Bokbloggar . nu

Bokustoppen vecka 9

Paperback Lover — Wed, 10 Mar 2010 06:00:00 +0000

Sheila O'Flanagans Syskonkärlek blev ny etta på Bokustoppen vecka 9. Jag har bara läst en av hennes böcker (Bad behaviour) och även om jag gillade den så är det högst otroligt att jag kommer att läsa den här boken i år. Men jag får väl välja någon av alla andra titlar istället då!

vecka 9

Syskonkärlek av Sheila O'Flanagan
Äppeldalen av Deborah Smith
Shutter Island/Patient 67 av Dennis Lehane
Skynda att älska av Alex Schulman
Snabba cash av Jens Lapidus
Lyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda
Anonyma skoälskares klubb av Beth Harbison
Och världen skälvde av Ayn Rand
Sigrids hemlighet av Karin Wahlberg
~~Aldrig fucka upp av Jens Lapidus~~

Paula håller i utmaningen Bokustoppen.

Bryggan – webbdeckare skriven av Karin Wahlberg

Annika — Wed, 10 Mar 2010 05:10:57 +0000

Är du duktig på att lista ut vem mördaren är? Är du sugen på att vinna 10.000 kronor samt en biroll i i Karin Wahlbergs nästa roman? Då är Deckarkampen någonting för dig. Bryggan är en webbdeckare som har kommit till genom ett samarbete mellan Lokaldelen.se och Karin Wahlberg. För att komma igång klickar du på [...]

Svart sorti

Kerstin — Wed, 10 Mar 2010 05:00:00 +0000

Titel: Svart sorti

Författare: Giles Blunt

Antal sidor: 287

Förlag: Bonnier pocket, inbunden (biblioteksutgåva)

Betyg: 3 av 5

Owen och hans farbror Max reser en sommar runt i USA i en stor husbil. Dock är det inte någon vanlig semester utan Max och Owen stjäl från rika republikaner. Ett annat kriminellt gäng är dom dock i hälarna eftersom dom vill ta del av bytet.

Giles Blunt har tidigare skrivit kriminalromaner med polisen John Cardinal i huvudrollen, men detta är en helt fristående bok. Man får följa Max och Owen, och trots att de är kriminella så känner man sympatier med dem.

Boken slutar dramatiskt, med en öppning för en fortsättning.

Thomas H Johnsson ”en till blues från landskrona”

Tommy Arvidson — Tue, 09 Mar 2010 23:01:44 +0000

Bergh och Johnsson gjorde för tre år sedan boken en blues från Landskrona. Nu fortsätter de berättelsen. Då skildrade Johnsson människorna, de som präglar staden. I den nya boken blir han mer personlig. Människorna har försvunnit, de skymtar till ibland. Det är en sorgsen bok, Johnsson söker upp platser som betytt mycket för honom. Det är som om han måste muta in vissa platser på nytt. Platser där han har upplevt något. Kanske med kvinnan som nu endast är en bild på en tröja som hänger på tork i en tvättstuga.
Det är min tolkning av hans bilder. Hans skildring av Landskrona har en saknad i sig, kanske längtan efter någon, eller kanske längtan efter en annan tid som nu är passerad och aldrig kommer tillbaks. För det är ju det märkliga med kameran, vi trycker på knappen och avbildar en tid som vi aldrig kan få tillbaks. Det är naturligtvis vanskligt att tolka in alltför mycket i en serie svartvita fotografier, men Thomas H Johnssons bilder inbjuder till att fantasin får luft under vingarna. Jag upplever naturligtvis bilderna utifrån mina minnen och erfarenheter. Bilderna är inte på något sätt inställsamma eller vackra, men de känns sanna och visst är det Landskrona, den lilla staden vid sundet som skildras. Det kan man vara säker på trots att det enda kännemärket som skymtar fram är vattentornet som en liten prick i bakgrunden på en av bilderna. Småstadskänslan, det är den vi upplever.

Jonas Bergh är en skrönornas man. Han berättar minnen från Borstahusen och Landskrona och Madrid eller Salzburg. Men allt han berättar om landar i Landskrona, barndomsstaden som han aldrig kan slita banden med trots otaliga försök.

