u4TA/S6FKZy-ruPI/AAAAAAAABvM/1p2dkknc-KU/s1600-h/Filmbild+liten.jpg [4] http://2.bp.blogspot.com/_uHL4nZ8u4TA/S6FKqGYu7GI/AAAAAAAABvU/QsnQUmK9-cY/s1600-h/ek_saar_svart_t5e3755.jpg http://feedproxy.google.com/~r/HermiaSays/~3/PfEIDa--Wtw/tre-danser-av-cullbergbaletten.html [1]Ny sida av Rasmus Grans As small as a world and as large as alone, som jag är med och skriver, är uppe - klicka och läs. [2] [1] http://2.bp.blogspot.com/_oMHHnTtfGRk/S6E9_8lnncI/AAAAAAAAB3Y/j3gqRoSTGFE/s1600-h/asaaw44.jpg [2] http://www.asfaltpress.com/tryck/2010/03/17/as-small-as-a-world-and-as-large-as-alone-page-44/ http://buttertarordet.blogspot.com/2010/03/44.html Är det här [1]  något slags skämt? (Älskar Ulf Starks slutkommentar!) För några år sedan var det vi som förfasade oss/skrattade åt amerikanarna som  krävde att Max skulle ha kläder på sig och inte vara naken/med endast blöja om böckerna skulle ges ut i USA. And look where we are heading now! Jag behövs verkligen i bokbranschen... [1] http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/forfattare-kanner-sig-censurerade_4436275.svd http://hekate.bloggagratis.se/2010/03/17/2699665-forsta-april-ar-om-tva-veckor/