Reglerna, Handlingen och Litterära Besvär

Sara Mannheimers debutroman Reglerna från 2008 är en skildring infrån en sjuk kvinna. Omvärlden är full av tecken och tillvaron i grunden kaotisk men istället för jämnmod reagerar kvinnan – jaget med ordning och tukt. Livet regleras strikt, födointaget begränsas och kontrollbehovet tilltar och blir till okontrollerbara vanföreställningar och självsvält. Det är en ofri och krampaktig relation till tillvaron som huvudpersonen är fången i. Sjukdomstemat i Reglerna har analyserats och kontextualiserats av Katarina Bernhardsson i avhandlingen Litterära besvär. Skildringar av sjukdom i samtida svensk prosa från 2010.

Intresset för sjukdomsskildringar och patografier tycks idag inte veta några gränser, som förklaring pekar Bernhardsson på den moderna människans syn på sjukdomen som  undantag. Människlighetens gränslösa tilltro till sin egen förmåga att styra livet bidrar till att mystifiera sjukdom som också får rollen av onaturlig inkräktare som till varje pris ska fördrivas. Bernhardsson diskuterar sjukdom som litterär tematik och reflekterar även över hur sjukdomsskildringar kan användas, av framför allt läkare, för att bättre hantera och bistå de faktiskt sjuka. Denna tvärvetenskapliga disciplin, som går under namnet Medical humanities, har som mål att få vårdpersonal att förstå hur sjukdom upplevs av den som drabbas, på ett djupare, mänskligt plan. Möjligen kan Medical Humanities betraktas som forskning om, och bejakande av,  empati, vilket borde vara en omistlig del i alla medicinska utbildningar. Sjukvården har ett brinnande behov av personal  som har förmåga att inte enbart behandla symptom och ställa diagnos utan också möta och ta ansvar för människor som genomlider sina livs, kanske, största kriser.

Medical Humanities finns dessvärre än så länge bara som en kurs på läkarprogrammet i Lund.  

Sara Mannheimer
Foto: Helén Karlsson
Sara Mannheimers andra roman Handlingen från 2011 liknar Reglerna, inte minst genom det unika språket och stilen. Mannheimer får det skrivna att likna tankar, som om omsättning från tanke till tryck inte vore ett problem. Även tematiken är besläktad, fastän Handlingen  kanske snarare skildrar ett slags tillfrisknande. Tvångtankarna skymtar, men alltmer i periferin. Det finns en förmåga, att förbise den destruktiva driften. Berättarjaget bestämmer sig för att växa och bli lärd, ”bli fet, bli mer av allt, mer människa, mer kropp, mer minne”. Själen ska flytta in i fläsket.
Slumpmässigt utses Roland Barthes Litteraturens nollpunkt till begynnelsebok. Denna essä, med sitt dystra tal om olika slags formspråk, varvas med Mannheimers egen snåriga stil och bildar en förvirrande diskurs. Litteraturens nollpunk står i vägen för läsningen av Handlingen och de olika rösterna förväxlas. Begynnelseboken får rollen av en nödvändig ouvertyr i väntan på resten av litteraturen, vilket även berättaren tycks hålla med om. ”Det är uppenbart något analt, något överdrivet fokuserat i mitt envisa framhärdande med läsningen av Litteraturens nollpunkt.
Litteraturen som väv är en central idé och problematik i Handlingen. Allt läsbart refererar till annat läsbart. För att bättre eller helt kunna tillägna sig en text krävs läsning av andra texter. Litteraturen kan också upplevas som en sluten värld där vissa litterära förkunskaper krävs för att tillträde ska beviljas: Förmågan att läsa kräver att man har läst, ett slags moment 22. Därtill går det inte att bli färdig med litteraturen. Det sipprar ideligen till nya skrifter som önskas eller bör läsas. Det outtröttliga läsandet upplevs ibland som tvångsartat och absurt och andra gånger som en livsupprättande ström – handlingen i läsarens eget liv. Både det meningsfulla och meningslösa i läsandet av litteratur tematiseras på detta vis hos Mannheimer. 
Det verkligt säregna i Handlingen liksom i Reglerna är språket. Uttrycket är lyriskt men inte förtätat och handlingen är en retsam röd tråd. Mannheimer utforskar, som så många tidigare påpekat, gränslandet mellan inre och yttre, dikt och liv. Ur denna allvarliga lek med ord träder omsider en erinran och förtröstan fram: Språket är inte allt! Hur skickligt Mannheimer än översätter idéer och affekter till ord så är språket inte en öppen led som vetter med körfält i alla riktningar. Språket har begränsningar som ingen talar om. Det tycks finnas bortträngda delar av verkligheten, eller snarare, det tycks finnas något som inte tillåts vara del av verkligheten. Det handlar om allt det som är högst påtagligt men varken kan sägas eller skrivas och som den som betraktas som sjuk och förryckt är mycket bekant med.
Varför blir jag så illa till mods? Som ett brev på posten kommer tanken på katastrofen. Katastrofen som när som helst kan komma att komma. Som i sin oformlighet kan tränga fram ur hålorna och svälla upp som anden i flaskan, på nolltid blåsa ut allt liv, släcka världen med ett litet fräs liknande det man hör när en salivfuktad fingerspets möter sin tumme i mitten av det som just varit, men inte längre är, ett levande ljus.
                                                                                          ur Handlingen, s.76, Sara Mannheimer  
Posted in Okategoriserade.