”Man kan låsa ytterdörren och ändå inte vara klar.
Man kan ha glömt en BoIS-halsduk.
Man kan ha glömt hur kall vinden är i maj högst upp i vattentornet.
Man kan ha glömt allt du kan se.
Och allt du kan göra.
Man kan ha en ryggsäck med ett kraftigt rep och man tar på sig kraftiga handskar och halar sej ner, landar säkert vid vattenranden, tar sin fru i handen, ser döttrarna vara änglar i sanden.
Man kan komma söderifrån, se vindkraftverken mot en klarblå himmel, se korna beta vid ådeltat.
Man kan känna glädjen: att vara hemma.”

Med samma fermitet som han hyllar den lilla staden kan han också spy galla över Sverigedemokraterna som har ett starkt näste i Landskrona.
Jag tror att man skulle kunna ha den här boken som en slags guide till Landskrona. Man skulle inte hitta, och man skulle inte få mycket fakta men man skulle lära känna stadens själ.

owlit 2010-03-10 00:00:00

owlit — Tue, 09 Mar 2010 23:00:00 +0000

DEJAVU. Har du förgäves sprungit ut och in på antikvariat i jakt efter en bok som inte längre finns i tryck? Kanske har den nu återuppstått? Författarförbundet uppmanar nämligen författare att överta rättigheterna till de böcker som förlagen anser olönsamma och istället ge ut dem via SVFFs egen print-on-demand tjänst Dejavu. En tjänst för läsare att på nytt kunna köpa de böcker som de förgäves sökt efter. Och likaså en tjänst för författare att kunna återutge de böcker som förlaget gett upp på eller helt enkelt inte har möjlighet att ge ut.

Ett fyrtiotal författare har redan valt att använda Dejavu – en av dessa är Erik R. Lindström. Hans barnbok om räven Smirre kom ut på Opal Förlag 1993. Boken gavs ut i en upplaga och trots fina recensioner tog det 10 år innan den sålde slut. Förlaget hade rätten att trycka ytterligare en upplaga, men då de valde att avstå gick utgivningsrättigheterna tillbaka till Erik. I höstas fick Erik nys om Författarförbundets initiativ och har valt att ge Smirre nytt liv.

Vad tycker du om Dejavu som Författarförbundets initiativ?
Jag tycker att det är ett bra initiativ för att ge böcker ett längre liv än vad de har idag. Fördelarna för mig som författare är nog mest rent ekonomiska: möjligheten att den arbetsinsats jag lagt ner på att skriva boken eventuellt kan ge några kronor till.

Det har inte klingat helt bra i förlagens öron och några har öppet uttryckt sin kritik gentemot tjänsten. Detta eftersom Författarförbundet finns till för att reglera avtal mellan författare och förlag, och ofta ligger i förhandling med förlagen. Nu när SVFF själva ger ut böcker blir de en konkurrent till förlagen. SVFF har avvisat detta och understryker att Dejavu är en "servicetjänst" och inte ett förlag.

Vad är den största skillnaden mellan Dejavu och ett vanligt förlag? och ser du dem som konkurrenter eller som ett komplement?
Eftersom de ger ut böcker som andra förlag anser olönsamma är de knappast konkurrenter. Snarare konkurrerar de väl med antikvariaten. De är ett gott komplement för den som letat länge efter ett fräscht exemplar av en utgången bok.

Oavsett om boken kommer finns ute för försäljning så står inte Dejavu för marknadsföringen. De lasset som ett förlag normalt bistår med läggs på författaren själv.

Blir det svårare att nå ut en med en bok om författaren måste marknadsföra den själv - eller kan du se fördelar med det?
Jag säljer redan idag mina böcker själv på julmarknader, via min hemsida www.viltfakta.se etc. och skulle tro att det även kommer att bli så som nyutgåvan av Smirre kommer att nå sina läsare. Jag ser inga fördelar med att marknadsföra egna böcker. De sociala spärrarna mot mot att tala väl om det man gjort själv sitter djupt. "Eget beröm luktar illa", sjöng man som barn om någon visade att han var glad över en prestation. Men jag har inte mycket till val.

