Björn Wahlberg ”Kapten Haddocks ordbok”

Medelålders herrar som jag själv, kanske inte så där jätteförkovrade i litteraturens värld, brukar iallafall titta intresserat på en, när man antingen nämner ”Paul Auster” eller ”Tintin”. Några av dessa medelålders män har kanske traskat i Austers fotspår och givit sig ut på exakt samma promenad som Quinn tar, när han skuggar Stillman i den första novellen i New York-trilogin, när de ändå är i den stora världsstaden. Majoriteten av dessa selektivt läsande gubbar har iallafall stenkoll på exakt vilken bil dr Müller kör i Tintin-albumet Den svarta ön.

Därför är den här recensionen främst till er, om den hittills rätt uppmärksammade Kapten Haddocks ordbok av Björn Wahlberg. Det är en bok i den ganska underskattade genren ”fakta-om-sådant-jag-inte-trodde-att-jag-ville-veta”. Vem kan motstå något sådant?

Och även om min pappa inte är sjöman, utan slöjdlärare, kan jag hitta ett epitet i denna bok, han fäste på mig och mina bröder ibland på 1980-talet när vi kanske inte riktigt gjorde som han tänkt sig: ”Era kanaljer!” Min pappa som är född 1941 rörde sig alltså med ett ord som funnits i svenskan sedan 1650-talet, som har sitt ursprung i både franskans canaille, italienskans canaglia och det latinska ordet för hund. Det roade mig lite, att lära mig.

Och ordet som inleder denna bok är inte mindre charmigt det: alabasterskalle. Alabaster är tydligen en form av mjukare gips. Är man lite mjuk i huvudet, är man följaktligen rätt dum i det också. Lite som jag i Norrköping kan ropa åt en Finspångsbo på andra sidan gatan: ”Jaha, du är från äggskallestan”.

När jag först fick den här boken i min hand slogs jag av hur tunn den var, knappt hundra sidor. Mer än så hade väl Haddock svurit i Tintin-albumen, tänkte jag. Och på sätt och vis är väl denna lilla tilldragande bok, inget jag läser från pärm till pärm. Med sådan läsning blir jag efter ett tag aningen matt av Wahlbergs sätt att uttrycka sig och hur enkelt han gör det för sig. Inte minst när han alldeles för lättvindigt tar sig an de uttryck av Haddock som med dagens ögon, kan tolkas som lätt rasistiska.

Nej då är väl det här mer en bok, som man likt en stolt tupp kan haspla citat ur och skapa samtalsämnen kring när man sitter på ett fik med några vänner. ”Din krackelerade kråmgädda, kan du fylla på mitt kaffe?”

För det var ju alltid Haddock som gav de bestående intrycken, när man roade sig med att läsa alla Tintin-album.

Similar Posts:

Posted in Okategoriserade.