Vill du läsa Erik R. Lindström bok om Räven Smirre går det fint att göra här eller vänta tills du kan köpa ett nytryckt exemplar!

_Ellen
Dela
_____________________________________________________________________________________

När utsidan räknas

Vixxtoria — Tue, 09 Mar 2010 22:19:00 +0000

Jag föreställer mig att de flesta författare själva bestämmer titeln på sina böcker. De dealar kanske lite med förlaget om något verkar för osäljbart, för fram lite argument för sitt förslag, och måste kanske, kanske tänka om ibland. Men jag tänker mig alltså att de i huvudsak har något med titeln att göra. Och att de därmed har tänkt att titeln ska säga något om vad som finns innanför pärmarna, och om tolkningen av detta.

Men vid översättningar kan vad som helst hända. Calliope rapporterar till exempel om en författarträff med Johan Theorin, och berättar att Theorins debut Skumtimmen kallas för Öland på tyska. Och tja, konnotationerna kring ordet "skumtimme" är nog lite svårt att få med i översättningen, men man funderar onekligen på vad Theorins uppföljare Nattfåk ska heta (vilket Calliope också nämner). (Ölands påhittade nordöstra udde funderar jag på.)

Jag läste nyss en bok av Erlend Loe som heter Gör vad du vill. En lite uppkäftig titel som fick mig att genom mer än halva boken tro att det skulle vara nån slags carpe diem-uppgörelse med etablissemangets förväntningar (här gestaltat som fadersuppror). Den läsningen gick inte riktigt ihop med det förtvivlade tonårsjagets Julies självmordsförsök som efterspel till den flygplansolycka som utplånat hela hennes välartade, välutbildade, rika familj.

Men halvvägs in i läsningen sneglar jag på originalets titel. Muleum står det. Obegripligt, tänker jag. Vilket konstigt ord. Vad kan det betyda på norska? Strax ger romanen mig svaret. I Julie familj – på den tiden hon hade en familj – användes ordet "muleum" i stället för "museum". Ett familjeinternt skämt, en terminologi obegriplig för utomstående. Och så fort jag läst detta blev hela romanbygget begripligt. Denna bok, så uppenbart fylld av sorg, av en ung flicka som försökte lära sig leva inte bara med ansvaret att plötsligt få göra vad hon ville med sitt liv, utan framför allt att göra detta utan de människor hon älskar mest – den är en enda lång insikt om att det finns vissa saker som oåterkalleligt försvinner när någon dör.

Det finns inte en enda människa på jorden som förstår vad Julie menar när hon använder "muleum". Hon är alldeles ensam om detta begrepp och dess betydelse. Själva ordet symboliserar den förlust hon varit med om, de minnen och den erfarenhet som hon och hennes familj tillsammans byggt upp. (Sen tycker jag att slutet blir lite för happy när Julie får en dotter och deklararer att det första ord hon ska lära henne är "Muleum", så att Julie åter får en familjegemenskap, och att begreppet lever vidare.) Men jag förstår inte varför titeln ändrades. Muleum är precis lika begripligt eller obegripligt på svenska och norska. Hur tänkte man här?

Titelproblemet påminner mig också om då jag förra året såg vad Arnaldur Inri∂asons bok Frostnätter heter på engelska, nämligen Hypothermia. Det låter ju som en fantasieggande titel, onekligen (kanske till och med lite bättre än den svenska?). Här ger emellertid de olika titlarna olika ingångar till deckarhistorien. Frostnätter-titeln sätter fokus på när dödsfallen i boken har skett. Hypothermia-titeln ger ledtrådar till hur de inträffat. Jag tycker kanske personligen att hypothermia-ingången avslöjar lite för mycket lite för tidigt. Lite googlande avslöjar att det isländska originalet heter Har∂skafi, vilket är ett berg på östra Island. Säkert fullt av mystiska kopplingar som går mig förbi.

Nej, det är inte lätt det där med titlar. Men man behöver ju inte nödvändigtvis göra det svårare än vad det är.

P.S. Alla böcker jag skriver om här är riktigt bra!

En till blogg ni bara måste läsa

ord och inga visor — Tue, 09 Mar 2010 22:08:58 +0000

Jag fick lite läst förut och planerar mer av den varan imorgon och på torsdag. Äntligen har jag kommit in i den boken jag först ska läsa ut av de jag håller på med. Sen så! Recensions-rassel i ord och inga visor-landet kan man ju kalla det.

Men det här inlägget är egentligen bara till för att påminna om en helt fantastisk bokblogg. Som tar sig tid till analyser, skriver om superintressanta böcker och är allmänt välformulerad at all times. Om ni inte redan läser WTOSIOTL (We tell ourselves stories in order to live) så är det sannerligen dags nu. LÄS!

PS. Känn er för guds skull inte nödgade att sluta läsa min blogg för det, tvingas reklamskribenten inom mig att tillägga. Men det förstod ni nog.

Ännu ett pocketkedjepaket är levererat

Bokstävlarna — Tue, 09 Mar 2010 21:22:38 +0000

Jag fick idag hem mitt andra pocketkedjepaket.
Den ena boken i paketet har jag faktiskt hemma, men har inte läst den ännu. Så nu får jag en (välbehövlig?) spark i baken att komma igång med den boken, och så får den åka med nästa månads paket.

Jag tänkte skicka iväg mitt paket imorgon så att jag får skriva om den pocketkedjebok jag har läst snart. Den var väldigt bra, så jag hoppas att nästa person i kedjan inte har läst den redan och att hon också kommer att gilla den.
Den andra pocketkedjeboken har jag inte börjat på ännu. Lite beroende på tentor och andra måsten, men också för att jag har sådana gigantiska och lite ångestframkallande högar med recensionsexemplar hemma att jag har prioriterat dem i första hand.

Snart kan jag sluta vara hemlig om vilka böcker det rör sig om, så slipper ni stackars bloggläsare försöka dechiffrera fler inlägg av den här typen.

Arkiverat i:Pocketkedjan

Förbi!

Dolly — Tue, 09 Mar 2010 21:17:00 +0000

Jag har tagit mig förbi stället där jag gav upp sist jag läste Sofies värld. Och än har jag inte tröttnat, jag tror dock inte att jag hinner klart till seminariet på fredag. Idag har jag inte hunnit läsa något alls :(

På torsdag ska vi ha bokklubbsmiddag i Enköping och diskutera Sirila gentlemen sökes. Det är min tur att välja bok, och jag har redan valt. En bok (och ett förlag) som jag är väldigt nyfiken på.

Annars får jag inte särskilt mycket läst, hoppas på att kunna påbörja Persepolis till helgen. Men egentligen borde jag läsa ut Vi har redan sagt hej då innan jag påbörjar något nytt. Så många böcker, så lite tid…

Med ryggsäck i Centralamerika

agnesilund — Tue, 09 Mar 2010 20:58:00 +0000

Vilket fint format! tänker jag. Jag gillar verkligen det fyrkantiga formatet och de mjuka pärmarna. Boken ligger helt enkelt fint i handen och skulle lätt gå ner i ryggsäckens ytterfack. Och - vilka fina bilder! Så kommer vi till styckeindelningen: Nja, indrag saknas i de små textavsnitten och har man gått förlagskurs gillar man inte det. Nu måste jag erkänna att just det är en petitess i sammanhanget – i det stora hela är det här en imponerande proffsigt gjord debutbok av nya förlaget Världsvan.
     Boken heter alltså Med rygggsäck i Centralamerika, Mexico till Panama. Förutom Centralamerikas sju stater Belize, Guatemala, El Salvador, Honduras, Nicaragua, Costa Rica och Panama får vi som bonus också information om Yucatánhalvön i Mexico, eftersom många, enligt bokmakarna Tobias och Martina von Heideman, börjar eller slutar sin resa just där. Sevärdheter, transport, mat och dryck och boende är återkommande rubriker.
     Själv skulle jag gärna besöka resterna av mayastaden Chichén Itzá, ett av världens sju underverk, cykla runt på Punta Sur på Isla Mujeres (Kvinnoön) och promenera runt i Alegría, ”en stad bland molnen” i El Salvador. Eftersom Leon i Nicaragua är Lunds vänort skulle jag stanna där ett tag. Vulkanön Isla de Ometepe mitt i Nicaraguasjön beskrivs som ”ett paradis för friluftsintresserade med möjligheter till vandring” – japp, garanterat något för mig.
     Förslag på packlista för ryggsäcksresenären – att ta med silvertejp verkar smart – samt liten parlör hittar man längst bak i boken.
     Enligt baksidestexten vänder sig boken förutom till ”den nyblivne ryggsäcksresenären” också till alla som är intresserade av att resa till Centralamerika. Det stämmer bra – inspirerande läsning, snyggt förpackad skulle jag vilja säga.

Svälja mygg och sila tigrar?

A-Lo — Tue, 09 Mar 2010 20:31:00 +0000

Vår nästa bokklubbsbok är Myggor och tigrar av Maja Lundgren. Högst omtalad för ett par år sedan då hon gjorde en Carina Rydberg och hängde ut stockholmska kulturpersonligheter iförda endast lätt förklädnad. Jag vill också minnas att många tyckte den var högst överskattad, så jag är inte så väldigt väldigt sugen på att starta.

Problemet är att jag inte ens kan, för den går inte att få tag i! Det är för sent att beställa på nätet, jag hittar den inte i någon vanlig bokhandel, biblioteket har inga ex inne pga utlåning och lagning. Nu har jag hört rykten om att en viss pocketshop förvarar den bakom disk så det blir till att knata dit imorrn. Jag får trots allt hoppas att den på något plan ska vara värd mödan..

Vampyrer!

Jenny — Tue, 09 Mar 2010 20:04:42 +0000

Åh, jag hade missat att SVT börjat sända andra säsongen av True Blood! Jag bokstavligen SPRANG ut i köket och fixade en kopp te, nu ska här avnjutas snygg vampyr och spännande handling på SVT Play. Har läst några (lite osäker på hur många faktiskt) av böckerna och de kanske inte var de mest avancerade jag läst men klart underhållande, på ett nästan serietidningsaktigt sätt. Och det är en väldigt fin box som pryder sin plats i bokhyllan.

Nu börjar det!

—

Läs även andra bloggares åsikter om charlaine harris, vampyrer, true blood, svt play

En till bok

Eva — Tue, 09 Mar 2010 19:42:00 +0000

Idag kom en bok som jag beställt och längtat efter att läsa. Det är så kul när det ligger ett bokpaket i lådan. Man blir så glad och dagen får en guldkant. Jag hoppas att jag hinner klämma in den i veckan. Jag måste först läsa ut ett par påbörjade böcker innan jag får påbörja denna. Jag återkommer när jag läst den och berättar vad jag tyckte!

Hallååå…?

Martina — Tue, 09 Mar 2010 19:41:00 +0000

Jag har fortfarande inte fått paketet med böcker (en reabok, en "vanlig") från SF-bokhandeln som, enligt mailet jag fick från dem, skickades 1/3. Idag är det den nionde, har postgången brutit ihop? Jag vill ha mina böcker!

Dagens i-landsproblem?

camilla — Tue, 09 Mar 2010 19:23:43 +0000

I söndags maratonlyssnade jag ut Selma Lagerlöfs Jerusalem och vilken fantastisk bok. Och vilken fantastisk uppläsare! Jag har intensivlevt med boken till jobbet, från jobbet, tagit lunchprommisar för att få lyssna och gått längre helgprommisar för att få lyssna så mycket som möjligt. Längre omdöme kommer när jag har hunnit samla mina tankar en aning, men nu till mitt huvudsakliga problem:

Tomrummet efter denna fantastiska berättelse är sto-ho-hoort och jag behöver tips på vad nu lyssna på. Mer av Selma? Någon annan Riktigt Bra Historieberättare?